" Ingreppet som Ester tvingas gå igenom görs tre månader efter att hon skrivs in på kliniken. När hon stiger in på avdelningen bakom de gula tegelväggarna känner hon sig nervös och orolig. Maken hade haft en otrohetsaffär just innan barnen kom, och hennes egen mamma, som hon hade haft stor hjälp av, hade just dött.

För personalen på Sidsjön berättar Ester om återkommande känslor av andningssvårigheter, hjärtklappning och krypningar under skinnet. Samtidigt har hon klarat skolgången bra och hon är omtyckt och har befordrats på sitt butiksjobb. Av omgivningen beskrivs hon som glad och social."

I Esters journal står det att hon in i det sista motsätter sig ingreppet. Därefter skriver läkaren: "Med bestämdhet fick man henne dock till operation, vilken gick bra, med fint förlopp, rynkan i pannan försvunnen och en annan blick genast efter op".

Esters känsloregister var helt utplånat efter lobotomin."

" Mellan 1946–1966 lobotomerades omkring 4 500 svenskar. Av dem var 61 procent kvinnor och 39 procent män. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro, men många patienter blev i stället helt apatiska.

Lobotomin utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som fick Nobelpriset 1949, men snart växte kritiken. Obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.

En av alla dem som avled av skador efter att ha lobotomerats var konstnärinnan Sigrid Hjertén från Sundsvall. Hon opererades 1948 på Beckomberga sjukhus. "

Men dom ville bara allas bästa......