Några fiskmåsar bröt den annars så fridfulla tystnaden.

Fiskmåsar och en viss person vars paradgren är allt annat än att vara just tyst.

-Du skrämmer fisken!

Pappa som satt där med sitt fiskespö bredvid mig i båten.

Han som den enda av oss tre i ett sällskap, drog upp abborre efter abborre.

-Ja var glad för det, du får ju dra upp fiskarna jag skrämmer, hihi.

Ni som gillade smurfarna.

Kommer ni ihåg glasögonsmurf?

Bla...bla...bla...

Så mycket prat och klokskap just denna specifika smurf fick ur sig.

Hur många av de andra smurfarna lyssnade på honom där i smurfbyn?

Inte många nej och så gick det som det gick också!

"Gargis", Gargamel den fulingen som såg till att ställa till med jävelskap i den annars så stillsamma och fredliga smurfbyn.

Liksom vi människor har ju även smurfarna sina egenheter, förtjänster och tillkortakommanden.

Själv hade jag som barn både smurfar, smurfhus och pratade smurfspråket som barn.

Det blev liksom lite smurfigt i överkant, åtminstone för vissa i sällskapet som menade att nu är det väl ändå dags att hålla smurfen! Vi andra tyar inte mer.

Här snackar vi en smurf feber DELUXE som infann sig under tidigt, mitten av 80-talet.

En händelse jag minns alldeles särskilt med dessa små blå figurer som huvudpersoner var vid ett kyrkbesök, en gudstjänst så långtråkigt att klockorna stannade.

En grannpojke Göran, väldigt lik

Emil i Lönneberga som barn hade med sig två smurfar.

Han började showa med dessa två krabater för att liva upp mig.

Som det skrattades i bänken, ni vet den där känslan när man absolut INTE får skratta! Hur skrattet har en förmåga att likt sockerdricka bubbla över.

Det bubblades över och tanter och gubbar blängde ilsket på oss "illbattingar" som vars föräldrar inte lyckades få tyst på.

Ju mer de försökte, desto mer hjärtliga skratt så det ekade där i kyrkan med dess akustik så varje stavelse och skratt hördes.

Ljusa minnen, underbara minnen att plocka fram en regnig dag.

Uppviglare är i mina öron som ljuv musik! Så länge det uppviglas med ett gott syfte och en omtanke bakom vilket ju den här pojken Göran hade i allra högsta grad!

En omtanke om mig sin kompis som höll på att dö av tristess under detta mässande från prästen där framme vid altaret.

Ju äldre vi blir desto närmare vårt ursprung och kärnan av vilka vi egentligen är framträder.

Det är också det man menar med barnasinnet.

De människor som har just det här barnasinnet intakt kan skatta sig lyckliga!

Att ett stereotypt samhälle vars ambition är att stöpa i samma form likt ljus inte lyckades "fucka upp" så totalt att det urartade i en fårskocksmentalitet.

Dessa säregna och unika karaktärsdrag finns kvar, underbart!

Tillbaka till metaforen med smurfar i fokus.

Tänk om de bara hade skärpt hörseln och lyssnat på Glasögonsmurf, snarare än avfärdat hans prat som en "viktigpetter" och besserwisser han inte alls var, tvärtom!

Som den medvetet medvetna och upplysta där i byn bland sina kamrater, ja förutom gammelsmurf då förstås men han räknas inte då han var typ "300" år.

Det handlar om att hålla sig till ämnet och den röda tråden.

Tillbaka till fiskafänget!

-Var glad för det, du är ju den enda av oss här i båten som får fisk så vad har du att vara ledsen över?!

Min sambo sa knappt ett ljud under denna fisketur.

Hans ansiktsmimik i form av leenden och himlanden med ögonen omvartannat sa desto mer, love it!

I periferin noterade jag en annan båt som kastade ankar en bit från oss där vi satt och fiskade.

Stackars satar blev min spontan tanke om ambitionen var en fridfull dag på sjön i all sin tystnad.

Tji fick ni!

Pilutta på er.

Ni vet hur ljudet förstärks på sjön. Allt från Deep State till Obamagate, Pizzagate och annat matnyttigt avhandlades på under 15 minuter.

Jag kunde riktigt se hur öronen på sällskapet där i andra båten växte och antog gigantiska proportioner!

Ni vet hur det brukar pratas i mindre byar och utsocknes.

-Ja, jag har då alltid sagt att den där jäntungen nästgårds är nog allt lite eljest ändå. Vad är det nu som står på?

-Är det några som är knäppgökar är det fårskallarna som varken ser hör och vägrar att lyssna.

Det kommer ALLA bli varse vad det lider.

Med facit i handen begriper jag såklart att det var inte läge för den här typen av föreläsning, allra minst på sjön.

Men när är det läge då?

Som i ett av episoderna med

"Emil i Lönneberga" då han ertappas av sin far halsandes sockerdricka så det stod härliga till.

-Men förgrömmade unge, har du gått och köpt sockerdricka för hele slanten?!!

Varpå Emil konstaterar, (om än ej ordagrant då jag inte minns den exakta replik men andemeningen framgår:)

-När jag inte har pengar KAN jag inte köpe sockerdricka, sen när jag väl har pengar FÅR jag inte köpe sockerdricka.

NÄR i hunnan ska en få dricka sockerdricka??!!!

Klockrent!

Översatt till min egen upplysningsstrategi, kan det bli ett mer ypperligt tillfälle än på sjön?

Det går liksom inte att ta sig därifrån, alla i sällskapet om tre var förpassade där de satt.

Sällskapet där i båten med världens största öron nyfikna som bara folk kan bli utsocknes där det inte händer särdeles mycket.

De som hade sett fram emot en tyst och lugn fiskestund sjappelisjappade rätt snabbt och drog iväg som en avlöning.

Äntligen, inte en minut för tidigt.

Fortsatte föreläsningen med min pappa och sambon som åhörare, plus de andra i sina stugor med kikarna där i högsta hugg.

Fisken dissade mig BIG TIME denna rofyllda, sommardag ännu en dag i ens liv.

Varje gång pappa drog upp abborre efter abborre skrattade jag så jag nästan kiknade och fick ont i magen, helt underbart!

Ett 'bra' magont, så länge skrattet och humorn är i behåll finns det hopp om mänskligheten.

-Du skrämmer fisken, fortsatte min pappa med världens torraste humor.

Helt obetalbart!

Han körde sin linje oavsett aldrig så många fiskar.

Jag tummade inte på min rockande på min frekvens utan fortsatte i ren "glasögonsmurfanda" prata för döva öron.

För det bästa av allt med att befinna sig i en båt är som sagt att alla sitter liksom där de sitter.

Ett ypperligt tillfälle att ta i akt för alla som vågar, vill och har vett att lyssna!

Det är just ögonblick som denna fisketur och händelser som jag för alltid kommer bevara i hjärtat.

Min helt fantastiska pappa, han närmar sig 90 år och jag 50.

Hur mycket har förändrats egentligen från den där tiden då min älskade pappa läste

"Sagan om det röda äpplet"?

Inte mycket, det är tydligt vilket jag ser som positivt!

Redan efter två meningar ledsnad en annan och utbrast:

-Nej men hörrö, vi leser inte mer nu, avsiktligt skrivet med ett e.

Den nyinköpta bandspelaren med recordfunktion är beviset på att dessa sagostunder de facto ägde rum sent 70-tal.

Under smackade med tuggummi, blåsande och spräckande av bubblor sittandes pappas knä, det blåstes, smälldes bubblor den ena större än den andra för glatta livet.

Fokusförskjutning från den yngre upplagan, 4-5 år minns ej exakt hur gammal men mellan tummen och pekfingret.

Ärligt talat tyckte jag att den där sagan om gubben i randig kostym var skittråkig. Eller som jag föredrog: "Gubbstjutten i jandig kostym", kunde inte säga r på den här tiden.

Men det hade jag inte hjärta att säga till min pappa som var snäll och läste högt och allt.

Efter högläsning med allsköns fokusförskjutning stod sedan skönsång på menyn!

Allt spelades in och finns dokumenterat med den skinande, nya bandspelaren med inspelningsfunktion.

Historien upprepar sig oavsett allt vatten som har hunnit rinna under broarna sen högläsningen där med pappa mitten/slutet av 70-talet.

Vi hade två undulater på den här tiden, radion stod på så det var ett väldigt tjatter och störande bakgrundsljud som går att höras mellan mitt snack, pappas kämpande att ta sig igenom den här sagan med alla avbrott som uppstod.

Hur pappa överhuvudtaget hade förmåga att koncentrera sig på "Sagan om det röda äpplet" är en bedrift i sig.

Lägg därtill snack minst tre-fyra gånger under högläsningen, "vi leser inte mer nu"...

Pappa fortsatte tålmodigt att läsa.

Det var väl själva den om vi inte "ungen" ska kunna vara tyst och lyssna på en saga utan en massa snack hela tiden.

Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att klockorna stannade hörs:

-"Gubbstjutten ja, säg gubbstjutten då blir det åtminstone lite roligare", följt av ett gapskratt och smackande med tuggummit som hade börjat tappa smak.

Det tålamodet, den kärleken åt båda håll.

Pappa och dotter.

En ung, ny om man så vill VS gammal själ.

Jag föreställer mig att visdom från ett barn blir svårare att ta och bemöta än när det är vice versa, visdomen kommet från den äldre i sällskapet som i vår kultur är det mest vanligt förekommande.

Det här med unga/nya och gamla själar har ingen siffra.

I vårt fall är det ju den yngsta i familjen som hela tiden har varit den gamla själen med allt vad det innebär och har fört med sig.

Att förklara sånt här för människor många inte ens vågar, vill, vissa vägrar t om. att ta till sig, än mindre försöka förstå! Det är ingenting som därmed kan avhandlas på en kafferast!

Det blir mycket information, stundtals så mycket att det blinkar ERROR hos vissa medan otåligheten växer hos andra.

När himlande med ögonen med risk att de trillar ur skallen.

Svordomarna är slut, sarkasmer och cynism biter inte längre.

På väg tillbaka in mot land och mamma som väntar med gofika efter fiskefänget för somliga av oss i båten hördes ett muttrande.

-Vänta ni bara, ni kommer allt att få se...

Den här fisketuren och vistelsen i skåpviken, Västerbotten ägde alltså rum i juni 2020.

Inne i mars månad känner jag från hårhjässan ner till tårna att nu jävlaranamma är det kokta fläsket snart stekt.

Alla dessa söndagar då Johan lite försynt med glimten har frågat:

-Var det den HÄR måndagen du sa att det skulle hända?

The emergency broadcast en annan har väntat på under drygt ett år. DEN mördarblicken som har levererats under x antal söndagar med samma frågor varje gång.

Med kärlek & respekt.

Det sista som överger en människa är som vi alla vet hoppet...

Antingen tror på något helhjärtat med dedikation och hängivenhet som äkta patriot,

eller dra något gammalt över sig och på tvivlet bäst råda bot.

Hur än denna film, The Matrix och matrisen slutar har jag inte vikt med så mycket som en tum på vad som i själ, hjärta och tanke har känts rätt! Med samtliga tre parametrar som rockar, sjunger och dansar på SAMMA frekvens.

Soul

Heart

Mind

How much for my gut-feeling?

Well, I guess we all will find out soon enough.

Med de orden ber jag att få önska er alla en trevlig helg och fredagsmys!

WHERE WE GO ONE WE GO ALL