" Med gemensamma krafter har det efter min förra artikel (15/5) fastslagits att det var fyra minusgrader som uppmättes i Antarktis sydpolsvintern 1934. Mitt och min källas misstag har sedan dess rättats och kommenterats så många gånger och med sådan lidelse att man kunde tro att Antarktis själv hade blivit förorättad. Några vinterveckor där för snart 90 år sedan var det således ovanligt milt för årstiden, men inte sommarvärme. Rekordmätningen från 2020 på dryga 18 plusgrader gjordes sommartid och på en väsentligt nordligare (varmare) breddgrad.

Alltnog, under flera år har vi nu i det offentliga samtalet diskuterat klimatförändringarna, eller snarare inte diskuterat, eftersom redaktioner brännmärks om de tar in artiklar som inte följer ortodoxin och folk riskerar att bli av med anställning, uppdrag och vänner om de diskuterar. Så jag omformulerar meningen: Under flera år har centrum för det offentliga samtalet varit att vi nalkas en katastrof, att den orsakats av människors högmod och att det därför är människor som kan återställa klimatet, genom botgöring och politik.

Med andra ord är det hög tid att vi resonerar om den politiska filosofin i koldioxidens spår. Under vilket styre ska vi leva?

Genom klimatfrågan löper en klar ontologisk skiljelinje, densamma som i de flesta stora frågor under de senaste århundradena. Den går mellan, låt säga, konstruktivister och aristoteliker.

Där den formella friheten ligger till grund finns inget mål. Men om exempelvis mängden lycka är statens mål, underordnas individerna det. Om det är utjämning, samma sak. Är det att ära Gud avgör Guds vilja manöverutrymmet.

De förra ser tillvaron och människan som i sig formlösa och därför oändligt formbara. Ingenting som är behöver vara. Det ger en stark känsla av att allt hänger på oss. Att förstå och analysera världen tjänar inte mycket till då den ändå ska bli något annat snart. På politisk nivå leder det till ambitiösa kollektiva projekt, social ingenjörskonst och problemlösning i kolossalformat. Människan betraktas som ett oskrivet blad, samhället som den kraft som hittills fördärvat henne men framgent ska användas för att bistå och hjälpa.

Aristotelikerna, å sin sida, ser världen som en stadigvarande struktur att förstå och analysera, inte för att föda en annan värld och människa utan för att förbättra det som går på nivån där det sker. Man tror inte på något urtillstånd som människan förflyttat sig ur eller borde söka sig till, utan på en evig samhällsvarelse med naturliga rättigheter. Denna varelse saknar överblick över samhället, varför man misstror de storslagna åtgärderna men tilltror den envetna rörelse som kommer av individernas strävan efter sin potentials fullbordan.

Temperamentsskillnaden skär även genom liberalismen och delar upp den i klassiska liberaler och nyare. Den påverkar också hur forskare tolkar data. Konstruktivisterna har övertaget. Då de betraktar den globala medeltemperaturen som följden av ett visst politiskt-filosofiskt system med tillhörande livsstil, är det där skiftet ska ske.

Vid inrättandet av ett nytt statsskick finns några fundamentala fenomen att beakta:

Vem ska styra? Vilka rättigheter ska individer och regioner ha gentemot de styrande och varför ska de ha dem? Hur ska de små utsläpp som inte går att undvika fördelas på medborgarna? På vilken grund ska ordningen vila – humanistisk, med människan som medelpunkt, eller posthumanistisk, utifrån naturens och djurens rätt att slippa skadeverkningar?

Vidare får man ha i minnet att i den stund som ett mål byggs in i statsskicket blir människan ett medel. Där den formella friheten ligger till grund finns inget mål. Men om exempelvis mängden lycka är statens mål, underordnas individerna det. Om det är utjämning, samma sak. Är det att ära Gud avgör Guds vilja manöverutrymmet.

Så om växthusgaser blir alltings mått bestämmer de graden av ekonomisk och politisk frihet. Frihandeln kan vi då ta farväl av. Levnadsstandarden i den välbeställda världen sjunker av nödvändighet och den fattiga världen kan inte förbättra sin. För detta krävs lagtvång, emedan det inte går att förmå flertalet till askes om de har hågkomster från ett bättre liv och minsta möjlighet att vinna tillbaka det.

Nolltolerans för koldioxiden behöver för att ge effekt vara världsomspännande. Ser man den konkret och inte som en poetisk metafor, infinner sig frågan hur arbetslösheten ska kunna undgå att bli massiv. Åtskilliga kommer förstås att behövas i kärnkrafts- och den övriga elektrifieringsindustrin, så kanske blir det som vilken strukturomvandling som helst? Andra kan till dess att elektrifieringen har genomförts vända åter till självförsörjning i jordbruket, men utan kor.

Av skäl som aldrig redovisas förutsätter man att det är värt att rädda mänskligheten till ett liv i armod och underkastelse.

Större delen av världens turistnäring torde stå inför abrupt nedläggning och dess arbetskraft få finna annan försörjning; inte bara på grund av utsläppen, utan för att resor och turism knappast kan vara standard i vår kommande tillvaro. Turism kräver ledighet för de många, vilket kräver specialiserade arbeten att vara ledig från, vilket innebär arbets- delning, vilket ger överflöd. Ett överflödssamhälle upprätthålls genom konsumtion och längtan efter välstånd. Sådant är energikrävande och gör ofrånkomligen ingrepp i naturen.

Om alltså de har rätt som hävdar att mänskligheten är på väg att ödeläggas men har i sina egna händer att avvärja det, har de ur sitt perspektiv också rätt när de vill se global klimatdespoti. Med tvångsmedel kommer man långt om man bara har ett välavgränsat mål, åtminstone ett tag. Och kanske får vi då fortsatt liv, om än inte så meningsfullt.

Det har sagts att vi måste utstå motsvarigheten till en pandemi om året i tio år och mer därtill för att ens komma ur startblocken. Det är ett annat sätt att förorda permanenta undantagslagar, som då inte längre är undantagslagar, utan vår nya politiska ordning. Den framstår med förlov sagt som mer fruktansvärd än de monstruösa väderhändelser som utlovas. Men av skäl som aldrig redovisas förutsätter man att det är värt att rädda mänskligheten till ett liv i torftighet och underkastelse.

Med konstruktivismens rastlösa filosofi följer längtan efter frid. Ett sätt att få det är genom späkning. Att vara tillvarons formgivare frestar på psyket. Den som tror att allt är konstruerat och består av lösa delar att ändamålsenligt placera, slits själsligen isär om hon samtidigt äger moralisk kallelse. Åtgärderna måste då stå i proportion till ångesten. Det tarvar totalitära insatser, att hela samhället fixeras och fryses, så att världen och jaget får komma till ro. "