Efterhand som omfattningen av vårt allmänna medvetna medvetande - vår metakognition - växer i intensitet, känner vi också av vår egen pånyttfödelse allt snabbare, genom att vi alltså lär oss känna oss själva allt mer i nuet. Men inte bara detta, utan också att identifiera de förgiftande huvudpersonerna som försöker vidmakthålla vårt omgivande mörker, med all sin fräcka arrogans, nu är i allt större darrningar. Hela samhällsbygget skälver nu i sina grundvalar

Vi som trycker på framåt, konfronterar det till synes ogenomträngliga grepp som våra plågoandar håller över oss, men som till sin grund hålls av oss själva, för inne i oss brinner en outsläcklig passion för uppfyllandet av vår strävan, vi måste bli fria, vi måste öka vårt eget medvetna medvetande – vår emotionella självförståelse. Denna passion är omvälvande och den materialistiska tillvarons strävan efter yttre bekräftelse blir bara alltmer meningslös och banal - den själsliga saltöknens ödemark lockar inte.

Dualiteten har inget ”ingenmansland”, ingen medelväg, den är binär. Ljus eller mörker, filosofisk materialism eller idealism, vi väljer själva. Att inte vara på väg till att sanningen bättre skall beskriva verkligheten är att alltid vara på väg till osanning; och om den riktningen inte korrigeras ( då finns det allt mer goda möjligheter för mycket ofrivillig och dramatisk korrigering - högmod leder som det gör) så slutar denna väg i ett svart hål.

För de som till fullo ändå anammar en marsch till det svarta hålet, är världen inte tillräcklig. För dessa evigt törstiga efter makt, och de som drivs av en djup rädsla för det okända – i sig själva, verkar det fortfarande mest troligt att det ensamt går att stilla sin inre tomhet endast med innehav av hela universum plus ett par procent. Det är dock något svårare att lyckas med denna ambition än vad de själva tycks inse.

Denna till synes outsläckliga aptit kommer aldrig att kunna stilla sin längtan efter mättnad. Så vad sådana enheter inte helt förstår, är att alla försök att själv underkuva alltet slutligen måste bevisa sig som meningslösa. För själva handlingen i att försöka, skapar – alltid på någon plats någonstans djupt i universum – också en motsatt rörelse. En pånyttfödelse av liv – ljus. En en kontrande kraft som inte kan begränsas. Allt blir och är ett med tiden.

Slutomgången i förhållande till våra inre plågoandar – i grunden vår egen oförmåga att stå upp och att rätt adressera vad som utgör problemet, har alltid genom historien varit deras mål att äga denna välsignade planet och suga ut varje spår av kärlek, passion och medkänsla. Eftersom bara det ger bränsle till den vidare process där den mörka rubiconpunkten kan nås; där det oändliga universum erövrades, för att ersättas av en anti-själslig verklighet, ett slags transhumananistiskt bedrägeri. Det är i allt väsentligt naturen mot fiktionen, ljuset mot rädsla – mörker. Ljus för alla eller ingen.

I denna nuvarande omvända värld, är vår inneboende naturliga del av alltet vänd ut och in, till att bli en nära nog total nedsänkning i själsligt öde materialistisk narcissism: det är vilddjurets märke – vars mest mer flagranta manifestation idag är vårt skenande konsumtionssamhälle.

Genomfört från sitt bottenläge, så sker strävan efter makt nu i form av en total förbrukning av allt och alla; fullständig underkuvande av själslig växande förståelse - vårt medvetna medvetande - som ersatts med ett falskt materialistiskt idolskap som försöker ta på sig egenskaperna hos våra känslor till sin egen rätt. Den abstrakta, KÄNSLOLÖSA gudomens ofria gudomliga kraft, mörkret inom oss själva. Men nu kommer ljuset från upplysningen i verkligheten.