Arica är en stad i nordligaste Chile, någonstans mellan Malmö och Uppsala i storleksordning. I turistreklamen omnämns den som ”den eviga vårens stad” på grund av sitt gynnsamma klimat. Det finns förstås en baksida. Det gör det alltid när det kommer till lockandet med bländvita badstränder och andra begivenheter för alla stadda vid semesterkassa.

Sverige har spelat en minst sagt ofördelaktig roll i Arica. Närmare bestämt Rönnskärsverken och företaget Boliden i Skellefteå. På 80-talet, medan Pinochet fortfarande styrde i Chile, fraktade Boliden under ett par år 20.000 ton (!) av sina restprodukter så kallat våtverksslam till Arica. Det innehöll bland annat bly och arsenik; vad Boliden sedermera skulle kalla ”restmaterial med negativt värde”. Det mottagande bolaget, chilenska Promel, skulle enligt avtal garantera att det togs emot på ett miljösäkert vis.

Så skedde inte.

Än en gång blir man tacksam för att det finns filmare som har tålamod nog – och ges möjlighet till – att återkomma och följa upp ett tema de en gång tagit upp. Lars Edman och William Johansson Kalén, med anknytning till både Skellefteå och Chile, gjorde i början av 2000-talet dokumentären ”Blybarnen” om de förfärande konsekvenserna av den oskyddade avfallshögen: en brant ökning av allvarliga cancerfall, missfall och neurologiska skador i synnerhet på barnen i stadsdelen Polygono, bara ett stenkast från ”restmaterialet”. Det är förfärande uppräkning av hur praktiskt taget alla i de närmaste kvarteren drabbats.

Arica-borna förlorar både i Skellefteå tingsrätt 2017 och i hovrätten 2019.

Någon ytterligare prövning medges inte med hänvisning till att fallet är preskriberat.

Men ”Arica” vill mer, och återvänder till frågan om ansvar och skadestånd när fallet så småningom förs till svensk domstol, med nära 800 chilenare bakom kraven. Boliden laddar med dyrbara konsulter och importerad expertis, chilenarna med ett par svenska och synbarligen idealistiska advokater.

Det är både spännande och intressant när man diskuterar skillnaderna mellan svensk och chilensk lagstiftning. Det kan gälla gränsvärdet för arsenik i urin, om bilden av lekande barn i avfallsdammet verkligen är barn, om Bolidens utsände Rolf Svedberg verkligen såg att det låg bostäder i närheten, om Rodrigo Pino Vargas som varit med om att driva fallet ända från början egentligen vet vad han talar om.

Arica-borna förlorar både i Skellefteå tingsrätt 2017 och i hovrätten 2019. Någon ytterligare prövning medges inte med hänvisning till att fallet är preskriberat.

Visst finns det frågor som väcks av rättegångsdelen i filmen, medan de medverkande pulsar fram och tillbaka i Skellefteå-snön. Till exempel ville man gärna veta mer om det uppenbarligen skumma företaget Promel, numera nedlagt och i vars ruiner man går på bevisjakt.

Men filmen övertygar samtidigt om att världen rymmer oändliga historier om hur den rika världen dumpar sitt ”restmaterial med negativt värde” långt bortom sina gränser och att Arica bara är ett exempel.

Så då gör det ingenting att Sverige spelar den roll som landet har spelat, eller...