" Idag, när Ryssland återigen befinner sig i en utvecklingsfas och svenska företag visar förnyat intresse för en federation som trots att de har kontrakterat något fortfarande representerar en kolossal marknad, är det kanske värt att se tillbaka för att se vad som kan läras av händelser tidigare . Vid förra sekelskiftet var många svenska entreprenörer aktiva i denna granne i öster, som av en slump också är det största landet i Europa. Den svenska närvaron då, som nu, var störst i staden som först började byggas när marken som den ligger på fortfarande tillhörde Sverige, nämligen S: t Petersburg.

Bland dem som såg den potential som Moder Ryssland erbjöd var Lars Magnus Ericsson. Under 1890 -talet satte ryska post- och telegrafförvaltningen, som beställde sin utrustning huvudsakligen från Ericsson, också press på företaget att starta produktionen i S: t Petersburg, då Rysslands huvudstad. Det ryska erbjudandet, som mer var ett krav, i kombination med Lars Magnus Ericssons insikt om att han var på väg att förlora den svenska marknaden genom etableringen av Televerket, svenska PTT och SAT för egna produktionsanläggningar i Stockholm, drev Ericsson till etablerade verksamhet i hyrda lokaler i Sankt Petersburg 1897.

Bara tre år senare flyttades produktionen till företagets egen fabrik i Samsonievskij Prospekt. Anläggningen byggdes till en kostnad av 1 miljon kronor, en betydande summa på den tiden. Expansionsmöjligheterna i Ryssland var så gynnsamma och inhemska problem i Sverige så stora att Lars Magnus Ericsson under en period av flera år på allvar höll tanken på att flytta sitt huvudkontor från Stockholm till S: t Petersburg. Men när konkurrensen mellan Ericsson och SAT förvandlades till samarbete 1901, övergav han sina flyttplaner. Den ryska marknaden tycktes dock fortfarande erbjuda större potential än sin svenska motsvarighet, så trots att huvudkontoret kvar i Stockholm förblev den ryska fabriken en mycket viktig del av Ericssons verksamhet - och en viktig komponent i den ryska ekonomin.

Trots det förblev anläggningen enbart olönsam under de första åren. 1901 uppgick arbetskraften till 165 anställda, men försäljningen uppgick till bara en halv miljon svenska kronor. År 1903 togs beslutet att drastiskt minska arbetskraften till bara 25 anställda och ett år senare redovisade fabriken ett nettoresultat för första gången. År 1905 uppgick försäljningen till 2,3 miljoner kronor. Samma år konverterades Ericsson i Ryssland till ett ryskt aktiebolag med alla aktier som ägs av det svenska moderbolaget.

Den första av de ryska revolutionerna på 1900 -talet ägde också rum 1905. Nederlaget i kriget med Japan i kombination med det ogynnsamma ekonomiska klimatet och det allmänna missnöjet med ett föråldrat styrsystem ledde till allvarliga civila oroligheter. Ericssons vinst sjönk snabbt igen, precis när företaget tycktes ta fart och arbetskraften sänktes igen. Försäljningen 1906 minskade till 2,0 miljoner kronor och ett år senare till 1,7 miljoner kronor, medan antalet anställda, som redan hade stigit till 650 1905, minskade med 25 procent till 470 år 1906.

Investeringar i Ryssland har aldrig varit särskilt förtroendeingivande, men för någon som är beredd att klara stormarna kan de vara värda, åtminstone ett tag? När situationen stabiliserades 1907 ökade Ericssons försäljning i Ryssland snabbt och fabriken i Sankt Petersburg fyrdubblade sin vinst på bara några år. År 1910 hade anläggningen cirka 900 anställda och det tycktes inte finnas någon gräns för dess framgång. Inte ens utbrottet av första världskriget kunde stoppa den expanderande verksamheten, trots att väsentliga leveranser av material från Stockholm måste ta tidernas mycket svåra landbaserade väg, genom Haparanda i norra Sverige och ryskägda Finland, på grund av maritim blockad.

I krigets slutskede planerades fortfarande expansion. Sankt Petersburg -anläggningen förlängdes och moderniserades så sent som 1916 - men bolsjevikernas oktoberrevolution 1917 satte slutligen stopp för all sådan verksamhet. Ericsson kastades ut ur Ryssland utan att få så mycket som en kopeck i kompensation för alla sina tillgångar i S: t Petersburg.

Ericssons krav på den ryska staten beräknades uppgå till 20 miljoner kronor 1920. Det svenska företaget förhandlade med myndigheterna om kompensation för sina nationaliserade tillgångar vid flera tillfällen under åren, men utan framgång.

Ericsson förlorade därmed sin fabrik i S: t Petersburg, men anläggningen fortsatte att producera telefoner under 1900 -talet under namnet "Red Dawn". Ericsson återvände inte till Ryssland förrän 1994 - nästan 100 år efter etableringen av sin första verksamhet där, men den här gången valde företaget att basera sig i dagens huvudstad, Moskva. Ett andra kontor öppnades dock snart i S: t Petersburg."