Ordet korruption kopplas ofta till tanken om mutor mellan politiker och tjänstemän i upphandlingssammanhang men mycket sällan till allmänhetens korrumperade tilltro till samhället. Att försöka ljuga för sig själv, ignorera fel och brister för att man inte ids ta itu eller stå upp och stå emot är också att låta sig korrumperas.

Att blunda för det man inte vill se innebär ovillkorligen att man ser att någonting är fel men man bestämmer sig snabbt för att inte själv avkräva sig något agerande för att motverka felet. Det går kanske inte alltid men det skall inte tas som intäkt för att låta sig slippa agera i alla lägen bara för det.

Att inte göra något konstruktivt åt den egna livssituationen, låt säga en anstående skilsmässa eller separation, att ljuga för att rädda sina egna fastän man vet att det begåtts ett fel, det är också att låta sig korrumperas. Poängen med att påpeka det, är att man gärna vill missa sin egen del i saken, i helheten. Vi exkluderar gärna oss själva från betraktelser om omvärlden som vore vi oskyldiga varelser, helt utan ansvar när det passar.

Många gamla kulturer har försökt praktisera olika beteenden för att motverka den sortens lättja som egot gärna tar till för att på kort sikt och med minsta möjliga insats rädda sig själv från att bli inblandad. Mycket av den västerländska kulturen idag bygger på det omvända, några parter slår mynt av det lättjefulla draget som varje individs medvetande så lätt attraheras till att hemfalla åt - och det med en sorligt stor framgång. Vilket kan sägas vara en del av skälen till att begrepp som plugghäst eller "inte orka bry" har fått sådant fäste.

John Lennon skrev en låt som heter "Working Class Hero" texten hånar den kategori som ironiskt nog hyllar den, som om den handlade om några andra än oss själva. Vi föraktar den dumme och bespottar den lärde - allt för att slippa lära sig mer om sig själv och omvärlden. Detta har stått och står oss mitt framför näsan hela tiden och det är just det som blir så in i helvete pinsamt mellan varven när man kommer på sig själv att inte kunna göra annat än att medge det. Det finns ändock ingen annan väg än den genom sig själv och några ljus finns det faktiskt som är väl värda att finna och uppskatta. En av dem är att ingen faktiskt k-a-n såra den människa som går med sin insida utåt, inte mer än den tillåter.

Den inbillade rädslan för att blotta sig, uttrycka och agera utifrån vad man faktiskt tycker och tänker bygger på falska grunder. Vad någon än berättar om sig själv kan ingen använda som ett vapen emot dig i någon egentlig mening, inte mer än vad du tillåter dig såras av.

Det kan vara bra att tänka på, att smaka på med ord och känsla på sådana omständigheter för vi sinkar oss och andra till att få uppleva ett mer glädjefyllt liv än det vi har. Ingen människa som låter sig ledas av sin rädsla har kommit fram till en genuint lycklig punkt i livet. Men nåja, hur skulle jag kunna veta det då, vad som skapar lycka är en enskild företeelse så det kan låta mycket sagt att tala om vad som gäller för alla. Sånt ska man vara försiktig med, det finns inte det där enda receptet som gäller för alla människor under all tid.

Den som tror sig kunna koka det pillret får tänka om och tänka annat, livet förefaller vara besatt av att ständigt variera sig men vi kan kanske hjälpas åt genom att leta i oss själva för att se om vi någonsin nått en glädjens stund som letts av rädsla och oro?