Så här har saker beskrivits kring Ansgar, så man måste tänka till lite när man läser, för Legere et non intelligere neglegere est, vilket farmor alltid så välvilligt flinande påpekade - tjatade om

Det finns väl knappast någon enda svensk som inte vet att Ansgar var Sveriges första missionär, sade farmor... Men hur många har egentligen läst Ärkesbiskop Rimberts bok om Ansgar? Genom den "förnämliga"- nära nog gudomliga - översättning och tolkning.. av denna handskrift som utkom så sent som år 1986, är det faktiskt idag möjligt att nästan i detalj följa denne märklige mans levnadsöde...

Jag misstänkte alltså tidigt före det - att fanns en viss risk för att det nog inte behöver har varit så väldigt många läsare av just den boken.

Det var Rimbert som år 865 e Kr efterträdde Ansgar som ärkebiskop i Bremen. Genom boken om Ansgars liv har ovärderlig kunskap om Norden på 800-talet bevarats till våra dagar. Så här "skriver Rimbert" om sin företrädares första besök i Sverige:

"De råkade ut för sjörövare, när de hade hunnit ungefär halvvägs. De köpmän som var med på resan försvarade sig tappert och fick först överhanden, men till sist blev de ändå besegrade av sjörövarna, så att de blev fråntagna fartygen och allt vad de hade och själva med knapp nöd lyckades ta sig i land och undkomma till fots. På så sätt förlorade de de gåvor från kejsaren som de skulle ha haft med sig till svenskarna ... Bland annat miste de nästan fyrtio böcker, som de hade samlat ihop för gudstjänsten men som nu föll i rövarnas händer."

Med stor svårighet tog de sig därefter fram till fots en mycket lång sträcka och emellanåt, där det var lämpligast, med båt över vattendrag som låg i deras väg. Till sist kom de fram till en hamnstad i svenskarnas rike som kallas Birka. Där blev de vänligt mottagna av landets kung, som hette Björn, och hans sändebud förklarade i vilket syfte främlingarna hade kommit.

"När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium ... Efter det att Guds tjänare hade vistats i detta land i ett och ett halvt år, återvände de till hans majestät kejsaren med en viss erfarenhet av sitt uppdrag och med ett brev av kungens hand, skrivet på svenskarnas speciella sätt."

Svenskarnas skrivsätt bör ha varit runskriften. Kejsaren beslöt nu förmå påven att instifta ett nytt ärkebiskopsdöme norr om Elbe med säte i Hamburg. Ur påve Gregorius hand mottog så Ansgar hederstecknet som ärkebiskop för den dåtida världens norra utmarker. Påven gjorde dessutom Ansgar till sitt eget sändebud för de vilda folken i norr.

Ansgars liv var fyllt av svårigheter och han fick ständigt räkna med motgångar. År 845 e Kr angrep t ex en stor vikingaflotta Hamburg och lade både borg och stad i aska. Ansgar lyckades i sista stund rädda sig undan med kyrkans heliga reliker.

Flera böcker, däribland en vackert skriven bibel, kejsarens personliga gåva, gick upp i rök tillsammans med den nya kyrkan och klostret.

Trots att Birkas hövitsman Hergeir låtit döpa sig, förde den lilla missionsstationen på ön i Mälaren en svår tillvaro. Redan efter några år drevs prästerna ut. I slutet av sin levnad kom dock Ansgar åter till Birka, troligen något av åren 851–854 e Kr. Kungen mottog missionären med glädje men det erfordrades officiell lottkastning för att få Kristi utsända godkända. Ute på det öppna fältet och inför kungens samlade hövdingar verkställdes lottdragningen, den första kända i svensk historia. Lotten föll till tyskarnas fördel. Erimbert utsågs till ny präst på platsen och Ansgar återvände till Tyskland och Bremen, hans nya stiftsstad.

Under slutet av sin långa levnad fick Ansgar ett mycket stort och allvarligt problem att brottas med. För nutidsmänniskan verkar det hela obegripligt. Sveriges missionär ville inte dö sotdöden! När han därför drabbades av en svår sjukdom blev han dyster, eftersom han:

"hade trott att han skulle dö som martyr snarare än av en sådan sjukdom ... och menade, att det berodde på honom själv och hans syner, att han genom eget förvållande så att säga hade blivit lurad på det han säkert hoppats på. º Denna sorg anförtrodde han under klagan sin trognaste lärjunge, som var hans förtrogne i nästan alla frågor. Denne försökte ivrigt trösta Ansgar och framhöll, att han inte hade fått löfte om att han skulle bli dödad med svärd eller bränd på bål eller dränkt utan att han skulle få komma till Herren med martyrkronan. Men Ansgar lät sig inte tröstas av det."

Stackars Ansgar! Större delen av sitt liv hade han vistats hos de folk som levde i världens utmarker utan att ha blivit ihjälslagen. I stället fick han uppge sin anda hos sina kristna vänner i Bremen på morgonen efter Marie kyrkogångsdag år 865 e Kr.

Det är också i Bremens domkyrka vi finner hans grav. En modern, vit stenplatta i golvet minner om missionären. Plattan med texten "Ansgar 865″ är det emellertid inte många som kan se; den ligger i dag halvt skymd av en modern kyrkobänk.

Det hände sig på 800-talet att en svensk kung i landsflykt lyckades samla danskarna till ett angrepp på Birka. Kungen hette Anund och med 32 krigsskepp seglade man in i Mälaren. Överfallet på handelsstaden kom plötsligt och hövitsmannen Hergeir med alla köpmän tog sin tillflykt till borgen invid staden. Genom förhandlingar köpte man sig fria för hundra pund silver, vilket kung Anund girigt tog emot.

Danskarna var emellertid inte alls nöjda med denna lilla förtjänst, för som de sa:

"varenda köpman där ägde mer än vad man hade erbjudit dem och att de ingalunda kunde finna sig i en sådan oförskämdhet."

Man beslöt sig därför att storma och skövla borgen. Försvararna blev då missmodiga och började offra till sina avgudar. Hergeir, som låtit döpa sig, blev ursinnig. Hans mäktiga röst förbannade försvararnas tro:

"Hur länge tänker ni fortsätta med att tjäna djävlarna och göra er själva utfattiga till ert eget fördärv med dessa meningslösa löften? Nu har ni ju redan offrat mycket och lovat ännu mer. Dessutom har ni gett bort hundra pund silver. Vad har ni haft för nytta av det? Nu kommer de och skövlar allt vad ni äger. Era hustrur och barn kommer de att släpa bort i fångenskap, borgen och staden kommer de att sätta eld på och ni kommer att dö för svärdet. Vad har ni alltså för nytta av dessa gudabilder?"

Hergeirs tal väckte förskräckelse och merparten av de innestängda lovade att tjäna Kristus. Undret lät heller inte vänta på sig. Kung Anund hade börjat förhandla med danskarna och det bestämdes att lottkastning skulle avgöra Birkas öde. Och se, genom Guds inverkan gick ödet birkabornas väg. Danskarna avseglade och kung Anund förlikade sig med sina landsmän.

Hur mycket är sant av denna historia, hämtad direkt från Rimberts nästan samtida Ansgarsberättelse? Även om den kristna gudens ingripande snarare kan räknas som en god sedelärande historia, kan det danska anfallet mycket väl ha ägt rum. Och i södra delen av stadsområdet finns än i dag rester efter en borganläggning.