Aaaaaarne....

"

Det sägs att elitidrottare bör välja sina föräldrar med omsorg. Snabbhet, styrka och uthållighet, liksom hur väl kroppen svarar på träning, avgörs till stor del av genetik.

Många av dagens stora stjärnor, som stavhopparen Armand Duplantis, skidåkaren Frida Karlsson och mångkamparen Bianca Salming, har alla föräldrar med framgångsrika idrottskarriärer bakom sig.

Men det går att förbättra sitt arv, för den som är villig att chansa.

– Det finns undersökningar som visar att elitidrottare är villiga att ta stora risker för att bli bäst, att till och med testa behandlingar som innebär livsfara, säger Åke Andrén-Sandberg, läkare och dopingexpert.

– Därför tror jag att gendoping är något vi får räkna med framöver, trots riskerna.

Doping och medicinsk utveckling har alltid gått hand i hand, enligt Åke Andrén-Sandberg. Idrottare som vill fuska kan inte utveckla egna dopingmetoder, utan använder sådant som redan finns tillgängligt eller experimenteras med i forskarvärlden.

I takt med att genterapin har utvecklats har dopingjägare, som försöker hålla idrotten fri från fusk genom kontroller och övervakning, befarat att atleter ska börja mixtra med sin egen arvsmassa för att få starkare muskler eller bättre kondition.

Så: blir OS i Tokyo det första OS med deltagare som är mutanter?

Genterapi är en medicinsk metod som går ut på att behandla och bota sjukdomar genom att transplantera in friska gener i kroppen, eller att aktivera gener som normalt är ”tysta”. Forskarvärlden har stora förhoppningar på tekniken som har utvecklats sedan 1970-talet, men bakslagen har varit många. I slutet av 1990-talet dog en patient vars immunförsvar reagerade så kraftigt på en behandling att det ledde till organkollaps.

Några år senare togs ett kliv framåt, när patienter med svår immunbrist fick bättre immunförsvar tack vare genterapi.

Men vid en uppföljningskontroll visade det sig att flera av patienterna hade utvecklat cancer – behandlingen som hade förbättrat immunförsvaret hade också aktiverat gener som stimulerar celldelning.

Det finns alltså många risker med tillföra genetiskt material till kroppen. Det säger Carl Johan Sundberg, professor i molekylär och tillämpad arbetsfysiologi vid Karolinska institutet.

– Man kan få en för stor mängd av något som genen stimulerar, till exempel röda blodkroppar. Om man med tillförsel av en gen påverkar tillväxt av muskler kan även andra saker hända, exempelvis att tumörer utvecklas.

De senaste åren har utveck­lingen inom gen­terapi accelererat. I dag är uppåt 20 be­handlingar för bland annat muskel­sjukdomar och cancer godkända inom EU, och anses både effektiva och säkra. Inom bara några år väntas många fler terapier bli godkända, bland annat mot blödar­sjuka.

– Man kan absolut tala om ett genombrott för genterapier. De botar än så länge inte de stora folksjukdomarna, men kan trots det vara användbara för sjukvården och patienter, säger Carl Johan Sundberg.

Genterapier kan både lindra och bota sjukdomar, och i förlängningen rädda liv. Men de kan också användas för att förbättra människokroppen – och det är där Åke Andrén-Sandberg och andra dopingjägare har synpunkter.

– Risken är att behandlingen sätter igång reaktioner i kroppen som inte går att stoppa.

Samtidigt skulle genterapi i framtiden möjligen också kunna användas för att läka skador, genom att reparera trasiga muskler.

– Att läka en skada med hjälp av genterapi och därmed återställa funktionen ser jag inget problem med, men man får inte förbättra den, säger Åke Andrén-Sandberg.

Han bedömer det som ”ytterst osannolikt” att elitidrottare redan nu håller på med gendopning.

– Vi har så bra koll på eliten, åtminstone i västvärlden. Men det går förstås inte att säga att det inte pågår någonstans.

Repoxygen? Larmet gick direkt när den tyske coachens mejl avslöjades.

Strax innan OS i Turin skulle inledas i februari år 2006 briserade en bomb – i form av en e-postväxling. Den tyske löparcoachen Thomas Steinmann stod anklagad för att ha försett sina minderåriga adepter med steroider. Under rättegången avslöjades att han även skickat mejl till en läkare för ett nederländskt skridskolag i jakt på Repoxygen, och klagat på att substansen var så svår att få tag på.

Larmet gick direkt i antidopingkretsar.

Repoxygen var inte vilken substans som helst, utan en nyligen framtagen genterapi mot blodbrist, som tillför kroppen en gen för att öka produktionen av röda blodkroppar. Preparatet skulle kunna användas som bloddopning för att få mer syre till musklerna och öka uthålligheten, men den svenske dopingexperten Bengt Saltin varnade för att behandlingen likaväl kunde leda till blodproppar och död.

Gendoping förbjöds visserligen av den internationella antidoping­organisationen Wada år 2003, men Steinmann-fallet skakade om dopingjägarna.

Var tekniken redan här, under Turin-OS? Hur många mutanter skulle upptäckas de kommande åren? Och vilka risker skulle idrottarna utsätta sig för i sin jakt på medalj?

Illustration av skadat DNA. Att testa för virala vektorer kan avslöja om idrottare tillförts gener.

Men inget hände. OS i Turin, Beijing, Vancouver, London, Sotji, Rio och Pyeongchang passerade utan att en enda gendopad idrottare upptäcktes. Hur det blir i Tokyo återstår att se.

Enligt Carl Johan Sundberg är det inte uteslutet att gendoping ändå före­kommer. Rykten går, men ännu har ingen idrottare fastnat i antidoping­organisationen Wadas tester. Om det beror på att det inte förekommer eller på brister i testmetoderna är oklart, men inför Tokyo-OS ska nya metoder vara på plats.

Carl Johan Sundberg har i många år varit medlem i Wadas expertkommitté för gendoping och granskat forskningen bakom testerna.

– Wada är av naturliga skäl förtegna om vad de kan hitta. Men det går bland annat att testa för virala vektorer, som används för att föra in gener i kroppen.

Åke Andrén-Sandberg menar att det blodpass som infördes för drygt tio år sedan, och som registrerar idrottares blodvärden över tid, skulle upptäcka om en gen tillförs för att öka produktionen av röda blodkroppar. Muskeldoping däremot, där gener tillförs till speciella muskelområden för att öka muskelmassan, är svårare att upptäcka.

– Samtidigt har vi koll på elitidrottares resultat långt bak i tiden. Om någon plötsligt höjer sin prestation ovanligt mycket så märks det.

Ryskt dopingtest. ”Inom gendopingen ligger vi före 99,99 procent av alla fuskare”, hävdar Åke Andrén-Sandberg.

Det brukar hävdas att dopare alltid ligger steget före jägarna. Det stämde på 1980- och 1990-talet, menar Åke Andrén-Sandberg, men inte längre.

– De senaste åren har vi inte bara kommit ikapp fuskarna, utan gått om dem. Det är jättesvårt att dopa sig i dag utan att åka fast. Labbmetoder och det internationella samarbetet har förbättrats enormt genom åren.

Det enda dopingjägarna inte klarar är att upptäcka är det som Åke Andrén-Sandberg kallar ”industriell doping” och ”statsdoping”, där högteknologiska labb eller stater är inblandade, som det omfattande fusk som upptäcktes i Ryssland efter OS i Sotji 2014.

Gendopningen då?

– Där ligger vi före 99,99 procent av alla fuskare. Genterapi är så komplicerat att utföra att det i så fall krävs hjälp av högklassiga forskare.

Det har ju exempelvis Kina?

– Absolut, men det skulle förvåna mig mycket om så var fallet. Vi har än så länge inte sett tecken på statsdoping i Kina, men det går förstås inte att utesluta, säger Åke Andrén Sandberg.

Han anser att det är ofrånkomligt att gendoping kommer att börja förekomma någon gång, men att det kommer dröja ett bra tag till.

– När genterapi är en allmän, utbredd behandling inom sjukvården kommer vi också att få de första dopingfallen. Men där är vi inte riktigt än."