"Radio- och tv-profilen Åke Ortmark var en av dem som formade public service i Sverige. I sina memoarer ”Makten och lögnen” påminner han om att såväl SVT som SR är en del av totalförsvaret.

Vad betyder det? De flesta tänker nog att detta bara får betydelse om högsta beredskap råder, då företagen enligt sändningstillståndet lyder direkt under regeringen.

Men under efterkrigstiden innebar en mindre trevlig sida av denna speciella säkerhetsroll i det svenska samhället att minst fyra chefer och medarbetare fungerade som agenter åt Säpo – och rapporterade regelbundet till säkerhetspolisen om sina kolleger.

Minst fyra SR-chefer och medarbetare fungerade som agenter åt Säpo – och rapporterade regelbundet till säkerhetspolisen om sina kolleger.

Det framgick när Ewonne Winblad, mångårig programledare och även chef inom public service, i början av 2000-talet granskade saken för den så kallade säkerhetstjänstkommissionen.

Enligt tidningen Journalisten försvårades arbetet av att Sveriges Radio rensat sina arkiv. Men hos Säpo fanns rapporter skrivna av medarbetare på SR.

Ewonne Winblad fann att 240 personer var registrerade hos Säkerhetspolisen under rubriken ”Anställda SR/SVT”. Hon gick igenom akterna, och kunde konstatera att de innehöll mycket nonsensinformation. Det kunde handla om reportrar som i sitt jobb ringt en öststatsambassad. Eller i tjänsten haft kontakt med ett ”vänsterelement”. Det fanns till och med ett par medarbetare som under 1960-talet registrerades för sin homosexualitet.

Vid sidan om ett legitimt nationellt säkerhetsintresse, pågick alltså en långtgående och obehaglig övervakning av journalister i just public service-bolagen – ett slags övergrepp på den personliga integriteten och det journalistiska oberoendet.

I sina memoarer frågar sig Åke Ortmark om SVT och SR fortfarande betraktas som viktiga delar av totalförsvaret. Han ställde den frågan 2013. Efter den senaste tidens uppståndelse kring ett ”personalärende” på Ekoredaktionen finns det skäl att åter ställa den – samt att fråga sig vad det betyder om det är så.

Faktum är att public service-bolagen utgör en central del av den svenska demokratiska apparaten. Höga chefer på SR har i samband med sina tillsättningar skriftligen fått bekräfta sin roll i just totalförsvaret i händelse av krig.

Fri och oberoende journalistik – till en gräns.

Även om det fortfarande är mycket vi inte vet om den reporter på Ekot som inledde en privat relation med en dömd islamist hon granskat, så kan vi konstatera att historien är radioaktiv för alla inblandade, särskilt för ett företag med Sveriges Radios speciella ställning.

Historien är radioaktiv för alla inblandade, särskilt för ett företag med Sveriges Radios speciella ställning.

Vi vet att islamisten i fråga har mordhotat den tidigare chefredaktören för Gefle Dagblad Anna Gullberg. Vi vet att han av Säpo betraktats som ett hot mot rikets säkerhet. Och vi vet att det inte är tack vare SR som denna historia nystats upp – det är den fristående jihadistgranskande sajten Doku som avslöjade SR-journalistens relation med islamisten.

En reporter som så flagrant naggar på sin professionella integritet äventyrar publikens förtroende, inte bara för sig själv utan för hela sin redaktion.

En mediechef som tror att en skandal av detta slag i första hand ska behandlas som ett ”personalärende”, har inte enbart missförstått sin viktigaste lojalitet – den mot allmänheten. Själva försöket att i tysthet begrava historien bidrar också till att underminera förtroendet för den publicistiska verksamheten.

SR:s tidigare vd Mats Svegfors, som också suttit i Moderaternas idépolitiska programgrupp, varnade i veckan för de politiker som krävt en extern utredning av händelserna på Sveriges Radio. Den nuvarande vd:n Cilla Benkö har instämt med Svegfors och uteslutit kraven.

Båda har rätt i att sådana politiska initiativ riskerar att utmana det grundlagsfästa källskyddet och den redaktionella självständigheten.

Men det är Sveriges Radio som med sin ligga lågt-strategi bäddat för den uppkomna situationen, och därmed skadat just de journalistiska värden man nu slåss för i underläge.

Lyssnarna borde redan i höstas ha fått veta vad som hänt. Det hade besparat SR en allvarlig skada. Och nu när krisen är ett faktum har allmänheten rätt att få veta vem som visste vad och när.

Oförmågan att snabbt lägga korten på bordet har i sig frätt på SR:s anseende. Dessutom ger det upphov till frågor om huruvida de historiska kopplingarna till Säpo kvarstår.

Oförmågan att snabbt lägga korten på bordet har i sig frätt på SR:s anseende. Dessutom ger det upphov till frågor om huruvida de historiska kopplingarna till Säpo kvarstår.

Är den svenska säkerhetstjänsten inblandad? Intresserar sig Säpo, precis som under efterkrigstiden, för medarbetare i public service?

Vill SR inte ha en extern utredning skulle man kunna låta några av sina bästa journalister och redaktörer förutsättningslöst granska historien – och publicera uppgifterna.

Vi lever i en tid då journalistik är kanske viktigare än någonsin, och public service-företagen mer betydelsefulla än på mycket länge.

SVT och SR är redan politiskt ifrågasatta från höger. Den senaste krisen är självförvållad och djupt olycklig.

Den riskerar att leda till ett urholkat journalistiskt oberoende och undergräva viljan att gemensamt finansiera programbolagen.

Journalisten Åke Ortmark hade ett ambivalent förhållande till SVT och SR, men i grunden sympatiserade han med tanken på en radio och television i allmänhetens tjänst.

Om han levt i dag är jag övertygad om att han kallat Sveriges Radios agerande för vad det är: ett allvarligt haveri som väcker besvärande frågor."