I fredags tog talibanerna kontrollen över staden Zaranj, provins­huvudstad i Nimruz, i sydvästra Afghanistan. Det var första gången på flera år som de extrema islamisterna – som alltid varit starkast på landsbygden – lyckades erövra en provinshuvudstad.

Somliga försökte tona ned betydelsen av nyheten men därefter har ytterligare nio provins­huvudstäder intagits av talibanerna: Sheber­ghan, Sar-e-Pul, Taloqan, Kunduz, Aibak, Farah, Pul-e-Khumri, Faizabad och nu senast Ghazni – 15 mil sydväst om huvudstaden Kabul.

Flertalet av dem ligger i norra Afghanistan, som traditionellt varit ett starkt fäste för motståndet mot talibanerna. Där är nu provins­huvudstaden Mazar-i-Sharif, som i många år var basen för den svenska Afghanistan­styrkan, mer eller mindre inringat.

Värst för regeringen är förlusten av stor­staden Kunduz, som är ett viktig kommersiellt och militärt center i norr. Efter hårda strider tycks stadens polis och armé ha flytt och lämnat efter sig mängder av vapen samt annan militär materiel.

Minst lika mycket svider det säkert också att staden Taloqan, som har en mycket blandad befolkning med tadzjiker, uzbeker, pashtuner och hazarer, hamnade i talibanernas händer.

Staden var på 1990-talet högkvarter för den militära ledaren Ahmad Shah Massoud som då ledde den så kallade Norra alliansens kamp mot talibanerna.

Nu rapporteras det att det politiska parti som Massoud ledde på 1990-talet – Jamiat-e-Islami – i stället har valt att byta sida. Partiet och deras krigare har i stället slutit en egen överens­kommelse med talibanerna och lagt ned vapnen.

Denna bristande kampvilja är sannolikt en starkt bidragande orsak till de talibanska framgångarna och den har inte direkt stärkts av USA:s sätt att ta hem sina trupper. Det var sagt att amerikanerna skulle lämna landet till den 11 september, men sedan skyndades processen på. Redan den 4 juli var så gott som alla hemma i USA.

– Det var inte bara ett tillbakadragande, det var en total brist på upp­märk­samhet. Deras enda fokus var att komma ut ur landet, säger den afghanske analytikern Rahmatullah Amiri till SvD.

Allra tydligast visades detta när amerikanerna under natten till den 5 juli stängde av elen till den jättelika flygbasen Bagram och gav sig av i hemlighet utan någon som helst överlämning eller ens ett meddelande till sina afghanska samarbetspartners.

– USA har aldrig tillåtit afghanerna att ta saken i sina egna händer. De dikterade alltid vill­koren. Det som de tyckte var rätt var rätt – för de betalade räkningarna.

Det och en satsning på kvantitet i stället för kvalitet – för att det såg bra ut på pappret – ledde enligt Rahmatullah Amiri till att armén redan från första början fick dåliga förut­sättningar för att bygga upp sin egen styrka.

– Först bildades lokala polisstyrkor, sen upp­löstes de, sen bildades en afghansk territo­riell armé och sen upplöstes den. De hittade på olika lösningar och prövade dem, bara för att gå vidare till nästa.

Amerikanerna litade dessutom aldrig på afghanerna och var också därför ovilliga att överlämna ansvaret – fram tills de lämnade landet.

Men Rahmatullah Amiri menar att dagens situation inte bara är amerikanernas fel utan även den afghanska regeringens.

– Regeringen är vilse och vet inte riktigt vad den ska göra. Presidenten Ashraf Ghani är en teknokrat som leverar tal utan att ha förmågan att ändra förhållandena på marken.

Ett stort problem är också den omfattande korruptionen och det bristande ansvars­utkrävandet inom regering och stats­förvalt­ning.

– Talibanerna är väldigt dåliga när det gäller mänskliga rättigheter och kvinnors och minoriteters rättigheter. Där är regeringen mycket bättre, men när det gäller korruption, straffrihet, rättvisa och säkerhet är det tvärtom, säger Rahmatullah Amiri.

Korruption är väldigt ovanligt bland taliba­nerna, förklarar han, liksom straffrihet på individuell nivå.

– Om en talibanledare berikar sig så ställs han inför rätta, där finns ingen straffrihet. Undan­taget är om det gynnar talibanerna som helhet, då kan de göra undantag. Men du kan inte kidnappa någons dotter och komma undan med det.

Detta bidrar till enligt Rahmatullah Amiri till talibanernas fram­gångar. Han är pessimistisk till regeringens chanser att överleva. På onsdagen rapporterades också att den afghanska finansministern Khalid Payenda avgått och lämnat landet.

– Dagens situation är värre än någon gång sedan 2001. Det finns folk som vill slåss mot talibanerna, men de vill inte slåss för en korrupt regering. Jag tror inte det tar mer än sex månader innan allt rasar ihop.

Det kommer att driva miljoner afghaner på flykt undan talibanerna – och de kommer inte att låta sig stoppas av taggtråd eller hot om att skickas tillbaka.

– Turkiet bygger en mur för att stoppa afgha­ner, men då kommer de att hitta andra, farli­gare vägar. Det går inte att stoppa människor som förlorat allt hopp.