Men viss, det kan ju kännas lite märkligt för oss att resonera så här. Att vi även måste vara snälla mot de ovänliga, bara för att det råder just orättvisa, och ge till folk som inte kan ge tillbaka. Vi kan alltså ändå inte ge för att få, vi måste ge för att skapa förbättring – för alla, vi måste kunna förlåta andra genom att bli bättre på att förlåta oss själva för vår egen ofullkomlighet – att vi aldrig till fullo kommer att kunna förstå oss själva helt och inte någon annan heller. Men så vadå … vi vet nu mycket väl att människor är gravt socialpsykologiskt stukade av sin egen kognitiva formatering och vi vet också varför det har blivit på så vis.

Vi har i detta sammanhang uppenbarligen alltför länge brustit alltför mycket: tacksamhet för den rika hjälp vi får när vi tänker fritt och ifrågasätter våra egna känslogrundande värderingar, vilket gör det lättare att anpassa sig till våra högsta intentioner och fortsätta att vidare försöka att förstå oss själva mer för att kunna förstå andra bättre. Att vilja utvecklas är en förutsättning - att förstå att det inte är möjligt att leva i ett konstant känslotillstånd utan att känslor blir meningslösa.

Är det inte möjligt att vi kom hit på grund av kärlek, för att få till ett minskat behov av dramatiskt lidande grundat på yttre värderingar för vår utveckling, att bli mer intellektuellt emotionellt orienterade, att stå andra till tjänst, att förändra världen genom att bli mer medvetna om oss själva och andra, och på så sätt bidra till att skapa den så omtalade himlen till jorden?

Efterhand som resan har gått vidare, har vi successivt avslöjat oss själva för oss själva, vi måste förverkliga att mer medvetet uppleva vår fysiska kropp och vår själsliga personlighet samtidigt, vilket alltså verkligen är ett tempel för den gudomlighet – alltet – som vi söker och aldrig kan uppnå, att vi i vår upplevelse ÄR som vår känsla i förhållande till vår del av alltet. Därför har också vår expansion av vårt medvetna medvetande givit oss en perfekt början: att leva som ”intellektuellt emotionellt” mänskliga varelser på jorden, med kärlek till oss själva - vår vilja att utvecklas, leva - och till varandra som delar av helheten.

Resan i expansionen av det medvetna medvetandet är en inre dragning till sanning som bättre beskriver verkligheten – som bara existerar nu och i detta verkar lika för alla. Vi vill ha ett mer verkligt uttryck för källan till vårt medvetna medvetande - vår själ, vår moraliska karaktär, eftersom vi är förälskade i en känsla av trygghet i vår sanning och kärlek eftersom känslor är verkliga och bara kan upplevas nu och därmed förblir sanna via upplevelsen. För väldigt många själar, så finns det ingen starkare attraherande kraft eftersom alla känner till självbedrägeriets kraft utifrån vetskapen om att faktiskt kunna ha fel. Vi vet att historien och framtiden bara existerar som illusioner av verkligheten i tiden och att verkligheten, nuet, är allt som finns.

Vi vet att vi aldrig kommer att leva vid något annat tillfälle än nu och att om vi inte kan har tillräcklig emotionell närvaro – eller alltså egentligen strävan efter intellektuellt emotionell närvaro i nuet – så kan vi heller aldrig leva i mer uppriktig sanning med oss själva och våra känslor.