" Sveriges Radios Ekot avslöjade igår att Folkhälsomyndigheten under början av hösten vilseledde svenska folket om smittspridningsläget.

Det mest uppseendeväckande i granskningen är egentligen inte vad den visar, utan att nyheten kommer först nu.

Redan i september stod det klart för alla med hygglig förmåga till huvudräkning och sannolikhetsbedömningar att Folkhälsomyndighetens och Anders Tegnells lägesbeskrivningar förvanskade vad statistiken faktiskt sade. En ökning av antalet smittade med 35 procent på bara en vecka kan omöjligt beskrivas som "en liten försiktig ökning", eftersom en sådan ökningstakt innebär ett tjugofaldigande av antalet sjukdomsfall på drygt två månader. Och det var ungefär vad som skedde – i mitten av september insjuknade runt 2000 personer per vecka, i mitten av december 46000. Mellan 1 oktober och sista december dog 4000 covidsjuka svenskar.

Större nyhetsvärde har istället statsepidemiologens försök att ursäkta sin vilseledande verklighetsbeskrivning.

Anders Tegnells första ursäkt – att den procentuella ökningen skedde från en låg nivå – är häpnadsväckande för var och en som vet skillnaden mellan relativa och absoluta tal. Det förväntas man begripa på högstadiet.

Den andra ursäkten – att en varning för vartåt utvecklingen var på väg riskerade att "skicka fel signaler till befolkningen" – får nog klassas som rent tjänstefel.

Expertmyndigheternas roll är att förse allmänheten, från beslutsfattare till befolkning, med korrekta underlag för sitt eget och för samhällets handlande. Deras uppgift är inte att filtrera, vinkla och förpacka, vare sig det sker för att uppnå rätt "effekt" med informationen eller för att kamouflera tidigare felbedömningar. I Folkhälsomyndighetens fall har man medvetet gjort det förstnämnda och återkommande försökt med det sistnämnda. Inte bara under hösten, utan från den dag smittan kom till Sverige.

Expertmyndigheternas uppgift är inte att filtrera, vinkla och förpacka.

För att få belägg för historierevisionismen räcker det att gå tillbaka till valfri presskonferens från pandemins första våg, och jämföra med vad som sägs idag. Den 9 april förra året höll till exempel Anders Tegnell en längre utläggning om varför det så kallade R-talet var ett smittspridningsmått "av tveksamt värde". Enligt Tegnell kunde det i stort sett visa "vad man vill", och Folkhälsomyndigheten tänkte därför inte redovisa Sveriges R-tal i den löpande rapporteringen.

Bara fyra månader senare började Folkhälsomyndigheten publicera dagliga skattningar av R-talet på både nationell och regional nivå. Så mycket för det "tveksamma värdet". Liknande helomvändningar har skett från myndighetens sida gällande allt från skyddsutrustning i vården till munskydd i kollektivtrafiken.

Omsvängningarna har inte bara skett i sak, utan också i språk. Som läkaren och skribenten Benjamin Kalischer Wellander visat i tidningen Bulletin (7/4) har Folkhälsomyndigheten genom subtila förändringar i valet av ord dragit minst tre oförenliga slutsatser om en och samma studie av Italienresenärernas betydelse för pandemins första våg. Först hindrades sportlovssmittan "i hög utsträckning". Sedan hette det att den "stoppades helt". Den senaste versionen är att hemvändande semesterfirare från Alperna "inte var den viktiga källan".

I förra veckans utfrågningar i konstitutionsutskottet fick vi veta att regeringens påstådda strategi inte finns. Sveriges Radios och många andras granskningar har visat att ansvariga myndigheter både har anpassat nuläget och skrivit om historien utifrån sin egen agenda och världsbild. I de utvärderingar som stundar av Sveriges pandemipolitik måste hanteringen av sanningen bli en viktig del. "