Finansinspektionens amorteringskrav är för strikta. I stället bör banker själva bestämma när och i vilken takt låntagarna ska börja amortera, anser Jens Henriksson, koncernchef för Swedbank.

– Om du kommer till Stockholm, har utbildat dig och fått ett jobb – är det då rätt att från dag 1 börja amortera? Nej, det tycker inte jag, säger han i en DN-intervju där han efterlyser mer flexibilitet både vad gäller amorteringar och kravet på en kontantinsats.

Swedbank är Sveriges största bank och marknadsledande på bolån – nästan vart fjärde bolån i landet ligger i Swedbank. När Jens Henriksson nu kritiserar regelverket för att vara för ”tight” är det med en tyngd som få andra debattörer har.

– Jag tycker att det är bra med någon typ av amorteringskultur, säger han.

– Däremot kan man ställa sig frågan om det är rätt att den ska vara så tight – att så här måste det se ut, tillägger han.

Henriksson ser hellre att amorteringskravet läggs på banken, i stället för låntagaren. En viss procentandel av bankens utlåning ska vara med amortering, men inte allt. Det ger banken en större flexibilitet – ett ord Henriksson återkommer till flera gånger.

De som köper sin första bostad, oftast unga människor, samt familjer med små barn skulle då kunna få lindrigare villkor, till exempel att slippa från amorteringar de första åren.

Utan att slå fast några nivåer eller tidshorisonter, skissar Henriksson ett system där amorteringarna börjar och ökar i takt med att låntagarna får det bättre ställt.

Innan Jens Henriksson blev näringslivs-vd (bland annat Folksam och Nasdaq OMX Stockholm) spenderade han många år på regeringskansliet som statssekreterare, chefsekonom och politisk rådgivare till dåvarande finansminister Göran Persson (S).

Swedbankchefen understryker dock att han också vill se en stark amorteringskultur. Lån ska betalas tillbaka. Det får inte bli så att låntagarna kan spela ut olika banker genom att se vilka amorteringskrav de har – det vore för riskfyllt, anser han.

– Den dagen man börjar konkurrera med amorteringar – då tror jag det blir problematiskt.

Jens Henriksson påpekar också att hans ordförande, Göran Persson, redan tidigare i år kritiserade kravet på att bolåntagare måste ha en egen insats på hela 15 procent av köpeskillingen.

– Där tycker jag att man kunde tillåta en viss flexibilitet också, samtidigt som man tittar på det här med amorteringarna, säger han.

En kontantinsats för förstagångsköpare på fem procent i stället för 15 procent, har förts fram i debatten om hur unga förstagångsköpare ska hjälpas till en bostad.

– Jag vill inte säga att det ska vara precis det – men om det fanns en större flexibilitet så kunde man titta på det, säger Henriksson.

När banker lånar ut pengar till bostadsköpare gör de en ”Kvar-att-leva-på-kalkyl”, kallat KALP. I den ingår en ränta som låntagaren måste kunna klara. Den har i flera år legat på sju procent – långt över de nivåer som gäller i dag på marknaden.

Många av de här frågorna är djupt politiska. Jag kan uttrycka åsikter men jag vill inte gå in i något som kan uppfattas som att jag väljer partipolitik eller något sådant. Jag tycker man kan initiera diskussionen men i slutänden är det upp till politiken att fatta besluten.

Den höga kalkylräntan, som enligt uppgift till DN tvingades fram av Finansinspektionen, har bankerna nu börjat sänka, från sju till sex procent. Swedbank gjorde det nyligen.

– Vi bestämde oss för ett par månader sedan att vi kunde gå ner från sju till sex, men vi ser egentligen över alla parametrar, säger Henriksson.

Kalkylräntan har stor betydelse för möjligheten att kunna köpa en bostad. Statliga SBAB:s chefsekonom Robert Boije och SBAB:s analytiker Sten Hansen skrev nyligen i en analys att en mer rimlig nivå på kalkylräntan vore fem procent. Då skulle enligt deras beräkningar, ytterligare 21.000 unga människor kunna köpa en etta i något av de tre storstadsområdena.

Vad är en rimlig nivå på kalkylräntan?

– Mycket bra fråga! Vi har gjort bedömning att den vi vill jobba med är sex procent. Vi har gjort en analys där vi har tittat på vilka risker vi vill ta, hur det ser ut på marknaden och även marknadsräntorna, svarar Henriksson.

Jens Henriksson har tydliga idéer om vad som är fel på bostadsmarknaden, och om hur han tycker det borde vara. På frågan om vad han då som chef för Sveriges största bank gör åt saken svarar han framför allt opinionsbildning.

Oljesektorn blir en allt sämre tillgång för bankerna. Snart kan den vara värdelös, spår Swedbankchefen.

– Det är viktigt att vara med i debatten tycker jag, säger han men poängterar också att han passar sig för att ge sig för långt in i den.

– Många av de här frågorna är djupt politiska. Jag kan uttrycka åsikter men jag vill inte gå in i något som kan uppfattas som att jag väljer partipolitik eller något sådant. Jag tycker man kan initiera diskussionen men i slutänden är det upp till politiken att fatta besluten.

Du lägger mycket vikt vid debatten och att lyfta frågorna, men vad gör du bakom kulisserna?

– Det är klart att vi är alltid en remissinstans och försöker alltid svara, men i grund och botten ska det ske genom en öppen debatt. Samtidigt också genom konkreta beslut och ett sådant är att vi sänkte kalkylräntan från sju till sex procent.

Kan du sms:a bostadsminister Märta Stenevi och trycka på om att det behövs andra regler för ett bolån för unga?

– Om jag skulle ringa departementet och be om att få prata med henne är jag helt övertygad om att jag skulle få det. Vi har väldigt tillgängliga politiker på det sättet.

Gör du inget sådant?

– Självklart utnyttjar man i bland de möjligheter man har att kunna säga att jag tycker du gör fel här eller du gör rätt här. Absolut kan jag göra det ibland men dock inte till Märta Stenevi - än.

En ännu större kris än bostadskrisen är klimatet. För att klara Parisavtalets mål krävs omfattande förändringar i näringslivet och bankerna är inte undantagna, konstaterar Jens Henriksson.

Det handlar delvis om de lite enklare sakerna som alla företag tvingas ta ställning till; resor, uppvärmning av lokaler, vilka kaffemuggar man använder. Men framför allt handlar det man inom banken kallar för ”nivå tre”.

– Det vill säga när vi lånar ut pengar och hur de sedan används, förklarar Jens Henriksson.

För inte länge sedan beslöt Swedbank att sluta med all nyutlåning till bolag som sysslar med nyprospektering av olja eller så kallad okonventionell utvinning av fossila bränslen, till exempel oljesand eller fracking.

Men om det kommer någon till oss och vill låna pengar för att borra ett nytt hål på ett nytt ställe, då säger vi nej. Det kommer bli en stranded asset och där vill vi inte vara.

Det handlar enligt Jens Henriksson dels om att ta klimatansvar, dels om att det inte längre är en särskilt bra investering. Man kallar det inom banken för ”stranded assets”, eller strandade tillgångar på svenska.

– Jag säger inte att det är värdelöst nu. Men att nu börja med nyprospektering på nya oljefält, jag vill inte vara med där.

En del hävdar att det är bättre att vara kvar med finansiering och utöva påtryckning på bolagen. Hur ser du på det?

– Då är min poäng att vi är kvar på den biten som handlar om att pumpa upp olja nu. Men om det kommer någon till oss och vill låna pengar för att borra ett nytt hål på ett nytt ställe, då säger vi nej. Det kommer bli en stranded asset och där vill vi inte vara.

Amerikanska myndigheter granskar Swedbank men Jens Henriksson menar att man är i början på slutet för de processerna.

Gör ni det här för egen vinning eller för klimatet?

– Jag skulle säga båda två. Vi har sagt i vår strategiska riktning att hållbarhet är överst. Vi har en idé om ett finansiellt sunt och hållbart samhälle och det tror vi på, säger Jens Henriksson och tillägger sedan:

– Det är betydligt lättare för mig när jag sitter och äter middag med mina barn att kunna berätta att vi minsann gör någonting. För de ställer väldigt jobbiga frågor.