Avslutningen är suverän - framför allt är Sverige en fantom

" Visserligen skall man inte resa under dessa dagar, inte heller till Tyskland. Blir man dock tvungen att ge sig iväg, och träffar man då folk som förstår att man kommit från Sverige, tycks en reaktion numera vara oundviklig: ”Jaså, men det hade vi aldrig trott.” Meningen syftar på Sveriges förment liberala hållning mot pandemin, på öppna restauranger och avsaknaden av munskydd på folk, som träffas på gatan, och på skolor som aldrig stängdes. Och det är inte bara en förvåning som står bakom denna mening, utan någonting allvarligare. Sverige framstår som ett land som inte förstått lägets allvar. Och mer än det: man är djupt besviken på att landet, som för många tyskar står för en bättre, mera rättvis och framför allt trygg variant av den egna nationen, tycks vara berett att offra sina gamla och svaga, på grund av slapphet eller inkompetens eller till och med på grund av ett missförstånd gällande den enskilda människans förmåga att bete sig ansvarsfullt mot andra.

I våras dröjde det inte länge innan den tyska pressen hittat ett ord för Sveriges skenbart så avvikande beteende: ”der schwedische Sonderweg”, ”den svenska särvägen”. Ett tyngre, mera laddat uttryck skulle man inte kunnat hitta. Dittills hade ordet ”Sonderweg” stått för Tysklands förmenta fördröjning på vägen till ett modernt samhälle: I stället för att steg för steg utveckla demokratin, så som det skedde i Frankrike eller Storbritannien, höll Tyskland fast vid ett feodalt styre för att sedan, efter ett kort intermezzo, hamna in den mest auktoritära regeringsformen av alla, i fascismen. En ”Sonderweg” är alltså en politisk företeelse av epokala mått. Vilken betydelse en idealisk föreställning om Sverige måste ha haft för många tyskar, över en lång tid, kan utmätas av besvikelsen som de upplevde, när de svenska dödssiffrorna bara sprang iväg. Denna besvikelse är uppenbarligen någonting personligt: Det är som om den svenska staten hade bedragit sina främsta beundrare, var och en för sig själv.

Förgäves försökte några experter att minska jämförelsernas dramatik genom att visa att Sveriges sätt att bekämpa pandemin inte avvek alltför mycket från andra europeiska länders metoder, från hårda distansregler till minskningen av kollektivtrafiken till mer eller mindre informella reseförbud. Och det hjälpte inte heller, när bekämpningsförsöken så småningom började likna varandra, även på områden, där avvikelsen i början var störst, i behandlingen av daghem och skolor till exempel. Föreställningen om en svensk ”Sonderweg” dröjde kvar, och den är kvar än i dag, och likaså lever besvikelsen kvar. Folk kan hetsa upp sig över öppna skidbackar i Schweiz eller över avsaknaden av kontroller vid nästan alla europeiska gränser. Men upprördheten når aldrig upp till förfasandet över grannlandet i norr, och när Sverige ”äntligen” övergår till att stifta en lag för bekämpningen av pandemin, så betraktas det politiska initiativet som en skuldbekännelse som kommer alldeles för sent.

Upprördheten är så stor och så oberoende av kunskap eller erfarenhet, att man blir misstänksam. Kan det hända, att den i slutänden inte har så mycket med Sverige att göra? Kan det inte vara så, att den tyska besvikelsen över den svenska ansvarslösheten bara är en omväg för att fundera över det egna samhället? Den tyska beundran för Sverige har en lång historia. Den går tillbaka till det sena 1800-talet, och den består sedan dess framför allt i tron att Sverige står för en enastående förbindelse mellan natur och modernitet. Efter andra världskriget har denna tro fått en genomgående socialdemokratisk prägel. Sverige tycktes vara det goda landet: ett samhälle som befriade människan från livets risker – sociala risker, moraliska risker, säkerhetspolitiska risker, vad som helst. Ingen ekonomisk kris, inget politikermord, inget sammanbrott inom Svenska Akademien förmådde att rubba denna tro. Sedan kom ett virus, och Sverige tycktes inte längre vara immun.

Det tyska tvivlet på det goda samhället bär ett ansikte: Självklart vet folk vem Christian Drosten är, virologen från Berlin som agerar som den tyska regeringens främsta rådgivare. De känner dessutom till Anthony Fauci, immunologen som uppfyller en likadan funktion i Förenta Staterna. Få människor torde dock veta hur de motsvarande experterna heter i Italien eller Frankrike, i Storbritannien eller i Brasilien. Annorlunda är det med Anders Tegnell. Han är ökänd i Tyskland, både hans namn och tröja. Tjänstemannen från Folkhälsomyndigheten (redan beteckningen uppfattas som ett utbrott av byråkrati) har blivit sinnebilden för det goda samhällets oförmåga att ta hand som sig själv. Byråkratin förutsätter stabilitet och långsiktig planering. Elementära utmaningar däremot kräver förmågan att överföra vetenskapens indikeringar och ofta flertydiga undersökningsresultat till klara handlingsanvisningar. Anders Tegnells tålamod och försiktighet, alla hans hänvisningar till statistik och forskning talar i många tyskars öron inte bara mot honom, utan också mot en politik som försöker att dölja sig bakom en expert.

I Tyskland finns det numera gott om demonstrativt beslutsamma politiker som Markus Söder, ministerpresidenten i delstaten Bayern, som drar föredelar av folkets längtan efter en hård och framgångsrik kamp mot pandemin. Men där finns också en motsatt reaktion på den allmänna mobiliseringen mot sjukdomen, och även den har en anknytning till Sverige: ”Querdenker” kallar de sig själva, ”tvärtemottänkare””. De räknas i många tusentals anhängare och finns framför allt i de östra delstaterna. För det mesta handlar det om radikaliserade högerpopulister, som uppfattar alla inskränkningar av rörelsefriheten som ett övergrepp på deras individuella rättigheter, utfört av en bara skenbart omtänksam stat som bär alltmer onda, totalitära drag. Svenska flaggan är en återkommande företeelse på ”tvärtemotänkarnas” demonstrationer, som en hyllning till en stat som i deras ögon ännu respekterar individens rätt att förfoga över sig själv. Det goda, i grunden socialdemokratiska samhället, som Sverige ännu för drygt ett år sedan stod för, har i detta fall genomgått en förvånande karriär. ”God” betyder numera inte längre att samhället befriar den enskilde människan från livets alla risker, utan tvärtom: att varje människa får ta alla risker som hon vill, även på bekostnad av många andra.

Frågan om Sverige kan vara en förebild för andra länder, är ett återkommande inslag i den svenska offentligheten. Innan man försöker svara på denna fråga borde man numera slå fast ett obestridligt faktum: Framför allt är Sverige en fantom."