" Föreställ dig en testosteronstinn man. Vad är det egentligen för typ du ser? Kanske en mänsklig variant av gorillornas alfahanne – en kraftfull och muskulös individ med dominant och aggressivt beteende?

Denna uppfattning bygger delvis på fördomar, och forskning på området ger en betydligt mer komplex bild av hur könshormonet påverkar oss.

Även om testosteron kallas ”manligt” könshormon finns det också hos kvinnor, om än i lägre koncentration. Hormonet är livsviktigt och påverkar vår kropp och vårt beteende på en mängd olika sätt.

Vissa studier har visat en koppling mellan testosteron och antisocialt beteende. En studie på 692 manliga fångar visade att de som var dömda för våldtäkt, mord och väpnat rån hade högre testosteronnivåer än de som hade en brottshistorik av stöld och drogmissbruk¹. Fångar med högre testosteronnivåer hamnade också oftare i bråk och var mer benägna att bryta mot fängelsets regler. Ett liknande mönster har observerats bland kvinnliga fängelsefångar².

Dessa studier kan inte utröna ifall det verkligen är testosteronet som ger ökad aggressivitet. För att förstå vilka beteenden som testosteron faktiskt orsakar har försökspersoner slumpmässigt delats in i grupper som antingen fått testosteron eller placebo, utan att själva veta vilken grupp de tillhört.

Hormonet verkar i själva verket främja socialt beteende.

I en sådan studie³ fick kvinnliga försökspersoner göra ett test som går ut på att förhandla med en motpart om pengar enligt följande upplägg:

1. Försökspersonen bestämmer vilken andel av en bestämd summa hon respektive motparten tilldelas.

2. Motparten accepterar eller underkänner förslaget.

Om förslaget underkänns går båda från förhandlingen utan pengar. Ett bud där båda parterna får en lika stor andel anses vara rättvist och ju lägre andel motparten erbjuds desto större är risken att förslaget avslås.

Resultatet av studien visade att kvinnor som fått en singeldos testosteron föreslog rättvisare erbjudanden, som minimerade risken att de skulle avvisas. Forskarna såg också att kvinnor som trodde att de fått testosteron – oavsett om de hade fått det eller inte – roffade åt sig mer än om de trodde att de fått placebo.

Studien anses illustrera skillnaden mellan hur vi tror att testosteron ska påverka vårt beteende och hur det verkligen påverkar oss. Våra föreställningar om den testosteronstinna hannen som dominant tycks prägla förväntningarna på hur testosteron påverkar oss, när hormonet i själva verket verkar främja socialt beteende.

I en annan studie fick manliga försökspersoner slå med en tärning och själva rapportera vad tärningen visade. Även här stod en ekonomisk belöning på spel, nämligen tärningskastens utfall i euro. Undantaget var sexor, som inte gav några pengar. Bäst avkastning gav alltså femmor och genom att ljuga kunde vinsten maximeras.

Den som är egoistisk och fuskar är knappast en person som vinner vår respekt.

Om försökspersonerna hade angett utfallen av tärningskasten sanningsenligt hade lika många ettor, tvåor, treor, fyror, femmor och sexor rapporteras. Istället sågs en tydlig överrapportering av femmor, samt en underrapportering av sexor och ettor. Men skevheten var inte alls lika tydligt bland dem som fått testosteron, istället var de mer benägna att rapportera sanningsenligt än männen i placebogruppen.

Sammanfattningsvis har forskning på testosteron i fängelsemiljöer kopplats till aggressivitet, men i andra sammanhang till rättvist beteende och ärlighet. Vissa forskare menar dock att detta inte behöver vara motsägelsefullt.

Istället kan det handla om att testosteron gör oss mer måna om att få hög status och att vad som ger status är beroende av miljö och situation. I en fängelsemiljö kanske antisociala beteenden främjar status, medan det annars är den generösa och ärliga personen vi ser upp till.

Den som är egoistisk och fuskar är knappast en person som vinner vår respekt i långa loppet."