Han vet att systemet är skuldmättat och dödsdömt eftersom jag har talat om det - varför - för honom både i skrift och IRL återkommande och sedan länge. Dessutom:

Cervenka -

Vad

Finansvärlden låtsas som om statspapper är riskfria.

Varför

Det har gjort det lättare för regeringar att låna och spendera, inte minst under corona-krisen.

Slutsats

Kopplingen mellan banker och staters finanser inte bara kan förvärra nästa kris.

"I krig är det vinnarna som skriver historien, brukar det heta. Samma sak gäller finansiella kriser. Ett drygt år efter att coronaviruset kopplade greppet om världen är det lätt att glömma hur illa det faktiskt var där under några dagar i mars 2020. De som redde ut stormen, världens centralbanker, har inget intresse av att påminna oss. Det finns nämligen inget som skadar förtroendet för det finansiella systemet så mycket som ärlighet.

Låt oss göra en snabb tillbakablick.

Den 12 mars 2020, dagen efter att Världshälsoorganisationen WHO klassat covid-19 som en pandemi, inträffade det otänkbara: världens viktigaste marknad slutade fungera. Handeln med amerikanska statsobligationer, länge ansedd som den säkraste av säkra tillgångar, visade stora tecken på stress. Företag, försäkringsbolag och andra aktörer vräkte ut sina innehav men hade svårt att hitta köpare.

”Det fanns en tidpunkt då vi undrade om obligationsmarknaden någonsin skulle fungera igen. Om det hade fortsatt ett par veckor till skulle vi gå mot undergången”, berättar Nick Maroutsos, chef för obligationshandel vid Janus Henderson för Financial Times.

Samtidigt, i Europa, hade räntan på Italiens femåriga obligationer på kort tid tiofaldigats från 0,2 till 2 procent. Kostnaden för att försäkra sig mot att Italien skulle ställa in betalningarna rusade.

Allt detta var en mardröm för landets banker som placerat över 10 procent av sina tillgångar i italienska skuldsedlar, totalt 385 miljarder euro. Kraftiga förluster, utöver de som hotade som en följd av corona, skulle äta av bankernas kapital och ökade risken för att staten skulle tvingas skjuta till pengar.

Bankaktierna föll fritt. Det bidrog i sin tur till oron för Italiens finanser och pressade upp räntan. Hur det gick vet vi. Europeiska centralbanken ECB, liksom Federal Reserve i USA, tryckte på alla nödknappar de hittade, dränkte marknaden med nyproducerade pengar och lyckades stabilisera läget. Ett års börshausse senare framstår mars 2020 som en obehaglig dröm.

Men det som hände var en påminnelse om att många problem som blev tydliga efter finanskrisen inte har lösts, utan bara skjutits på framtiden.

Ett är dödsdansen mellan Europas banker och stater. Allt beror på en grov felbedömning. I de så kallade Basel-reglerna som styr bankerna har innehav av statspapper sedan decennier klassats som helt riskfria. Banker behöver, till skillnad från vid alla andra lån, inte sätta av kapital för att täcka eventuella förluster. Flera hundra år av finansiell historia talar för att detta är en extrem form av önsketänkande.

Under eurokrisen, när Greklands långivare till sist förlorade runt hälften av sina pengar, blev detta pinsamt uppenbart. I den senaste versionen av regelverket, Basel III, finns visserligen inskrivet att lån till stater ska tillskrivas en viss så kallad riskvikt beroende på ländernas kreditbetyg. Om det skulle tillämpas skulle eurozonens banker behöva öka sitt kapital med minst 54 miljarder euro enligt en analys av Deutsche Bank.

Det finns dock ett kryphål som gör att lån till det egna landet kan tilldelas en riskvikt på noll. Som av en händelse har i princip alla länder utnyttjat detta. (Ett undantag är ironiskt nog Sverige med Europas kanske starkaste statsfinanser. De svenska bankerna måste sedan några år tillbaka sätta av kapital även för lån till stater).

Försök att på politisk väg ändra på denna ordning har stött på kraftigt motstånd, trots att forskare visat att den regulatoriska gräddfilen för statslån till och med kan innebära ett brott mot EU-fördraget. Det är lätt att förstå varför. Särbehandlingen har skapat incitament för banker att köpa statspapper. Det har i sin tur gjort det billigare och smidigare för politikerna att låna.

Detta blev tydligt under corona-krisens inledning då banker i bland annat Italien och Spanien ökade sina innehav av statspapper kraftigt. Under 2020 valde också EU att lätta på reglerna ytterligare och tillät bankerna att tillfälligt räkna bort värdeminskningar på statsobligationer när de beräknar sin kapitaltäckning.

Problemet – att banker och staters finansiella öden är farligt sammanflätade – har därför blivit betydligt större än under eurokrisen. Dels har ländernas kreditvärdighet försämrats med kraftigt stigande skuldsättning. Dels har bankernas exponering ökat stort – enligt en prognos från ECB kan över 16 procent av italienska bankernas balansräkning bestå av lån till det egna landet i slutet av 2022.

Deutsche Bank, som räknat på bankernas exponering mot hela den offentliga sektorn, räknar med att i slutet av 2020 motsvarade den hela 81 procent av det egna kapitalet.

Även i USA har bankerna blivit stora långivare till staten. Att deras portföljer redan var proppfulla bidrog till turbulensen i mars förra året. Även amerikanska banker fick förra året lättnader som innebar att de kunde räkna bort innehav av US Treasuries i sina kalkyler av soliditeten. Att Federal Reserve nyligen meddelade att dessa undantag skulle tas bort anses vara en orsak till de senaste veckornas ränteuppgång.

Något akut hot utgör inte bluffen om att statspapper alltid är riskfria. ECB och Federal Reserve håller systemet under armarna genom sina enorma stödköp. Men finansbyråkraternas upprepade ovilja att ta itu med grundläggande problem innebär att det åtminstone går att vara säker på en sak: vid nästa kris är insatserna högre än någonsin."