Vi som individer, som en kultur och som ett samhälle, är bara så sjukt som våra egna djupaste mörkaste hemligheter och lögner.

Och alla dessa är begravda som outtalade lögner vilka omger oss som ett ändlöst omärkt och outforskat minfält. Ovanpå det, finns lögnerna vi säger till oss själva som ursäkt för att kunna hålla fast vid våra föreställningar och varandra, för att ignorera detta minfält, någontings som lägger till en oärlighet som vi lever med och inom oss själva. Dessa vanföreställningar gror självförstärkande inuti vårt psyke, som svärmar av virus som förbrukar resurser och förstör uppfattningar och vägar framåt för vår egen utveckling som människor och individer i förhållande till verkligheten.

Vi som individer och som en kultur, kan helt enkelt inte förstöra levande varelser, vare sig de är människor, djur eller växter, i så stora mängder, så effektivt och med sådan hastighet utan implementera en daglig dos av lögner och självbedrägeri för att döda smärtan av vår egen emotionella sjukdom och vansinne. Om vi verkligen förstod den död och förstörelse som kommer av vår egen hand genom vårt beteende med ens en minimal nivå av medkänsla betingad av vår egen emotionella självförståelse eller medkänsla, skulle detta säkra beteendets omedelbara upphörande.

Jag har verkligen inte mage för denna verksamhet längre, den måste upphöra och jag misstänker att inte ni heller har det längre. Vi kan inte kriga för fred och ljuga för sanning. Samtidigt som vi förstår att någon inte kan ha begär efter sin nästas hustru och dotter, känner vi inget obehag om vi eftertraktar någons olja och andra naturresurser på fullkomligt orättmätig grund. Så som ett samhälle ser vi till att det resulterande spillda blodet inte stänker på oss själva och att döden ligger bekvämt kvar på ett säkert avstånd när vi rör oss framåt föra att positionera vår hemodlade galenskap för att övervaka vår grannes förstörelse. Döda barn förblir döda och vi gör därför allt för att kunna leva kvar i de självförstärkande lögnerna vi bär med oss inom oss själva.

De ekonomiska, sociala och politiska illdåd vi inte bara bevittnar utan faktiskt deltar i själva, bor inte deras - andras - vansinne, det är vårt eget vansinne; individuellt, kollektivt och kulturellt. Detta vansinne, vårt vansinne, manifesteras utåt i individer och grupper, effektivt i oss alla, till viss del eller annat. Vi uppslukas av vår galenskap på samma sätt som några usla karaktärer i ett grekiskt drama eller en tragedi av Shakespeare där vi till slut konsumeras av en ilsken Gud, djävulen eller något annat argsint väsen. Dagens moderna katastrof är den kompilerade manifestationen, uttryck, reflektion och symptom på alla fula lögner, halvsanningar, spinn och självbedrägerier som vårt samhälle lämnar osagda, inte diskuterar, tystar ner, gömmer från insyn och begraver på bakgårdarna av våra sinnen. Vi måste utvecklas och förstå varför det är på så vis.

Vår inre dysfunktion, medan de flesta av oss säkert påverkar oss själva personligen inåt, så uttrycks detta också utåt genom oss själva individuellt och kollektivt och på varierande grad och sätt. Och ibland - inte sällan - är det fokuserat till vissa personer och / eller grupper av människor. Eller rättare sagt, är vårt kollektiva vansinne i grunden därför regisserat så att det skall peka på vissa personer eller grupper av människor.

Innebär detta att konceptet låter långsökt eller ens galet? Varför är det annars så lätt för oss att känna igen någon annans sinnessjukdom eller att se att en grupp människor agerar galet eller vansinnigt och ändå inte kunna se detsamma inom oss själva eller i vår egen kultur? Varför kan vi inte ens erkänna att vi kan mycket väl ha samma vansinniga eller instabila tendenser som de människor som vi pekar mot? Varför pekar vi våra fingrar ifrån oss så att vi kan fortsätta att förneka källan?

Varför har vi så lätt att acceptera begreppet flockmentalitet om andra, att människor, antingen fysiskt grupperade i folkmassor eller spridda över hela världen, kan fungera som en (tänk på marknaderna) medan vi förkastar detta koncept när det kommer till vårt eget vansinne eller dysfunktion ? Varför accepterar vi så lätt frasen "Världens blev galen under WW 2" och ändå kan vi inte se att det var vår egen individuella galenskap som gjorde att vi och världen agerade ut på så vis som skedde? Varför vi utesluter alltid oss själva helt eller delvis från de eller dem?

Varför ligger problemet alltid utanför oss själva trots att allt är ett?