Turkiska serier lockar en växande publik hos SVT och Netflix och har utvecklats till en egen genre som kallas dizi. Ett framgångsrecept som bygger på starka känslor och ofta rör sig kring dagsaktuella frågor som familjevärderingar, religion och klass. Men exportsuccén har även skapat politiska kontroverser.

Meliha hade bestämt sig för att dö. Men innan hon hann kliva upp på pallen blev hon avbruten av sin vuxna dotter och nu sitter hon i psykologen Hanims rum med djupröda väggar.

Hon är en av många traumatiserade patienter som dyker upp hos doktor Hanim och hennes kolleger i den turkiska serien ”Själens röda rum” som hade premiär i SVT förra veckan.

De turkiska serierna har duggat tätt de senaste åren. ”Ethos” var en av förra årets stora snackisar hos Netflix – som nu trappar upp sin turkiska produktion – och ”Själens röda rum” är den sjätte turkiska serien som SVT köper in sedan 2012. Engagemanget hos tittarna är högt och de är sällsynt lojala.

– Vi pratar om en väldigt trogen publik. Alla avsnitt har ganska precis samma tittning vilket är unikt. De som gillar det gillar det verkligen, säger William von Heidenstam, programinköpare på SVT.

Och kanske är just förmågan att engagera själva framgångskonceptet.

– Känslor är nyckeln. Turkiska serier fångar tittarnas hjärtan eftersom de levererar starka känslor på ett fängslande sätt, säger Arzu Öztürkmen på telefon. Hon är professor i scenkonst och muntlig historia vid Bosporenuniversitetet i Istanbul.

Öztürkmen har fördjupat sig i den turkiska tv-serieindustrin sedan 2011 och betonar något viktigt: Dagens turkiska serier har utvecklats till en egen genre som går under namnet dizi. Originalavsnitten är ofta runt två timmar långa och sänds i hemlandet under en hel kväll med många reklamavbrott. Avsnitten klipps om för att passa en svensk publik när de har köpts in, därför blir de inte sällan jämförda med amerikanska och europeiska serier.

Men utmärkande för en dizi är bland annat att den spelas in i verkliga miljöer, i stället för i studior. Dessutom är den musikaliska och visuella mångfalden ofta rik, menar hon.

Produktionstakten är speciell. Turkiska tv-bolag köper sällan in en hel säsong innan serien har bevisat sin framgång, vilket leder till att manus skrivs vecka för vecka och att närheten mellan produktion och publik blir unik. Livet för en dizi är skört, och ingen dizi blir någon evighetssåpa.

Den turkiska tv-seriesuccén tog fart först i Mellanöstern (inte minst med hjälp av den muslimska fastemånaden ramadan som också är högsäsong för serietittande), spred sig vidare till Balkan och de östeuropeiska länderna innan den fick fäste i Sydamerika, Asien och Afrika. I dag är Turkiet världens näst största exportör av tv-serier, bara USA är större.

Förutom att vara fängslande förklarar Arzu Öztürkmen framgången med kulturell igenkänning:

– Turkiet bär på minnet av det Ottomanska riket, alltså ett rikt arv av flera olika kulturer och på det viset blir mycket bekant för många människor.

Turkiets intensiva upptrappning av tv-serieexporten har inte skett utan kontroverser. 2018 plockade till exempel Saudiarabien bort alla dizi från tv-bolagens tablåer efter en dispyt mellan den saudiska kronprinsen Mohammed bin Salman och Turkiets president Recep Tayyip Erdogan.

Många menar att tv-serieexporten kan ses som så kallad mjuk maktutövning från Turkiets sida och att den används på flera håll i världen för att skapa inflytande. Inte minst har den historiska serien ”Dirilis: Ertugrul”, om Ottomanska rikets uppkomst, uppmärksammats för att vara Erdogans personliga favoritserie och ett uttryck för så kallad neoottomanism. Alltså ett verktyg för att sprida och återknyta till gamla ottomanska idéer och traditioner.

– Serierna och vilka berättelser som kommer i ett visst skede säger ofta något om var det turkiska samhället befinner sig, säger Ülkü Holago, journalist som under många år har bevakat turkisk politik och populärkultur.

– Vad som berättas, eller vad som inte berättas, ger en intressant indikation om samhällsdebatten och det politiska klimatet. Det är värt att ha i åtanke nu när Turkiet har fått ett sådant stort inflytande inom tv-serieindustrin.

Vanliga teman för en dizi är frågor som religion, familjevärderingar och klass. Inte sällan kärlek mellan rika och fattiga. Men på senare år har även exempelvis kvinnomisshandel, psykisk ohälsa och barnäktenskap tagit allt större plats. ”Ethos” skapade en brännhet debatt efter att den på ett minutiöst vis skildrat den religiösa polariseringen i Turkiet. Något som även gjorde avtryck på en svensk publik.

– Jag har pratat med många som är tagna av rollfigurer och upplevde att ”Ethos” gav en inblick i turkiska ödesfrågor, frågor som är komplexa och kanske lättare att ta till sig genom gestaltningar. Serier kan ge kött och blod åt de storpolitiska frågorna som annars kommer som raka nyheter, säger Ülkü Holago som också förklarar att i ett land där det fria ordet är kringskuret kan serier delvis få rollen som en yta för debatt om känsliga frågor.

– Fiktionen har en förmåga att skapa en känsla av närhet, och i bästa fall kan den kanske minska avståndet mellan grupper i samhället, skapa större intresse och förståelse för olika kulturer och språk, säger hon.

Turismen i Turkiet har påverkats i samband med tv-serieboomen, enligt Arzu Öztürkmen. Fler vill upptäckta nya sidor av såväl metropolen Istanbul som andra delar av Turkiet, till exempel Svarta havs-kusten och Kappadokien. Fokuset för vad man vill se har skiftat: från historiska byggnader, som palats och moskéer, till specifika kvarter, hus eller restauranger kända från tv-serierna.

En förklaring till den explosiva utvecklingen de senaste åren är, enligt Öztürkmen, att privata investerare numera dominerar marknaden, vilket har lett till att produktionskvaliteten blivit bättre på kort tid.

En faktor som tycks tilltala SVT:s publik.

– Våra tittare verkar uppleva att serierna har ett högt produktionsvärde. Att det är bra manus, bra skådespelare och sköna atmosfärer, säger William von Heidenstam och fortsätter:

– Turkiets export har blivit enorm, det är jämförbart med fenomen som till exempel Bollywood, och produktionerna blir bara bättre. Det är en spännande utveckling som är svår att veta vart den tar vägen.