"Han döms för åtta mord. Han sitter inlåst i åratal. Han betraktas av samhället som en seriemördare.

Vad händer sen? Genom idogt grävande avslöjar journalisten Hannes Råstam att processerna mot Sture Bergwall, som gick under namnet Thomas Quick, vilar på lösan sand. Advokat, läkare, åklagare, polis – gemensamt har de skapat en seriemördare, visar Råstam. En fiktiv, framsuggererad skräckfigur utan någon teknisk bevisning.

Plötsligt börjar ett av de mest omskrivna fallen i svensk rättshistoria skaka i sina grundvalar.

Alltsammans mynnar ut i att Thomas Quick begär och beviljas resning, och att han slutligen frias från samtliga mord som han tidigare blivit dömd för.

”Att en person har kunnat dömas för åtta mord, och sedan förklarats oskyldig till dem, är unikt i svensk rättshistoria. Det måste bedömas som ett stort misslyckande för rättsväsendet”, sade riksåklagaren Anders Perklev när det 2013 blev känt att Quick frias i det sista fallet.

Ett historiskt haveri för den svenska rättsapparaten. Ett övergrepp mot en enskild medborgare, som efter många år till slut fick upprättelse.

Men trots resningar och frikännanden fanns det en hög företrädare för rättssystemet som aldrig riktigt tycktes acceptera utslaget. Han kunde inte gå vidare. Han saknade omdömet att behandla Thomas Quick på ett anständigt och korrekt sätt.

Men trots resningar och frikännanden fanns det en hög företrädare för rättssystemet som aldrig riktigt tycktes acceptera utslaget.

Personen i fråga var Göran Lambertz. Han satt då som ledamot i Högsta domstolen. Han hade tydligt tagit ställning i skuldfrågan, och agiterade sedan en tid mot Quick offentligt.

Kampanjen fortsatte efter det rättsliga avgörandet. Göran Lambertz hävdade att ”vi inte vet om Quick begick morden eller inte”, han sade att ”skuldfrågan aldrig prövades” och lade till att det inte var tal om någon rättsskandal.

Göran Lambertz kunde ha sina privata funderingar. Men att som justitieråd, och tidigare justitiekansler, ägna sig åt att offentligt misstänkliggöra en person som frikänts, det var unikt.

Det som skedde blev ett övertramp som gick ut över en enskild, en lambertzk överprövning av den rättsliga slutpunkten.

”Det är obegripligt att han, som tidigare tagit strid för rättssäkerheten, nu söker sina argument i rättspopulismens träskmarker”, konstaterade tidigare justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger.

Efter veckans famösa presskonferens i Göran Lambertz trädgård i Uppsala, påmindes jag om hans agerande i just fallet Thomas Quick. Här finns intressanta paralleller.

Lambertz har nu alltså själv haft allvarliga misstankar riktade mot sig från den svenska rättsapparaten. Han har suttit häktad i två veckor, och släppts. Åklagaren har lagt ned förundersökningen mot honom.

Tänk om en ledamot i Högsta domstolen nu skulle gå ut och säga att ”vi inte vet om Lambertz begick våldtäkten eller inte”, och lagt till att ”skuldfrågan aldrig prövats i domstol”.

Tänk om en ledamot i Högsta domstolen nu skulle gå ut och säga att ”vi inte vet om Lambertz begick våldtäkten eller inte”, och lagt till att ”skuldfrågan aldrig prövats i domstol”.

Det skedde så klart inte. För de nuvarande justitieråden inser förhoppningsvis att deras roller medför ett särskilt ansvar för hur man uttrycker sig om såväl sakfrågor som enskilda medborgare.

Vad gör i stället Göran Lambertz? Efter sitt eget frisläppande från häktet håller han en presskonferens i sin trädgård, som SVT och Expressen vårdslöst nog sänder direkt.

Den utmynnar, som man kunde befara, i en otäck anklagelseakt mot den kvinnliga målsäganden. En våg av misstänkliggöranden.

Hennes förnamn offentliggörs. Hon dras i smutsen. Hon kallas för lögnerska och bedragerska. Hon ska av Lambertz anmälas för falsk tillvitelse (en anmälan som åklagaren avskriver med vändande post), samtidigt som Lambertz själv medger att han varit lite ”kladdig” och ”svag i köttet och anden”. Eller som han uttryckte det i en uppföljande intervju där frågor ställs om just kladdigheten: ”det är klart att det blir värre och värre ju mer gubbig man blir så att säga (skratt)”.

Jag nyper mig själv i armen och tänker: Är detta en av Sveriges högsta jurister? En person som anförtrotts med de mest känsliga och delikata ärendena i vårt rättssystem? En man som i kraft av sin position ska inkarnera omdöme, förtroende och det demokratiska samhällets grundvärden?

Medan Göran Lambertz satte igång sin mediala motoffensiv, upplevde den målsägande kvinnan hur hennes tillvaro höll på att vändas upp och ned:

”Jag hade en känsla av att mitt liv skulle förstöras och det har det”, berättade hon i en intervju med Aftonbladet.

Hotet och hatet har på sistone haglat. Enligt Aftonbladet har situationen blivit så allvarlig att polisen beslutat att hon för tillfället får bo på olika adresser, för sin egen säkerhets skull.

”I morse vaknade jag upp på ett ställe, i morgon kommer jag vakna upp någon annanstans”, berättar hon.

Presskonferensen i Göran Lambertz trädgård blev inte bara ett allvarligt medieetiskt misstag. Den bidrog till att förstärka lidandet som målsäganden känt ända sedan julafton.

”Fuck you, metoo – kvinnan förgörs live”, skrev Irena Pozar i en stark kolumn i Expressen. Det var samma tidning som lånade sig till att live-sända Lambertz anklagelseakt, sedan ångrade sitt beslut men i torsdags upprepade kränkningen genom att i en push-notis stämpla målsäganden som ”Lambertz-kvinnan”.

Kvinnan som saknar en egen rätt, ett jag, någon man pejorativt och med ett flin kan få förolämpa framför en massa journalister. Och detta i tron att man ägnar sig åt ett legitimt försvar.

Det där sammanbundna ordet var kanske inte tänkt som nedsättande. Men det bekräftar själva grundsynen: kvinnan som saknar en egen rätt, ett jag, någon man pejorativt och med ett flin kan få förolämpa framför en massa journalister. Och detta i tron att man ägnar sig åt ett legitimt försvar. Att man talar inför samhället som en sorts vinnare – en bisarr vinnare – med benäget megafonbistånd av flera massmedier.

Det är djupt nedslående.

Göran Lambertz har tidigare visat att han saknar den etiska kompass som man förutsätter hos en person i hans ställning. I veckan har det bekräftats än en gång – om någon tidigare tvivlat. Jag:et kommer ständigt först.

Den stora gåtan är hur denne person så länge kunde anförtros några av Sveriges tyngsta juridiska uppdrag. Han har onekligen varit ”toppjuristen” i ordets strikt formella mening.

Sällan har en tidigare justitiekansler och ledamot av Högsta domstolen på egen hand frätt så mycket på förtroendet hos de institutioner han betrotts att företräda."