Klimatprylen var en bluff utan bakomliggande intressen..

" Under mars 2019 hade den brittiska tidningen The Guardian dels en artikel om att kapitalismen måste upphöra om den globala uppvärmningen ska kunna stoppas, dels en intervju med en vetenskapsman som ”nästan säkert” utlovade ”civilisationens kollaps … inom ett par årtionden”.

Sveriges Television kör denna vår en domedagsserie på nyheterna, ”Jordens feber”, enligt vilken allt är för sent. Filosofen Torbjörn Tännsjö hävdar i förbifarten i en nyutkommen intervjubok att vi kommer att ”koka oss själva till döds”, vilket gör att han hoppas på att ”någon befintlig global institution … tar makten och genom folkets stöd genomför en politik som tvingar restriktioner på de mäktiga ekonomiska intressena”. I väntan på det sätter han sitt sista hopp till ”en globaldespotisk regim”. (Filosofi och pandemi, Norma förlag)

45 år innan uppvärmningen skulle ta kål på oss rapporterade The Guardian i januari 1974 om att jorden snabbt gick mot en ny istid. Snötäckena hade ökat med tolv procent på fem år. I svensk press skrevs en hel del om saken. Expressen vinnlade sig om störst precision: ”1983 börjar en ny istid”.

Från slutet av 1800-talet hade medeltemperaturen stigit fram till 1940-talet, varpå en avkylning följde innan kurvan åter vände upp. CIA varnade för kommande matbrist. ”Ett antal meteorologiska experter”, skrev de 1974, ”tror på en återgång till det kallare klimat som rådde på 1800-talet”. Det skulle medföra ”ett mer våldsamt väder, med frostnätter när det borde vara varmt, värmeböljor, stormar och översvämningar”. Sovjetiska forskare ville vända på de ryska floderna som förde sötvatten till Norra ishavet, på det att Arktis skulle smälta lättare i det salta vattnet. Ett annat förslag var att strö sotpartiklar över det arktiska istäcket för att få det att absorbera värme.

Överbefolkning, kyla, hunger, svält. Undergången var nära. Politikerna beskylldes för att inget göra. Konferenser arrangerades. FN aktiverades mot fattigdomen och för att bromsa tillväxten i nord.

Sådant står att läsa i den synnerligen intressanta boken ”En klimathistoria”, av Sven Börjesson (2020). Börjesson var tidigare anställd på Sveriges Radio som samhällsreporter och bevakade under många år natur- och miljö-frågor samt klimatpolitiken. Som SR:s utsände på de stora klimatkonferenserna i FN:s regi på 1990-talet när den nuvarande kursen togs ut, såg han hur den politiska dimensionen kom allt starkare till uttryck på vetenskapens bekostnad. I boken åskådliggörs hur FN efter murens fall stegvis kunde återvinna terräng i sitt gamla paradämne, de rikas ländernas skuld till de fattiga.

Sitt uppdrag som journalist formulerar Sven Börjesson i bokens slutrader: ”Det är möjligt att vi går mot extremare väder. Det har hänt förr. Det är möjligt att människan i så fall bidrar/är orsaken. Jag har naturligtvis inte svaren. Det är heller inte en journalists främsta uppgift att leverera svar, snarare att ställa frågor. En som alltid behöver ställas är om kartan stämmer med verkligheten”.

Så brukade uppdraget se ut. Under läsningen av ”En klimathistoria” slås jag gång på gång av hur märkligt det är att klimatjournalistiken tycks ha vänt detta uppdrag ryggen. Och inte bara den. På fält efter fält har vi inrättat en annan ordning. Aktivismen, alarmismen och vittnandet har blivit journalistikens hjärta.

Att ställa frågor är suspekt, för det ser ut som tvivel. Hänvisningarna till forskning liknar egendomligt nog mer krampaktig tro än ett vetenskapligt förhållningssätt. Med ett sådant ska ju allt som talar emot teorin sökas upp och beaktas, snarare än framställas som hädelse och ges beteckningar av det slag som gudsförnekare brukade föräras.

Varje skogsbrand, orkan, skyfall, värmebölja, köldknäpp, snöstorm och inställt Vasalopp tas för bevis. Trots att avvikande väder alltid har förekommit presenteras det som en konsekvens av uppvärmningen och som varningstecken.

Enligt Börjesson och IPCC-rapporternas vetenskapliga skrivelser (som inte ska förväxlas med deras sammanfattningar för beslutsfattare) finns det dock få tydliga trender. Bränderna är inte fler eller värre, ej heller orkanerna; nederbörden förblir vad den varit, någon ökning i översvämningarnas antal och storlek har inte inträffat, Vasaloppet ställdes in 1932 liksom 1990. Tre vintrar hade under 1930-talet i Sverige mindre snö än något år har haft under 2000-talet.

Det brukar sägas att den vetenskapliga frågan är avgjord. Sambandet mellan koldioxid och värme är fastslagen, så om vi bara lyckas stänga av kranen svalnar det. I realiteten kan orsakssambanden inte gärna vara fullt så rätlinjiga. Före industrialiseringen fanns perioder då det tros ha varit lika varmt som nu, utan fossila bränslen. Det tidiga 1900-talets uppvärmning sammanfaller med begränsade utsläpp. Därefter blir det kallare samtidigt som koldioxidutsläppen tar fart.

I de vetenskapliga rapporterna diskuterar IPCC såväl växthusgaser som naturliga variationer, skriver Börjesson, men i sammanfattningarna för politiker (och massmedier) an-ges enbart människoskapade orsaker. Snarare än den vetenskapliga är det alltså den politiska och mediala klimatfrågan som är avgjord. Berättelsen är lagd och priset på ifrågasättande har satts högt. Journalistiken har lämnat sitt skeptiska uppdrag för ett civilisationskritiskt, samtidigt som miljö- rörelsen gått från att vara i opposition till makten till att bli makten – allt i syfte att hjälpa de maktlösa.

Ty frågan om klimatet har kommit att inlemmas i det större paketet av så kallat progressiva rättvisefrågor. Samma förövare som i de andra strukturerna har kunnat identifieras och kallas till rannsakning. Inte minst den ambitionen gör det nödvändigt att utsläppen ensamma orsakar uppvärmningen. Solens strålar är svåra att anklaga för något. Andra syndare lämpar sig bättre: kolonisatörerna, industrialisterna, kapitalisterna – västerlandet.

Så när ett land som Zimbabwe fick sämre avkastning i jordbruket till följd av postkoloniala jordreformer, passade det president Mugabe fint att i FN vara mycket aktiv i att påtala klimatförändringarna som förstörde för fattiga länder. Att jordbruket klarade sig bättre i grannlandet med samma klimat kunde på så sätt skylas över en smula.

I Antarktis uppmättes för övrigt 25 grader den 5 juni 1934, skrev New York Times. Klart varmare än 2020 års rekord på dryga 18 grader. "