Det är alltså inte så att inte Jonung inte begriper att betalningsmedlet skapas genom att bankerna skapar lån till en kostnad av ränta och att detta i sig skapar ett ovillkorligt och evigt växande tillväxtkrav, eftersom jag personligen inför något hundratal vittnen på Almedalen 2009 har berättat det för honom - och han höll med mig men sade sig då inte veta vad man skulle göra...

"Alla finansiella kriser har samma grundläggande orsaker. Hushåll och företag tar lån för att köpa tillgångar som stiger i pris. Förutsättningen är låga räntor och en i övrigt generös kreditpolitik. Tillgångs­priserna drivs upp, ofta under lång tid. Men så kommer en vändpunkt. En kollaps där låntagarna inte längre kan hantera sina räntebetalningar och amorteringar. Omfattande förluster uppstår i det finansiella systemet. De sprider sig snabbt till resten av samhällsekonomin. Tillväxten sjunker, arbetslösheten stiger och skattebetalarna får gå in och rädda det finansiella systemet.

Samhällsekonomin drabbas även långsiktigt av en finanskris på så sätt att ekonomin blir mindre än den annars skulle ha varit under många år efter krisen. En enkel överslags­beräkning visar på att den svenska 1990-talskrisen gav upphov till totala BNP-förluster på mellan 2 000 och 3 000 miljarder kronor under en trettioårsperiod. Den inter­nationella finanskrisen 2008–2009 skapade liknande förluster på mellan 3 000 och 4 000 miljarder kronor i den svenska ekonomin. År 2019 uppgick svensk BNP till omkring 5 000 miljarder kronor så förlusterna är betydande sedda i relation till BNP.

Finansiella kriser med stagnation och arbetslöshet skapar även misstro mot det politiska systemet. Misstron kan snabbt få allvarliga och bestående politiska konsekvenser när den omvandlas till populism och extremism. Den globala finanskrisen 2008–2009 bidrog till brexit i Storbritannien, till Trumps valseger 2016 i USA och till växande populism och nationalism i Europa (se exempelvis Barry Eichengreens bok ”The Populist Temptation”). Går vi tillbaka i historien är Hitlers makt­övertagande ett resultat av en ekonomisk kris som inte stoppades i tid.

Tidigare finanskriser borde ha gett oss insikt om farorna med en alltför snabb kredit­expansion. Ändå har penningpolitiken under 2010-talet huvudsakligen varit inriktad på att sänka ränteläget, med de förväntade expansiva effekterna på skulder och tillgångspriser.

Kreditexpansionen börjar likna ett virus som sprider sig genom samhället. Till skillnad från covid-19 kan vi inte räkna med folk­immunitet eller ett vaccin mot kredit­viruset. Inget mirakelmedel kan eliminera de finansiella obalanser och de förmögenhets­klyftor som den ökade skuldsättningen och de stigande tillgångspriserna har gett upphov till.

Vi vågar hävda att en korrigering av de finansiella obalanserna kommer förr eller senare. Skulder och tillgångspriser i relation till våra inkomster kan inte fortsätta växa snabbare än våra inkomster i all framtid. Någon gång kommer hushållen slå i taket när de inte längre klarar av att hantera sina lån. Protokollet från direktionens senaste möte tyder tyvärr på att Riksbanken på nytt kan återinföra en negativ styrränta. En negativ ränta skulle visserligen hjälpa hushåll med stora lån, men den skulle även slå hårt mot de hushåll som sparar. Ett samhälle där sparare systematiskt bestraffas och låntagare premieras och där kreditexpansionen ständigt rullar på är inget stabilt samhälle på sikt.

Finns det inget sätt att mildra de negativa effekterna av kredit­expansionen? En möjlig väg är strukturreformer som höjer tillväxten i ekonomin. Då sjunker skulder och tillgångs­priser i relation till storleken på ekonomin automatiskt. Detta vägval kräver rejäla reformer av såväl skattesystemet som av bostads- och arbetsmarknaden. 1990-talet blev ett årtionde med reformer som höjde tillväxten. Sedan 2000-talets början har dock tillväxten fallit tillbaka trots låga räntor och växande skulder. Målet bör vara att finna tillbaka till reformvägen trots att detta utmanar starka särintressen som hyresgäströrelsen och fackförbund.

Även penningpolitiken bör reformeras. Under lång tid har Riksbanken alltför ensidigt fokuserat på inflationsmålet på 2 procent mätt med konsument­prisindex utan att ta större hänsyn till effekterna på resten av samhällsekonomin. När konsument­prisinflationen låg några tiondelar under inflationsmålet, infördes negativ styrränta under 2015–2019 trots att svensk ekonomi befann sig i en högkonjunktur under dessa år. Samtidigt köpte Riksbanken statsobligationer för hundratals miljarder kronor i jakten den högre inflationen.

För att bryta med den riskfyllda spiralen av låga räntor och stigande kreditvolym under det senaste decenniet, bör Riksbankens mandat breddas till att tydligt omfatta finansiell stabilitet. Vidare bör Riksbanken återinföra det toleransband som den avskaffade en gång i tiden. Ett tolerans­intervall innebär att Riksbanken kan tillåta inflationen att avvika från inflations­målet när så bedöms motiverat.

Vi bör komma bort från tron på penning­politikens förmåga att lösa snart sagt alla svåra samhällsekonomiska problem. Riksbanken kan inte frälsa oss från allt ont med sin elektroniska ”sedelpress”. Låga räntor är ingen mirakelmedicin.

Tiden är kommen att se bortom dagens coronakris och förändra den ekonomiska politiken så att vi minskar risken för ny kris skapad av låga räntor och bristande reformvilja."