"Människan vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Människan vill ingiva andra människorna något slag av känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst." // Hjalmar Söderberg år 1905.

Någonting som idag anses som ett mänskligt drag är strävan att bli älskad och accepterad - en slags inre hunger efter yttre bekräftelse. Många av oss förminskar oss själva, inte minst själsligt (mestadels omedvetet) för att tillhöra och accepteras av vår egen föredragna "indelning".

Detta kan resultera i undertryckande av den grundläggande mänskliga intuitionen och sitt eget inre vetande, sin "egen verkliga emotionella sanning" den egna upplevelsen av känslan som därför inte heller kommer att utsättas för någon kontinuerlig omprövning och därmed inte heller kommer att kunna utvecklas. Vi utgör vårt eget hinder för oss själva i vår egen utveckling

Många frångår genom detta denna inre röst, när det gäller vad den egna unika själen är här för att göra och lära - att utvecklas och växa som människa.

Under indelningen av gruppen / grupptrycksituationer kan vi förlora (eller inte lita på) vår personliga inre vägledning, helt enkelt eftersom vi inte vill avvisas och vara övergiven. Detta gör att vi inte heller kan utveckla oss själva heller som individer - för vad skall alla andra tycka. Trots att vi bara kan uppleva våra egna känslor själva, som individer. Detta är också grunden för de tankeprocesser för auktoritetsälskande efterföljare i kultliknande förhållanden (inklusive politisk partitillhörighet), där det odlas vuxna som fortfarande behöver "Mamma" och / eller "pappa" för att berätta för dem vad de ska göra, tänka eller vad de skall uppleva för känslor etc .

Det är lite av en episk tragikomisk paradox, eftersom vi alla å ena sidan måste skapa nätverk, bygga gemenskap och få kontakt med varandra, men samtidigt måste vi vara vår egen individuella människa som odelbar och ändå utvecklas, alltså leva våra liv med egna och självupplevda känslor som individualiserade uttryck för medveten medvetenhet i synkronicitet.

Ibland behöver vi därför vägledning och feedback från andra människor, eftersom vi alla har våra blinda fläckar och inte kan bli fullkomliga; men det finns tillfällen där andra projicerar sin skugga på oss (inklusive skam och skuldkänslor, även under förklädnad av att det är "för det bättre goda för oss alla") och grupp / grupptryck gällande omständigheterna tvingar oss till att antingen anpassa oss eller bryta oss loss från " majoritetens tyranni ".

Ofta resulterar dessa händelser också i en situation där det råder en "du är antingen med oss eller mot oss" attityd (förhärskande bland många militanta grupper och nationer - självhatande judar), det är när du bara har stöd så länge som du är en del av gruppen / rörelsen och helt indoktrinerad av deras särskilda kollektivistiska ideologi. Du skall då alltså inte ifrågasätta dig själv utifrån dina egna verkliga känsloupplevelser, du skall leva - uppleva - andras förväntade känslor. Du skall uppleva dina känslor i enlighet med vad som föreskrivs av andra som faktiskt inte kan uppleva dina känslor, trots att du som människa alltså bara kan uppleva dina känslor själv. Varför tror du egentligen att denna typ av formateringsrecept ens existerar?

Det finns också en hierarki i grupper / rörelser som också kan resultera i ett bikupetänkande - kollektivistiskt tänkande, där åsikter och uttalanden av tongivande inom dessa strukturer accepteras utan tvekan som "sanningen" om verkligheten, utan närmare eller vidare eftertanke, och där yttranden från gruppmedlemmarna bara blir till en tom plagierad version av de som är högre upp på "stegen," alltså vad gäller den egna känsloupplevelsens roll i saken.

Detta motsvarar också in i "ledet av villfarelsen", "vädjan till myndigheten", "Stockholms Syndromet", och "politisk korrekthet" och alla de logiska felslut som är så vanliga i det offentliga samtalets rum i dessa dagar. Föräldrabilden, projiceras på "ledare" och rådande myndighetsregim utan att många ens gör den minsta ansträngning, att stå upp för de egna känslomässiga grundernas utveckling, detta är en del av det PR - programmeringspaket, där regeringen hyllats som den ultimata exemplet på den kollektivt upplevda pappa / mamma rollen som vi ofta har ägnat ingen möda alls åt att förstå oss på. Tror du att alla andra skulle ha fel och bara du rätt? Rättning mittåt!

Ja, bara jag vet vilka känslor som jag själv upplever, så vi måste alla finna oss i att verkligen uppleva oss själva fullt ut för att kunna utvecklas.

Ingen är perfekt, och i slutändan handlar det om mänsklig individuell suveränitet och självständighet - att vi verkligen ärligt och uppriktigt försöker bli fullt realiserade individer och sanningssökare i verkligheten, medan vi samtidigt strävar efter att få kontakt med andra. Så, med friska gränser är detta den viktigaste delen av denna process, att försöka, liksom upprättande av friska parametrar ur ett altruistiskt perspektiv. Ingen av våra egogrundade personligheter är utan fel, och ibland svänger vi mellan självförsvagning / låg självkänsla och svulstiga narcissistiska tendenser. Det är en fortsatt process och för alltid pågående lektion för oss alla, där ständig vaksamhet krävs.