Därför tar vi detta på temat Kungahus, utpressningsmonopol och Gustav V:s förehavanden med Hajby ur ett geopolitiskt perspektiv:

Då homosexuella handlingar mellan vuxna avkriminaliserades först år 1944 kunde Haijby bli dömd för otukt om han erkände eller offentligt gick ut med sina påståenden kring kungen. Gustav V själv, på grund av sin rättsliga immunitet, kunde dock inte straffas. Men en skandal skulle ha skadat monarkins och kungahusets anseende hos befolkningen varför man istället gjorde utbetalningar till Haijby.

Den påstådda relationen blev först känd i en trängre krets, sedan Haijbys hustru Anna som orsak i sin skilsmässoansökan 1936 uppgett att hennes man varit otrogen med kungen. På initiativ av riksmarskalken och mot en ersättning av 15 000 kr fick man henne att ändra motiveringen. Hovets advokat Conrad Quensel fick i uppdrag att förmå Kurt Haijby att emigrera utomlands, och skulle betala honom ett mindre belopp än det som var avsett för Anna Haijby. Hon fortsatte emellertid att pressa hovet på pengar och sammanlagt utbetalades till makarna under denna tid 34 465 kr.

Kurt Haijby fick 1 500 kr för att emigrera till USA och dessutom skulle 3 000 utbetalas i New York. Haijby återvände dock inom några månader till Sverige och hustrun. Han hävdade att han blivit lurad av de svenska myndigheterna och inte fått några pengar – den offentliga förklaringen kom senare att lyda - att på grund av sin brottsbelastning torde han dock inte haft möjlighet att på laglig väg ta sig in i USA. Efter hemkomsten hävdade han att han var ställd på bar backe men hösten 1937 lyckades makarna med hovets pengar återköpa Restaurangen Lido. Efter överläggningar inom hovet, och inhämtande av konungens åsikt, kom olika former av hjälp att ges Haijby, det var nämligen inte bara Hajby det hela handlade om...Bland annat inköptes en kaffehandel åt honom och slutligen fick han med hovadvokatens hjälp hyra Trystorps slott i Närke där han skulle bedriva pensionatsrörelse. För inredning och möblering av slottets 24 rum fick han av hovet 30 000 kr.

I september 1938 inleddes en undersökning mot Haijby beträffande misstanke om sexuell otukt mot minderåriga på Särö, där kungen och etablissemanget vistades ofta sommartid . Under förhören antydde Haijby att han hade en affär med Gustav V. Misstankarna gällde dock två gossar, 11 och 13 år gamla, av vilka den äldre med föräldrarnas tillåtelse delat hotellrum med Haijby en vecka på Särö och några månader senare rymt hemifrån i avsikt att per cykel ta sig från Göteborg till Kurt Haijby i Stockholm. Då som vore det en skänk från ovan så ingrep överståthållare Torsten Nothin, som informerade justitieministern Karl Gustaf Westman som i sin tur kontaktade polismästare Erik Fontell i Göteborg. I december blev Haijby anhållen i Stockholm, förd till Göteborg för förhör och följande dag återförd till Stockholm och Beckomberga sinnessjukhus.

Enligt Henning Sjöström fanns det inte någon laglig befogenhet för detta gripande då bevisningen i september visat sig bristfällig. Båda pojkarna hade dock vittnat om övergreppen....

Haijby intogs under två veckor på Beckomberga för observation, något som vid tiden var rekommenderat av Medicinalstyrelsen vid homosexuell otukt med minderåriga. Hovet hade vid det här laget betalat ut minst 100 000 kr till Haijby. Inför utskrivningen från Beckomberga sjukhus torde Haijbys val ha stått mellan åtal och emigration.

Haijby övertalades att, mot ett månatligt underhåll om 425 kronor, utvandra till Tyskland efter att ha skrivit under en överenskommelse om att hålla inne med fortsatta anklagelser mot kungen.

Stockholms allsmäktige polischef som fick sin Serafimerorden för den bedriften, drog med hjälp av personliga kontakter i Tyskland till att möjliggöra hans inresa - vilka kontakter just det handlade om behöver nog inte nämnas vidare då det ger sig med viss självklarhet...

Så en tid senare greps Hajby logiskt nog i Tyskland också, anklagad för två nya fall av otukt med minderåriga pojkar, och blev så småningom naturligtvis dömd för detta. Efter avtjänat straff förblev Haijby i Gestapos förvar på grund av en ytterligare utredning om falsk angivelse. Vilhelm Moberg hävdade att polismästare Erik Fontell i Göteborg, hade tillfrågats av Gestapo om den svenska polisen hade något intresse av att Haijby hölls i koncentrationsläger i Tyskland och att myndigheterna där i så fall gärna skulle stå till tjänst.

Den tjänstvilligheten innehåller även ett gammalt och bekant namn, nämligen ingen mindre än Thede Palms vän Reinhard Gehlen, som vi har tjatat om en evighet vilket kanske tidigare förefallit lite märkligt, men nu går det alltså ihop sig

Men denna förfrågan från Gestapo blev enligt den officiella versionen till en ren rutinförfrågan, detta eftersom "skyddshäkte" i koncentrationsläger av sexualförbrytare var obligatorisk enligt gällande tysk strafflag. I februari 1940 utvisades dock Haijby till Sverige och återvände till hustrun och skötseln av Lido.

Han hade alltså försäkrat sig väl... Men lugn, det blir ännu bättre

Vid återkomsten till Sverige tog Haijby kontakt med en "på grund av beredskapsförhållandet" telefonövervakad skandalskrivare – Gustaf Ericsson – i avsikt att ge ut en nyckelroman om hela historien.

Det månatliga biståndet från hovet hade av uppenbart taktiska skäl då upphört vid hans återkomst till landet. Torsten Nothin uppdrog dock åt Alvar Zetterquist, chef för kriminalpolisen i Stockholm, att "övertala" Haijby att frivilligt bli inlagd på Beckomberga sjukhus...., vilket därför också skedde under en period mars-maj 1941 - för att minska den skada Haijby skulle kunna vålla riket.

Kriminalpolischef Zetterquist uppger dock att Haijby mest var permitterad från sjukhuset för att kunna deltaga i den dagliga skötseln av restaurangen i Stockholm, som stod i Anna Haijbys namn - man tar sig stilla för pannan, inte sant

I början av 1945, då Haijby återigen formellt stod i ledningen för restaurangen, informerades han därför helt oväntat på Nothins initiativ om att restaurangens utskänkningstillstånd inte skulle kunna förnyas. Anledningen angavs vara de grova brott han dömts för över 20 år tidigare.... Detta ledde till en akut försämring av Haijbys psykiska hälsa. Han togs därför strax efter in på Södersjukhuset under diagnosen depression...

Under 1946 betalades därför, naturligtvis av rena humanitära skäl, ytterligare 15 000 kr ut till Haijby, mot löfte om att ingen bok skulle tryckas. Trots detta offentliggjorde Haijby sina anklagelser om rättsövergrepp mot honom i den på eget förlag utgivna nyckelromanen Patrik Kajson går igen. Boken lämnade tryckeriet den 5 december 1947. Upplagan var på 1 000 exemplar. Under december träffades Zetterquist och riksmarskalk Ekeberg hos justitieminister Zetterberg, varvid Zetterberg informerade regeringen.

Ingen önskade en tryckfrihetsrättegång. Senare inköpte polischefen större delen av upplagan av Haijby och lagrade den i polishuset. Inköpet bekostades till hälften med en del av hovförvaltningens tidigare utställda medel, som Kurt Haijby lämnat i Zetterquists förvar, dels i hemlighet av Anna Haijby...., som "oroade sig" för Kurt Haijbys psykiska hälsa. Hon bidrog också med kontanter för att ge Kurt Haijby intrycket att utbetalningarna från hovet fortsatt efter bokutgivningen. Tänka sig, en liten Esther var det alltså i henne....

Med tiden blev därför Haijby också intresserad av att återta köpet, eftersom han ville sprida boken i vidare kretsar. Efter kontakt med Zetterqvist återköptes böckerna under 1951, när historien redan hade blivit känd för allmänheten. Återigen var det en utbetalning från Anna Haijby som gjorde affären möjlig - svinhugg gick igen. Haijby gav ut ytterligare en upplaga 1952. En nyutgåva utkom 1979.

Kurt Haijby skrev efter kung Gustaf V:s död ett stort antal brev till olika myndigheter om de olika rättsövergrepp han hävdade att han utsatts för. Justitiekanslern (JK) Olof Alsén inledde en undersökning av händelseförloppet, en undersökning som med undantag av slutresultatet hemligstämplades till år 2002. JK-utredningen kom fram till att det inte kunde bevisas att Haijby skulle ha behandlats otillbörligt. På JO:s initiativ, och i samråd med regering och kung Gustaf VI Adolf, skedde 1952 en förundersökning som snabbt kunde leda till åtal mot Haijby för utpressning.

Under rättegången genomfördes en sinnesundersökning av Kurt Haijby av professor Gösta Rylander. I sitt utlåtande i november 1952 skriver Rylander att Haijby har utfört sina handlingar under inflytande av psykisk abnormitet, som dock inte var så grov att Haijby kunde ses som sinnessjuk och att han inte var i behov av någon vård på sinnessjukhus. I slutet av rättegången kom Haijby också att påstå sig ha blivit förförd av Gustaf V redan år 1912 när han vid 14 års ålder sålde majblommor på slottet. Detta påstående kunde med vittnens hjälp dock tillbakavisas i domstolen. Kurt Haijby dömdes inför stängda dörrar 1952 till åtta års straffarbete av Stockholms rådhusrätt för grov utpressning. Straffet sänktes 1953 av Svea hovrätt till sex års straffarbete. Dom kunde avkunnas huvudsakligen på grund av ett vittnesmål, det av den bokköpande Kriminalpolischefen Alvar Zetterquist....

År 1952 blev Haijbyaffären en av årets stora händelser och i ett par ledare i Dagens Nyheter argumenterade Herbert Tingsten för att det som skett var upprörande och krävde ett offentligt klargörande av vad som hänt. Herr Tingsten redaktören han som gärna vill bestämma - var de primitiva känslorna hör hemma...

Haijby släpptes från fängelset 1956 av hälsoskäl, efter flera avslagna nådeansökningar. Han begick självmord i augusti 1965, ett år efter Anna Haijbys död - var hon förvarade informationen kommer kanske att visa sig nu...

I tidvis mycket fräna debatter i press och riksdag talades det om "rättsröta", och vissa högre ämbetsmäns agerande i samband med affären kritiserades. Särskilt Vilhelm Moberg var aktiv med att kritisera både det svenska rättssamhället och monarkin som institution.

Det är givetvis med viss naturlighet i detta land hyfsat omstritt hur stor sanning som låg bakom Haijbys anklagelser. Haijby själv och hans advokat Henning Sjöström argumenterade konsekvent för att historien var sann, att Haijby utsatts för rättsövergrepp och att ett förhållande existerat under vissa av Haijby angivna perioder på 1930-talet. Vilhelm Moberg anslöt sig till Haijbys syn och ansåg att detta var en del av den allmänna rättsrötan i samhället. Det framgår också av JK:s utredning att det förekommit liknande utbetalningar från hovet till andra personer "för nådigt känt ändamål". Många förefaller också ha trott på dessa anklagelser, däribland statsministern Erlander. Andra förhöll sig mera skeptiska, som exempelvis finansministern Ernst Wigforss: "Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt!"

Av statsminister Erlanders efter femtio år publicerade dagböcker framgår att regeringens medlemmar förvånades över att JK i sin utredning frikände Torsten Nothin, men har man tatt Nothin i båten får man ro´n i land det såklart, han började ju dock som socialdemokrat..

Visserligen menade JK i sin föredragning för regeringen att flera av de ifrågasatta åtgärderna kunde ha varit åtalbara, om det inte som i det här fallet gällt skyddet av konungen och det Serafimerordenbringande statsintresset. Erlander ansåg denna hållning "skrämmande". Han återger också en berättelse från kungens mångårige kammartjänare om utpressning från flera av kungens chaufförer efter sexuella närmanden och om kungens sexuella inviter mot honom själv. Trots åtgärderna mot Haijby skulle JK Alsén, i samtal med Erlander, ha angett ryktena om hans relation med kungen som "sanna".

År 2008 publicerade advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelson romanen Ers Majestäts olycklige Kurt, som enligt författarna skall bygga på egna källforskningar, utöver på den facklitteratur som redan skrivits i ämnet. Romanen ansluter sig i sina huvuddrag till Haijbys, Mobergs och Sjöströms linje. Av olika intervjuer och tidningsartiklar framgår att Ebervall och Samuelson ser utgivandet av förre riksåklagaren Heumans bok 1978 om Kejne- och Haijby-affärerna som ett lyckat försök, i ett läge när socialdemokraterna efter över 40 års regeringsinnehav avlösts av en borgerlig regering som inte i eget intresse skulle vilja bibehålla hemlighetsstämplarna, att ändå avleda allmänhetens intresse ytterligare några decennier från rättsövergrepp som socialdemokraterna kunnat få bära ett politiskt ansvar för.