I rapporteringen om Belt and Road Initiative (BRI) är det en av världens regioner som inte får tillräcklig uppmärksamhet i de europeiska och svenska medierna, både de allmänna och publikationer om ekonomi och affärsliv, och det är ASEAN-länderna (Association of Southeast Asia Nations, på svenska: Associationen av de sydostasiatiska nationerna). ASEAN består av Brunei, Kambodja, Indonesien, Laos, Malaysia, Myanmar, Filippinerna, Singapore, Thailand och Vietnam.

En ny rapport utgiven av Singapore United Overseas Bank och sammanställd av Hong Kong-universitetets Institut för tillväxtmarknader tar upp den inverkan som BRI har haft på den ekonomiska integrationen mellan dessa länder och också mellan Kina och ASEAN-länderna. Den 30-sidiga rapporten, “The Belt & Road Initiative in ASEAN”, som gavs ut i december 2020 visar på sambandet mellan de kinesiska investeringarna i infrastruktur och den snabba ekonomiska tillväxten i dessa länder.

"SvD har tidigare rapporterat om ett antal möten mellan svenska företrädare och ryska representanter som skett i tysthet under Löfven­regeringarnas tid, enligt handlingar som sekretess­prövats och i begränsad omfattning lämnats ut av UD.

Ett exempel är kontakterna med den förre KGB-agenten Sergej Ivanov, tidigare rysk försvarsminister och stabschef i Kreml. Numera är han Vladimir Putins rådgivare och sitter i det ryska säkerhetsrådet.

Enligt samtals­uppteckningar från UD har Ivanov på senare år träffat både utrikes­minister Ann Linde (S) i Moskva 2020 och statsminister Stefan Löfvens stats­sekreterare för utrikesfrågor, Hans Dahlgren, numera EU-minister, i Moskva 2017 och Karin Wallensteen i Stockholm 2020.

Enligt Ivanov själv har han ”kommit att involveras mer i relationerna med Sverige” efter det hittills enda mötet mellan Löfven och Putin i S:t Petersburg 2019.

Wilhelm Agrell är professor i underrättelse­analys och författare till en lång rad böcker om underrättelse- och säkerhetsfrågor. Han betraktar Sergej Ivanov som ett klassiskt exempel på en rysk underrättelse­officer, på 1980-talet stationerad under diplomatisk täckmantel i Helsingfors.

– När han kartlades av finska journalister framträdde bilden av en typisk dåtida KGB-agent som sysslade med att bygga upp ett vittomfattande nätverk med hjälp av ett stort representations­konto utan behov av redovisning. Notorna låg kvar på restaurang­bordet.

Hur agerade han mot sin omgivning?

– Han var trevlig, lättpratad, avspänd och klädsamt regimkritisk så länge man inte kom in på vissa frågor. Om baltisk självständighet kom upp stack huggtänderna fram.

Under 1990-talet avancerade Sergej Ivanov till general i utrikes­spionaget SVR och har under Putinregimen också tjänstgjort i KGB:s efterföljare FSB.

Enligt Wilhelm Agrell är underrättelse­statusen inget som försvinner med åren.

– Nej, nej. När en svensk statssekreterare sätter sig ner med Ivanov är det ingen gammal före detta ambassadör som man sitter och pratar med utan en professionell underrättelse­officer i botten. Ivanov har gått i KGB-skolan och stigit i graderna, det är hans professionella tillhörighet.

Tror du att svenska företrädare inser det?

– Jag är inte helt säker på att man förstår detta.

SvD kan nu berätta om ytterligare ett möte mellan stats­sekreteraren Karin Wallensteen och Sergej Ivanov.

Vid UD finns det inga spår av det. Däremot har statsråds­beredningen en diarieförd samtals­uppteckning.

Enligt rubriken rör det sig om bilaterala möten i Moskva i oktober 2019. Det framgår att handlingen ska hanteras med ”restriktiv delgivning endast till mottagarna”. Vilka namn det är går inte att utläsa.

Vid sekretessprövningen har hela innehållet utom någon enstaka mening på drygt fem A4-sidor hemligstämplats och maskats med svart.

Det sticker i ögonen när man ser de här väldigt starkt maskade texterna, menar underrättelseprofessorn Wilhelm Agrell.

Vid sekretess­prövningen har hela innehållet utom någon enstaka mening på drygt fem A4-sidor hemligstämplats och maskats med svart.

”Det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgifterna röjs”, står det i regerings­kansliets motivering till beslutet.

Wilhelm Agrell menar att varken kontakterna i sig eller sekretessen ”är några konstigheter”. Så fungerade relationerna med supermakterna USA och Sovjetunionen under det kalla kriget och det är tradition att hålla på det diplomatiska protokollet och ha förtroliga samtal som inte läcker.

Samtidigt kan hemlighets­makeriet drivas för långt, anser han.

– Det sticker i ögonen när man ser de här väldigt starkt maskade texterna. När i stort sett allt är maskat och bara ett par meningar går att läsa. Den här väldigt omfattande mörkningen är iögonfallande. Då undrar man om allt detta verkligen är sekretess, om det är ett så känsligt material.

Vilka andra skäl kan det finnas att hemligstämpla i så hög utsträckning?

– Det finns en aspekt av sekretessen där man går utöver det som är av nationella och internationella intressen till att bli ett skydd för utövarna och makthavarna.

Wilhelm Agrell nämner både så kallad pinsamhets­sekretess, att försöka dölja att man kan ha gjort något mindre lämpligt eller tvivelaktigt, och bekvämlighets­sekretess, att hålla saker hemliga för att slippa insyn och frågor.

– Har man ingenting sagt finns det inget ärende och ingen som frågar efter något. Det är ett väldigt bekvämt sätt. Vi ligger lågt, vi säger ingenting om att någon har varit i Moskva och pratat med ryssarna, vi säger inte att det pågår kontakter, då är det heller ingen som frågar, inget som kommer upp i riksdagen och i utrikesnämnden.

Enligt Wilhelm Agrell har Sovjettidens KGB-agenter kvar ett mycket starkt inflytande i dagens Ryssland.

– Det är i hög grad självmarkerande att det är den tidigare KGB-kadern som är de som bär upp den ryska staten i dag. Den främste vet ju alla är Putin själv som tagit in alla sina gamla kompisar och kollegor från KGB.

Vad har det för betydelse i dag?

– Ryssland är en säkerhetsstat där de hemliga tjänsterna har en central ställning i statsapparaten och ett stort inflytande över det politiska agerandet, särskilt på det utrikespolitiska området.

Wilhelm Agrell varnar för att kontakter med tidigare KGB-agenter innebär risker för Sverige.

För närvarande är relationerna mellan både EU och Ryssland och EU och Sverige mer ansträngda än på länge. Motsättningarna skärptes efter fängslandet av regimkritikern Aleksej Navalnyj och massiva protester mot Putinregimen.

Ryssland har också utvisat en svensk diplomat anklagad för att ha demonstrerat till stöd för Navalnyj. Regeringens svar blev att skicka ut en rysk diplomat från Sverige.

Inrikespolitiskt är relationerna med Putinregimen ett stridsämne. Samtliga partier utom S och MP vill att Sverige ska driva frågan om sanktioner mot gasledningen Nord Stream 2 på EU-nivå. När formuleringen om att ett väpnad angrepp mot Sverige ”inte kan uteslutas” ströks i utrikes­deklarationen anklagade Moderaterna regeringen för att lägga om kursen i utrikespolitiken utan att förankra det i riksdagen.

– Säkerhetspolitiken är alltför viktig för att man ska ägna sig åt friåkning, sa partiets utrikespolitiske talesperson Hans Wallmark.

– Det har inte skett några förändringar i sak, bara retoriska förändringar, hävdade utrikesminister Ann Linde.

Vid Lindes besök i Moskva i början av februari var ett möte med Sergej Ivanov inplanerat men blev då inte av.

Enligt Wilhelm Agrell kan det innebära ett politiskt risktagande att ha kontakter med tidigare ryska underrättelse­officerare.

– Om någon är skickliga på att spela ett sådant här spel så är det Ryssland. Man kan inte utgå från att Sverige klarar ett sådant här spel på Rysslands nivå, just för att de kan söndra och härska på ett väldigt effektivt sätt och har en lång tradition av att göra det.

Vad är ryssarna ute efter i kontakterna med länder som Sverige?

– Rysslands utrikespolitiska linje har ända sedan annekteringen av Krim 2014 gått ut på att splittra västblocket och framför allt EU. Successivt undergrävs då det som var tanken från början, att EU sätter ner foten om Krim, inte särskilt hårt och bestämt men ändå.

Av det knapphändiga som går att läsa om samtalet mellan stats­sekreteraren Karin Wallensteen och Sergej Ivanov 2019 framgår att mötet hölls i Kreml och att flera tjänstemän från ambassaden i Moskva deltog. Från svensk sida framfördes ”budskap om vilja till direkt dialog om både samarbets­områden och frågor där vi tyckte olika”.

Wilhelm Agrell menar att det är ett upplägg som kan passa Ryssland väl:

– Den utrikespolitiska risk som finns med den här typen av goda-relationer-diplomati är att det spelar Ryssland i händerna. Ryssland vill ha bilaterala relationer med EU-länderna och få små länder att hantera sina relationer med Ryssland var och en för sig.

När SvD ber Karin Wallensteen om en kommentar till samtalet med Sergej Ivanov i Kreml svarar i stället regeringskansliets presstjänst:

– Syftet med mötet var dialog både kring samarbets­områden och i frågor där länderna tycker olika, skriver kommunikatören Ulrika Langels i ett mejlsvar."