Prinsessan Sibylla föddes i Sachsen-Coburg-Gotha som dotter till hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha (som var kusin med kronprinsessan Margareta av Sverige) och prinsessan Victoria Adelheid av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg. Genom sin mor var Sibylla ättling till den svenske adelsmannen Gabriel Bengtsson Oxenstierna.

Prinsessan Sibylla fick sin första skolgång i hemmet, innan hon genomgick utbildning vid Alexandrinenschule i Coburg, varefter hon studerade vid Kunstgewerbeschule i Weimar.

Fadern hade på sin farmors, den brittiska drottning Victorias, begäran 1900 ärvt värdigheten av regerande furste av Sachsen-Coburg-Gotha. Han avsattes jämte andra tyska furstar 1918 vid den tyska novemberrevolutionen, varigenom även prinsessan Sibyllas position påverkades. Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev Karl Edvard medlem i NSDAP, och mellan 1934 och 1945 var han ordförande för tyska Röda korset. Efter andra världskriget ställdes fadern inför rätta, misstänkt för brott mot mänskligheten.

Under ett besök i London i november 1931, där Sibylla, liksom Ingrid av Sverige, var brudtärna på bröllopet mellan lady May Cambridge (brorsdotter till drottning Mary) och Henry Abel Smith, träffade hon sin syssling, arvprins Gustaf Adolf av Sverige, och tycke uppstod.

De båda förlovade sig den 16 juni 1932 på slottet Callenberg utanför Beiersdorf bei Coburg. Paret vigdes borgerligt den 19 oktober och kyrkligt den 20 oktober 1932 i Moritzkyrkan i Coburg. Bröllopet firades med många offentliga festligheter, såsom en offentlig kortege, eftersom president Hindenburg själv hade gett order om militära hedersbetygelser, men eftersom staden Coburg politiskt var starkt nationalsocialistisk, innebar de offentliga hedersbetygelserna att firandet fick en anstrykning av detta parti, något som gjorde ett dåligt intryck i Sverige. Paret åkte på bröllopsresa till Italien innan de anlände till Stockholm 25 november 1932. De togs emot vid järnvägsstationen av statsminister Per Albin Hansson och kungafamiljen.

Prinsparet bosatte sig på Haga slott och fick under åren 1934–1943 fyra döttrar – de så kallade Hagaprinsessorna – och 1946 en son och tronföljare i den blivande Carl XVI Gustaf. Redan efter några dagar i Sverige började Sibylla representera och uppträdde som prisutdelare i en fäkttävling, assisterad av prinsessan Ingrid. Sibylla delade Gustaf Adolfs intresse för scoutrörelsen och friluftsliv, och paret hade en stuga på Ingarö och en i Storlienfjällen.

Sibylla drabbades från många håll av misstro i det nya hemlandet. Hon och maken förekom flitigt på olika tysktalande föreningar i Sverige, men vid denna tid misstänktes lätt allt tyskt för att vara nazistiskt, vilket gjorde att paret snart misstänkliggjordes i ögonen på press och allmänhet. Tyskhatet kom att rikta sig även mot henne. Hennes släktingars påvisbara samröre med nazismen gjorde även henne personligen till måltavla för antinazistisk kritik. Sibylla hade också svårigheter med svenska språket, vilket också bidrog till att skapa avstånd till allmänheten. Hon, som tidigare betecknats som öppenhjärtig och livlig, blev alltmer tystlåten och reserverad.[2] Varken hon eller maken prins Gustaf Adolf fick något bra förhållande till press och allmänhet, trots att åtminstone prinsessan försökte överbrygga klyftorna.[2]

I januari 1947 omkom prins Gustaf Adolf i en flygolycka på Kastrup i Köpenhamn, och Sibylla var plötsligt änka med fem barn. Hon inträdde omedelbart som ordförande i "Prins Gustaf Adolfs Minnesfond". Bland hennes övriga uppdrag kan nämnas ordförandeskap i Sällskapet barnavård (1948) samt hedersordförandeskap i Hörselfrämjandet (1935), Sveriges Flickscoutråd (1939), Kvinnliga bilkåren (1939), Stiftelsen Solstickan (1941) och Stiftelsen Drottning Victorias Vilohem på Öland (1951). Hon instiftade 1938 Prinsessan Sibyllas S:t Martin-stiftelse som ger bidrag till behövande enskilda personer i Solna.

Rikets första dam

Sedan drottning Louise avlidit 1965 övertog Sibylla den inofficiella platsen som rikets första dam, eftersom hon var kronprinsens mor och Sverige stod utan drottning. Hon framträdde vid kungens sida och utgjorde ett starkt stöd för denne. Många fick därigenom tillfälle att revidera schablonbilden av den reserverade prinsessan, och hon kom att framstå som en kvinna med såväl självironi som humor.[2] Hon hade från 1950 en egen våning på Stockholms slott, Prinsessan Sibyllas våning. Somrarna tillbringade hon på Solliden, där hon ägnade sig åt naturskydd. Hon fortsatte även med de så kallade demokratiska damluncherna, som hade hållits av Louise sedan denna avskaffat couren 1962[5].

Hennes sista offentliga framträdande var vid en operasoaré vid Gustaf VI Adolfs 90-årsdag. Sibylla avled knappt 3 veckor därefter i tarmcancer, och knappt ett år innan hennes son blev Sveriges kung. Tre veckors hovsorg anbefalldes, och den 7 december jordfästes hon i Slottskyrkan, som hade smyckats av hennes fyra döttrar. Officiant var ärkebiskop Olof Sundby och hovpredikant Hans Åkerhielm assistent. Prinsessan Sibylla kremerades efter eget önskemål, och urnan med hennes aska gravsattes sedan på kungliga begravningsplatsen i Hagaparken.

Sibyllas och Gustaf Adolfs grav på Kungliga begravningsplatsen.

I en nekrolog skrev journalisten Barbro Alving ("Bang") att Sibylla haft "en värme i sitt väsen, en vänlig iver i sitt människointresse som var större än de flesta här i landet kanske trodde".