Men som sagt, man måste ta det delar....

"Det är en av de mest minnesvärda scenerna i Peter Jacksons filmatisering av J R R Tolkiens trilogi om härskarringen. Den fallne trollkarlen Saruman har förvandlat sitt en gång blomstrande Isengård till en krigsfabrik. Det underjordiska maskineriet, som producerar vapen och framavlar nya genmanipulerade krigarraser, spyr ständigt ut sina svarta avgaser över det nu sterila landskapet. Eldarna som driver maskineriet matar Saruman med träden från den intilliggande, uråldriga, skogen. Industrialiseringen har kommit till Midgård.

Men det är då naturen slår tillbaka. Saruman har nämligen inte räknat med en av Midgårds allra äldsta varelser – trädfolket enterna; i allt väsentligt ett slags vandrande träd; oändligt gamla, oändligt starka. Nu, i den oförglömliga scenen, kommer Lavskägge, den äldsta och visaste bland enter, ut ur skogen och bevittnar förödelsen som Saruman orsakat. Med sorg ser han ut över kalhygget, alla stubbarna efter de nedhuggna träden. ”De här träden var mina vänner”, säger han. ”Varelser som jag känt från nöt och ekollon.”

Sedan skriker han ut sin heliga vrede. Det är som ett naturens eget sargade sorgeskri. Lavskägge börjar sedan bestämt marschera ner mot Isengård för att göra upp med förrädaren Saruman. Och då sker det otroliga. Skogen följer honom! Ent efter ent kliver ut ur skogen. Någon som liknar en asp, en annan en björk, en tredje ser ut ett gammalt pilträd i kronan. Alla vandrar de ner mot den rökvomerande krigsfabriken. Naturen själv går ut i krig. Och, ska det visa sig, mot naturens egen urkraft har Sarumans artificiella maskineri inte en chans.

Den här scenen är bara ett exempel på hur Tolkiens starka miljöengagemang och djupa kärlek till naturen tar sig uttryck i hans berömda romantrilogi. Läser man dessutom hans brev blir det ännu tydligare vilken avsky Tolkien hyste gentemot allt vad miljöförstöring och bristande respekt för naturens integritet heter. Och hade Tolkien levt idag hade han nog sagt: Vad var det jag sa? Nu när det för varje år som går blir alltmer uppenbart hur naturen, likt enterna i Ringentrilogin, slår tillbaka mot vårt långvariga missbruk av jorden. Efter den senaste rapporten från IPCC kan knappast någon längre förneka allvaret i situationen. Hur hamnade vi här? Hur kunde vi få för oss att det var möjligt att utnyttja skapelsen på detta hänsynslösa sätt?

Tolkien gestaltar en värld som ännu inte avförtrollats.

Även för att försöka svara på den frågan, för att förstå något av det idéhistoriska skifte som gjort vårt missbruk av naturen möjligt, kan vi snegla på Tolkien. Vad som är viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att Tolkien med sitt säregna litterära verk inte, i motsats till vad många nog tänker, försökte skapa en annan värld eller gestalta en parallell verklighet. Snarare ville han gestalta vår värld, ett slags förhistoriskt Europa. Och här finns förmodligen nyckeln till varför Tolkiens berättelser ständigt fascinerar nya läsare och varför en scen som den ovan beskrivna berör oss så starkt. Tolkien får oss inte att fly in en annan värld. Det är inte sagans uppgift. I stället får Tolkien oss att minnas sådant som den moderna människan förträngt eller förkastat. Han påminner oss om hur verkligheten, på djupet, är beskaffad. Han pekar på ett sätt att se på skapelsen som före moderniteten var fullständigt naturlig för människor.

Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara: Tolkien gestaltar en värld som ännu inte avförtrollats, för att använda Max Webers begrepp. För det beskrivs ju ofta som en av sekulariseringens främsta konsekvenser – att världen töms på sin helighet, på gudomlig närvaro, på sina mystiska djupstrukturer, att världen ”avförtrollas”. Den kanadensiske filosofen Charles Taylor beskriver i sitt storverk om sekulariseringen, ”A secular age” (2007), utvecklingen koncist: ”Vi har gått från att leva i ett kosmos till att vara inkluderade i ett universum.”

Vad menar han med detta? Jo, något åt det här hållet: Om den pre-moderna västerländska människan, i den medeltida europeiska och katolska enhetskulturen, levde i ett ordnat kosmos, så är en av faserna som leder fram till den sekulariserade moderna människan att hon så sakteliga börjar betrakta världen mer som en maskin. För den pre-moderna människan är världen alltså ett kosmos, en skapelse av tecken och mening som ständigt talar till henne. Framför allt är detta kosmos ordnat på ett sätt som är normativt för människan. Det gäller alltså att lyssna till skapelsen och så gott man kan leva i harmoni och enlighet med denna ordning.

En viktig del i det vi brukar kalla sekularisering och avförtrollning är när vi upphör med att se naturens och skapelsens ordning som normativ. Det sker ett skifte, menar Taylor, när naturens ordning inte längre är något vi måste modellera våra liv efter utan skapelsen snarare ses som ett stort fält bestående av olika delar som på olika sätt påverkar varandra. Och som vi kan manipulera! Kort sagt, när världen börjar betraktas mer som en maskin än som ett för människan normativt mönster.

Kopplat till detta finns också den filosofiska vändning som sätter människans vilja alltmer i centrum. Skapelsen är inte längre främst något som människan ska inordna sig i och vårda, utan förvandlas mer och mer till något mekaniskt som människan med sin vilja kan påverka. Som Taylor skriver: ”Ett ordnat kosmos av tecken, där allt har en mening, byts ut mot en stum men välgörande maskin.”

I Tolkiens berättelser har detta skifte ännu inte skett. Hans värld är fortfarande förtrollad. Den djupt troende katoliken Tolkiens fantasi är ännu inte sekulariserad. I hans värld kan träden röra sig och tala, egentligen inte för att skapa en litterär effekt av det fantastiska och osannolika hos läsaren, utan snarare för att hjälpa oss att ana hur verkligheten faktiskt är. Ty för Tolkien är världen just något som kan tala till oss, ett normativt och ordnat kosmos som vi med vår vilja inte kan sätta oss över. I Tolkiens trilogi är det tvärtom viljan till makt, viljan att härska och kontrollera, som är den stora frestelsen, koncentrerad i fiendens främsta vapen: maktens ring.

Detta är Tolkiens budskap till oss. Världen är alltjämt förtrollad. Skapelsen har aldrig slutat tala till oss. Det bara vi som mist förmågan att lyssna.

Att försöka lyssna till världens tilltal, i stället för den egna korrumperade viljans tilltal. Så skulle man alltså kunna sammanfatta ett av budskapen i Tolkiens trilogi. Och just tilltalet menar Charles Taylor är en central del i den avförtrollnings- och sekulariseringsprocess som han försöker beskriva i sin bok. En av de genomgående tankarna i ”A secular age” handlar om hur människans jag förvandlats i denna process. Vi har gått från den pre-moderna människans ”porösa jag” till den moderna människans ”bepansrade jag” (buffered self).

För det porösa jaget, menar Taylor, finns ingen klar gräns mellan den yttre och den inre verkligheten. Det porösa jaget är mottagligt, öppet och sårbart för de kosmiska krafter som omger det och till stor del styr dess liv. Det porösa jaget är oerhört känsligt för världens tilltal.

För det moderna och bepansrade jaget däremot är verkligheten inte främst något som kommer människan till del utifrån. Verkligheten skapas så att säga inifrån. Det är jaget som tilltalar världen, och bestämmer dess mening, snarare än världen som tilltalar jaget. Det bepansrade jaget vill vara autonomt och osårbart i förhållande till det universum som omger henne.

Ett av de tydligaste tecknen på detta skifte vi kan se i dag, menar Taylor, är att många människor tenderar att se tillbaka på det porösa jagets tid med en känsla av nostalgi. Upprättandet av en skarp emotionell gräns mellan oss och det omgivande kosmos upplevs som en förlust. Därför, skriver Taylor, ”söker sig människor till filmer om det mystiska och häpnadsväckande för att uppleva spänning”.

Här har vi kanske ett av svaren på varför Tolkiens berättelser, inklusive de stora filmframgångarna, upplevs som så starka i vår tid: de gör jaget poröst igen. Eller för att använda den invertering av Max Webers begrepp som blivit så populärt de senaste åren: Tolkien ”återförtrollar” världen. Och kanske är det något av det viktigaste vi kan göra i detta klimatkrisens tidevarv; att göra oss mottagliga för naturens tilltal och försöka se och anpassa oss efter de meningsfulla mönster som världen är uppbyggd av. Att återigen låta sig hänföras av sagans budskap om en förtrollad värld är kanske inte så barnsligt och eskapistiskt som det vid en första anblick kan tyckas vara. Kanske är det något av det mest ansvarsfulla vi kan göra i dessa tider.

För är inte en avförtrollad värld – en värld som inte anses bära på någon mening förutom den innebörd vi själva väljer att ge den – en förutsättning för att vi ska kunna behandla jorden som vi gjort det senaste dryga seklet? Och måste inte jaget i sanning vara bepansrat för att vi ska kunna undgå att höra de böner om förbarmande som jorden gång på gång riktar till oss? I en sådan stängd värld ter sig tanken att träden kan tala måhända osannolik, men också förunderligt hoppfull. Som en väg ut.

Kanske handlar allt i slutändan om huruvida vi är förmögna att faktiskt ta in vad skapelsen försöker säga oss. I Tolkiens berättelser är enterna och den gamle Lavskägge ofantligt långsamma i sitt tal. Att bara uttala de enklaste hälsningsfraser tar timmar på deras språk. Men talar gör naturen, och lyssnar vi inte på dess subtila språk, som för varje år som går dock verkar bli allt mindre finstilt, förlöses en kraft som ingen mänsklig vilja i världen förmår kontrollera. Detta är Tolkiens budskap till oss. Världen är alltjämt förtrollad. Skapelsen har aldrig slutat tala till oss. Det bara vi som mist förmågan att lyssna. "