Om människans hjärna är en evolutionärt betingad biologisk funktion, så måste nog fler börja fundera på om hjärnan utvecklas av att användas eller inte, om inte väldigt mycket nu skall börja gå väldigt illa. Jag kan till och från tycka att det nu börjar bli lite väl många som tycks anse det som att inte vara en både enskild och allmän skyldighet att inte utveckla sitt eget tänkande - självförståelse. För att sedan skylla på andra för sin egen psykosociala tillvaro.

En vilseledd och fördummad befolkning är faktiskt inte ett tecken på ett utbrett utvecklat individuellt eget tänkande eller demokratiskt samhälle, vilket lika faktiskt många egentligen vet utgör fundamentet för demokrati som funktion.

Att som Churchill då påstå att det är det minst dåliga statsskicket, innebär att man då antingen har förstått att det är själva dynamiken i den allmänna medvetandeutvecklingen som utgör den demokratiska utvecklingen, eller att makten använder begreppet demokrati som en kuliss för att förleda människor till att tro att de har ett inflytande över sin egen situation, vilken egentligen dikteras av en styrande odemokratisk makt. Inget folk är dock så förslavat som det folk som på oriktiga grunder tror att de är fria. Allra minst de som saknar makt över sina egna tankars känslogrundande värderingar

Så var den politiska adeln befinner sig i detta lämnar inte mycket över till ifrågasättande, erkännandena om än indirekta är bevisligen otaliga.

Det är nu därför nära nog bedrövande att konstatera hur det kan komma sig att svenska medier i så stor omfattning ägnar sig åt att beskriva den fruktansvärda situationen i omvärlden med avseende på vem som med allt vad rimlighet heter måste ligga bakom allt ifrån den senaste attacken i Syrien till händelserna i Sudan och Etiopien och så vidare, som vore dessa händelser av varandra oberoende, likt i en värld styrd av slumpen. Visst, några medier gläntar på dörren till möjligheten för att det i så fall förefaller vara ett något kontraproduktivt beteende av Investorregimen och att det möjligen skulle kunna vara andra krafters syften som främst gynnas av detta, men mer än så är det inte heller.

Detta är dock ingalunda någonting nytt i Sverige, alldeles oavsett riktigheten i vad som nu förmedlas i andra länder i saken. Många i Sverige tycks fortfarande gärna vilja tro gott om våra folkvalda och deras personliga agendor. Av skäl som naturligtvis bygger på en synnerligen ihålig egen självbild som dessutom gör att många gärna vill tro att det var bättre förr före det att allt detta hemska började knacka på det egna medvetandets dörrar, men så var sannerligen inte fallet. Men rötan syntes inte lika tydligt då som nu, eftersom informationsrörligheten numera har förändrats och har bytt riktning och transparensen har därmed ökat dramatiskt.

Ture Nermans häfte på KB, om 1940 års män, synes därför återkommande behöva påminnas om igen och igen och inte minst i anledning av politikers tydliga moraliska resning och etiska handel, där uttrycks följande.

Dessa trevliga herrar som citat “Som disponerade över vårt folk och dess framtid, utan att det blev tillfrågat eller upplyst om sanningen”. Känns det igen?

Eller som Publicistklubbens ordförande Ivar Överström, i en politisk debatt 1940 i andra kammaren, så vackert uttryckte detta, angående dåtidens presstitution och den upplysningsmässiga gärningen till maktens fromma.

”Vi Tidningsfolk vill ju inte undandra oss skyldigheten att giva regeringen absolut erforderliga medel att skydda legitima och statsvårdande intressen.”

Tage Erlander säger kanske ändå det mesta i detta med sitt uttryck” De mörka åren i Sverige började sannerligen ingalunda vid krigsutbrottet”

Så avslutningsvis kan jag väl i detta för n:te gången citera Torsten Nothins bevingade avslutning på memoarerna från 1955, vilken alltmera får en prägel av sanning som beskrivning av verkligheten:

”Det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare".