Med influensautbrotten 1958 och 1967 i färskt minne och spanska sjukan 1918 som spöke i skuggorna, var myndigheterna redan på 1970-talet medvetna om risken för en omfattande pandemi. När svininfluensan bröt ut på militärbasen Fort Dix i New Jersey 1976 fanns det flera paralleller som gav upphov till oro:

Svininfluensan tillhörde samma typ, H1N1, som spanska sjukan, och hade startat bland unga rekryter som bodde tätt tillsammans, precis som i soldatbarackerna under första världskriget. Den första rapporten om spanska sjukan kom från ett amerikanskt utbildningsläger i Kansas för 26 000 soldater på väg till Europa.

I Fort Dix smittades 230 militärer, varav 13 med ett allvarligt förlopp. En ung soldat dog i akut lungsjukdom. Alla 13 som vårdades på sjukhus var fullt friska före utbrottet.

I senare analyser visade det sig att 500 soldater smittats, men att endast cirka hälften uppvisade symptom.

Fort Dix-utbrottet bedömdes som mycket allvarligt och myndigheterna beslutade att vaccinera hela den amerikanska befolkningen – den största massvaccinationen någonsin. Fyrtio miljoner amerikaner hann vaccineras innan ett samband med en viss form av förlamning – Guillain-Barré-syndromet, GBS, upptäcktes. Förlamningen, som dök upp sex till åtta veckor efter vaccinationstillfället, beror på att immunsystemet bildar antikroppar och förstör de egna nervbanorna. Cirka fem procent av dem som drabbas dör av andningsstopp eller störningar i hjärtrytmen.

I USA dog 32 personer i GBS efter att ha vaccinerats, medan en person dog till följd av sin influensa.

Var vaccinationskampanjen ett misstag?

– Söndagen den 24 november 1918 begravdes 14 patienter på en och samma gång och måndagen 2 december begravdes ytterligare 10. Men det står inte ett ord om var de begravdes eller hur, säger Joel Nordkvist.

I lokaltidningarnas mycket detaljerade rapportering om spanska sjukan under de traumatiska höstveckorna 1918 finns inga uppgifter om massdöden på hospitalet eller gravsättning av några patienter. Det verkar inte heller ha publicerats några lokala dödsannonser för de avlida patienterna. I hospitalets egna anteckningar står det att tio av kropparna sändes hem till sina respektive hemförsamlingar för att begravas där, men för de övriga 50 var det Mariaförsamlingens egen kyrkogård, Frösöns västra, det enda alternativet.

För Joel Nordkvist ligger ett sådan handlande helt i linje med den människosyn som rådde under 1900-talets första halva, där psykiskt sjuka människor sågs som en ren belastning på samhället och även ansågs dra skam över sina egna familjer.

– I dag är det en människosyn som väcker avsmak, men då var det det normala. Och eftersom det handlade om människor som man redan skämdes över och försökte gömma undan tror jag faktiskt att det här sågs som en rent sanitärt problem. I det sammanhanget blir förstås massgravar en praktisk lösning, säger Joel Nordkvist.