" I vilken mening finns Afghanistan? Det är en stat med internationellt erkända gränser. Men i vilken mening är det en nation? Vad kan fungera som nationell markör?

En stat med flera etniciteter, pashtuner, tadzjiker, uzbeker, hazarer med flera. Den största gruppen är pashtunerna, men de flesta pashtuner finns i Pakistan, med Peshawar som centrum. De flesta tadzjiker finns i Tadzjikistan, de flesta uzbeker i Uzbekistan. Statens gränser har ingen relation till etniska och språkliga tillhörigheter. Vad finns som kan utgöra en nationell markör? I någon mening är folk muslimer – med undantag av mycket små minoriteter. Och i den (nu obsoleta) konstitutionen definieras staten som sunnitiskt islamisk ’”av den hanafitiska rättsskolan”. Gruppen hazarer är då problematisk i den meningen att den är shiitisk. Men det är svårt att finna något annat än den formella religionstillhörigheten som skulle kunna fungera som en sorts gemensam identitet när nu själva medborgarskapet inte är en tillgång (snarare motsatsen).

I talibanrörelsen har det skett en markant generationsväxling. Den tidigare ledaren och ”befallningshavaren” (emiren) Mulla Omar dog 2013. Den nye ledaren Hibatullah Akhundzada och andremannen Abdul Ghani Baradar och kretsen kring dem har uppenbart reflekterat noga över varför det förra talibanstyret 1996-2001 misslyckades. Och tänker inte upprepa misstagen. För en fungerande stat måste det finnas kompetens i förvaltningen, alltså utlyser man en ”allmän amnesti” för ämbetsmän och tjänstemän som arbetat under den tidigare regeringen. Om möjligt vill man få allmänheten att känna trygghet i ett fungerande samhälle och på det sättet få acceptans för sin makt. Det är en säkrare väg än att tillämpa repression och våld; den ”förra perioden” 1996-2001 har fungerat som varnande exempel.

Generationsväxlingen innebär också att själva det teokratiska idealet omtolkas. Det är en fungerande medborgarstat med modern teknik och moderna institutioner man vill ha, inte en återgång till det gamla klan- och stamsamhället. Det kräver då att man hävdar att man kan finna förlagorna, prejudikaten, i Medina-samhället på profeten Muhammeds tid, men inte som kopior utan som analogier. Det fanns ledande och betydande kvinnor på profetens tid – alltså finns det prejudikat för kvinnors utbildning och engagemang i arbetsliv och politik. Talibanledarnas ord om detta är säkert uppriktigt menade. Islamismen, med idén om religionen som en konkret ordning för statens styrande och institutioner, innebär med nödvändighet att man förväntar sig att religionen ska ge svar på frågor och problem som tidigare inte varit aktuella. Nytolkning (ijtihad) är metoden som kan legitimera den pragmatism som behövs för relationerna till omvärlden och för att erkännas av folk i gemen. Man bibehåller religionens källor men finner annat i dem än förr.

Pragmatisk politik, men likafullt är det fråga om en teokrati, ett ”emirat” innebär att det är en religiös auktoritet som är ”emir”, den som till sist har det avgörande ordet i statens styre. Så en utveckling i demokratisk riktning är ändå avlägsen."