" ”Vi förhandlar om en offert i i Djibouti med Djibouti Telecom. Det klargjordes att vi behöver hitta någon form av arrangemang.”

Så inleds ett internt mejl på Ericsson den 1 december 2010.

Det är upptakten till det enda fall i Ericssons uppgörelse med amerikanska myndigheter om överträdelser mot anti-korruptionslagstiftningen FCPA där telekomkoncernen direkt erkänner mutbrott.

Djibouti, beläget på Afrikas horn, är enligt FN ett av världens fattigaste länder - ungefär var fjärde av en miljon invånare är beroende av utländskt bistånd.

Fram till 2010 hade Ericson inga anställda i landet, det var först i samband med övergången till 3g man satte in en säljare på marken.

Det var också han som etablerade kontakt med Djama Suleyman, enligt Riksenheten mot korruption genom rekommendation från två indiska affärsmän.

Djama Suleyman hade titeln attorney general, ungefärligen motsvarande justitieminister.

Han berättade för säljaren att det var genom honom den svenska leverantören kunde vinna kontraktet att uppgradera landets mobilnät, som drevs av den enda och statligt ägda operatören Djibouti Telecom, DT, till 3g.

Vägen dit var genom att anlita konsultbolaget Ashur International, mot ett arvode på 10 procent av den kommande kontraktssumman - varav 1 miljon dollar i förskott.

För pengarna skulle Ericsson på papperet få marknadsundersökningar. Några sådana har inte kunnat uppbådas, och Ericssons säljare kan i förhör inte minnas att han har sett några sådana.

Det var inte den enda tveksamheten med Ashur. Bolagets vd var Djama Suleymans fru, som i all korrespondens hänvisar till honom. Men då konsultavtalet tecknades underlät man att bifoga Ericssons standardiserad due diligence-rapport.

I mallen finns flera rutor att kryssa i för röda flaggor. Intill en av dem, om bolagsstruktur, förklaras uttryckligen att kopplingar till regeringstjänstemän är en stark varningssignal.

Av de mejl som Riksenheten mot korruption hämtat in från Ericsson framgår tydligt att Ashur/Djama Suleyman ledde in till det högsta skiktet av beslutsfattare i Djibouti.

”Alla i DT:s ledning och i regeringen väntar på sin del av kakan”, skrev Ericssons säljare till en annan av de totalt fyra åtalade före detta Ericsson-medarbetarna den 18 augusti 2011.

För pengarna fick Ericsson mängder av fördelar. Dels fick man offertunderlaget tre månader före alla andra medtävlare. Dessutom fick man veta konkurrenten Huaweis offererade pris.

Det blev följdriktigt Ericsson som vann kontraktet, vilket offentliggjordes i maj 2011.

Även Djiboutis president pekas ut som mottagare av mutorna - totalt cirka 20 miljoner kronor för uppdraget på det tiodubbla.

Men när fakturorna från konsultbolaget började trilla in gnisslade mutmaskineriet. Olika anställda - långt fler än de fyra åtalade - började efterfråga underlag, avtal och den friserade due diligence-rapporten.

Dessutom påstås den dåvarande regionchefen, Anders Lindblad, aldrig ha signerat konsultavtalet - något han borde ha gjort.

I stället ska han, enligt åtalet, på inrådan av en Ericsson-veteran som hanterat agenter och konsulter under ett stort antal år bara ha signerat ett blankt papper, för att undvika eventuella framtida obehagligheter.

I polisförhören säger sig Anders Lindblad inte ha något minne av detta.

En stor mängd inhämtade mejl visar på intern irritation, där säljaren beklagade sig hos sina chefer över att djiboutierna var alltmer otåliga över att pengarna dröjde och hotade att dra sig ur.

För att hålla Djama Suleyman på gott humör instruerades säljaren att ge honom en Rolex-klocka i prisklassen 50 000-60 000 kronor.

Då säljaren i förhör frågas om han inte tyckte det var lite underligt att Ericsson skulle skänka en lyxklocka till en konsult som levererade marknadsundersökningar, hänvisar säljaren till sin chefs direkta order.

Det blev också mankemang kring hur konsultkostnaderna skulle bokföras, en av de åtalade var angelägen om att de skulle göras avdragsgilla skattemässigt.

Då projektledaren protesterade - hans uppdrag blev nu betydligt mindre lönsamt - krävde Djama Suleyman att han skulle sparkas.

Projektledaren behöll jobbet, men tvångsförflyttades till ett annat land.

Så i januari 2013 larmade han via Ericssons visselblåsarfunktion.

En intern undersökning konstaterade ett antal avsteg från de obligatoriska rutinerna.

Samtidigt hade dock amerikanska myndigheter börjat gräva i Ericssons affärer.

Vid ett inspelat samtal som den interna utredaren genomförde förklarade han för en av de ”misstänkta” att man lät en extern advokatbyrå genomföra vissa förhör. Poängen med det var att man då kunde hävda klientsekretess även gentemot myndigheter.

”Men i praktiken är det vi som gör jobbet” säger utredaren.

Ericsson genomförde dock en utrensning.

Samtliga fyra åtalade lämnade bolaget.

Säljaren hävdar att han själv blev sparkades utan avgångsvederlag, men att Ericsson internt kommunicerade att han på egen begäran sagt upp sig.

Enligt hans vittnesmål ska även den controller som godkände fakturorna från Ashur ha sparkats.

Anders Lindblad arbetade kvar på bolaget så sent som 2017. Enligt honom lämnade han på eget bevåg, efter att ha sökt jobbet som efterträdare till den sparkade vd:n Hans Vestberg men fallit bort i urvalsprocessen.

I övrigt är hans minnen mycket vaga. Till exempel säger han sig inte direkt minnas några kontakter med Djama Suleyman - även när han konfronteras med ett foto från en hotellbar där han öppnar en champagneflaska framför en stort leende Djama Suleyman.

”Det ser ut som att ni firar?”, frågar förhörsledaren.

”Kommer inte ihåg, det är inget ovanligt att man öppnar bubbeldricka vid sådana tillfällen”, svarar Anders Lindblad.

Han har i dag lämnat Sverige, och arbetar i Rom för den internationella konsultjätten Accenture.

Dagens industri har sökt honom vid flera tillfällen, men han har avböjt att låta sig intervjuas.

Nu hotas han och tre andra av fängelse i upp till sex år, för grov bestickning.

Samtliga åtalade nekar.

Ericsson har också anlitat en av Sveriges mest erfarna affärsjurister, advokat Hans Strandberg på byrån Nordia, för att förhandsgranska förundersökningsprotokollet.

I en inlaga till Solna tingsrätt har han begärt att stora delar av utredningen ska sekretessbeläggas, då den enligt honom dels innehåller information som saknar betydelse för utredningen, dels känsliga uppgifter om Ericssons ekonomiska- och affärsförhållanden, dels personliga uppgifter som kan vålla skada eller men för de berörda.

Hans Strandberg har även begärt att själva begäran om sekretess ska hemligstämplas.