Ivar Arpi För Ihågkomst
2020-12-04
Naaaawh, vi skall inte glömma dig det kan vi garantera 
–Ledarskribent, vore inte det något för dig?
Min pappa skrev det till mig vintern 2008. Okej, vad är det för något undrade jag. Var börjar man ta reda på det? Man läser Svenska Dagbladets ledarsida, förstod jag snart. De fasta skribenterna hette saker som Pj Anders Linder, Sanna Rayman, Maria Abrahamsson, Claes Arvidsson och Per Gudmundson. Fasta pennor i tillvaron.
Ingen av dem finns i dag kvar på ledarsidan. Alla har dragit vidare. Det gör jag också nu.
När jag skrev mina första artiklar för ungefär tio år sedan var Svenska Dagbladets ledarsida målet. Där skrev man på ett annat sätt, mer direkt, mer målande – helt enkelt bättre. Om jag anstränger mig riktigt mycket, kanske jag blir en habil skribent någon annanstans, tänkte jag. Men 2013 gav PJ Anders Linder mig chansen med ett vikariat och två år senare gav Tove Lifvendahl mig mitt livs första tillsvidareanställning. Sedan har jag varit borta i perioder, för föräldraledigheter och bokskrivande, men alltid återvänt igen.
Förutom privilegiet att någon betalar en för att skriva, har kollegorna varit den största behållningen. Man kan bli nästan som en familj på en ledarredaktion. Jag har sett fram emot att gå till jobbet. Om inte annat för att vi har skrattat ikapp så gott som varje morgonmöte. När jag ser tillbaka på de här sju åren är det framför allt den värmen jag minns.
Nu sitter jag här ensam på ett tomt kontor och skriver min sista ledare. Jag ser fram emot nästa utmaning. Tack för den här tiden, SvD.
Ivar Arpi
1tim ·
https://www.facebook.com/ivar.arpi/posts/10157744932271218
–Ledarskribent, vore inte det något för dig?
Min pappa skrev det till mig vintern 2008. Okej, vad är det för något undrade jag. Var börjar man ta reda på det? Man läser Svenska Dagbladets ledarsida, förstod jag snart. De fasta skribenterna hette saker som Pj Anders Linder, Sanna Rayman, Maria Abrahamsson, Claes Arvidsson och Per Gudmundson. Fasta pennor i tillvaron.
Ingen av dem finns i dag kvar på ledarsidan. Alla har dragit vidare. Det gör jag också nu.
När jag skrev mina första artiklar för ungefär tio år sedan var Svenska Dagbladets ledarsida målet. Där skrev man på ett annat sätt, mer direkt, mer målande – helt enkelt bättre. Om jag anstränger mig riktigt mycket, kanske jag blir en habil skribent någon annanstans, tänkte jag. Men 2013 gav PJ Anders Linder mig chansen med ett vikariat och två år senare gav Tove Lifvendahl mig mitt livs första tillsvidareanställning. Sedan har jag varit borta i perioder, för föräldraledigheter och bokskrivande, men alltid återvänt igen.
Förutom privilegiet att någon betalar en för att skriva, har kollegorna varit den största behållningen. Man kan bli nästan som en familj på en ledarredaktion. Jag har sett fram emot att gå till jobbet. Om inte annat för att vi har skrattat ikapp så gott som varje morgonmöte. När jag ser tillbaka på de här sju åren är det framför allt den värmen jag minns.
Nu sitter jag här ensam på ett tomt kontor och skriver min sista ledare. Jag ser fram emot nästa utmaning. Tack för den här tiden, SvD.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Norberg.