Det känns ännu så länge som vore det stilla och ingenting någonsin kunde förmå att rubba denna ordning, men nära nog direkt så kommer känslan av att lugnet nu är mycket bedrägligt. Det vilda djurets natur är flykt och inte konflikt utom i det enda fallet med försvaret av den socialt etablerade ordningen, alltså försvaret för avkomman. Och måhända är det just den betingade känslan av den ojämna fördelning som skapar förutsättningen för att hamna i en situation som den tillvaro där vi nu befinner oss.

Det är ett lite paradoxalt förhållande i att den allmänna egna bristande självkänslan tar sig uttryck i att definiera sig själv igenom sina barn, vilka sedan i sin tur förstärker denna effekt och blir ännu mindre självständiga och mera beroende av samhällets styrning för sitt beslutsfattande. Det kan närmast liknas vid strategisk operativ fördumning, för när hördes senast uttrycket ålderdomlig visdom uttryckas på den politiska scenen?

Det känns lite sorgligt att till exempel Erik Wellander, för jag har svårt att tänka mig att denne inte har varit en ledande idémakare, verkligen fick ett så stort spelutrymme att verka i under så lång tid, men jag antar väl att det förmodligen var lika naturlagsmässigt oundvikligt som att den balanserande processen nu har börjat motverka hans gärning. Naturen är trots allt ett system av jämvikt.

Ett folk lär ha den regering den förtjänar. Om detta verkligen håller streck så kunna vi alltså studera vår nationella egenart genom att giva akt på de män och kvinnor som äro bänkade kring rådsbordet. Dessa individer som exponent för svenskt lynnes art bör därför kunna hålla alla frestelser till nationell intellektuell högfärd borta från oss.

Dessa har följaktligen en mycket stor och viktig uppgift att fylla beträffande vårt nationella självmedvetande och vårt uppvaknade och de har ingenting att göra med lösningen eftersom de uppenbarligen utgör en bärande del av problemet till sin innevarande organisatoriska utformning och funktion.