Mona Sahlin talar om ”en sorts odödlighetskänslor” efter Tobleroneaffären. ”Jag började väldigt tidigt – och på ett förrädiskt sätt – betrakta makten som en del av mig. Socialdemokraterna blev ett hem och partiet var en familj som skyddade mig”, säger hon också. Det är slående ärligt och påminner faktiskt om beskrivningen av en kriminell klan.

 

Kan det bero på att det finns en familjeklan ovanför som utgör den verkliga makt som vittrar sönder?

 

Den svenska socialdemokratin var länge politikens brittiska elitinternat, en institution som fostrade människor att med maktens rätt tycka sig stå över såväl lag som moral. Kanske – förhoppningsvis – blev Mona Sahlin den sista i raden.

 

Vill vi ha en statsminister som bryter mot diverse lagar i trots och som fånig protest?

 

Fler saker slår mig när jag läser intervjun. Som hur hon säger att hon ”burit på ett trots”, parkerat fel bara för att visa hur småsint det är att kritisera politiker som parkerar fel. Som politiker bedrev hon ”en fånig inre proteströrelse”.

 

Våren 2000 gjorde statsministern ett uttalade när det gällde försäljningen av Jas-plan som gjorde att många blev minst sagt förvånade. Vi var flera som undrade om statsministern tagit ett nytt jobb - som marknadschef i den Wallenbergägda flygindustrin. Han sade i en TV intervju apropå försäljningen av Jas-planen:

''Om vi inte säljer, så gör någon annan det!''

 

Man kan invända att det är ett av skälen till att medier granskar makthavare.
Vill vi ha en statsminister som bryter mot diverse lagar i trots och som fånig protest?

 

Det är också svårt att inte haja till inför följande formulering, om när hon betalade sin livvakt från sin egen firma: ”Jag hade inte koll på att man först måste registrera sig som arbetsgivare.”

 

Nej. Hm. Snårig byråkrati för småföretag – vem kan vara huvudansvarig för det systemet, som kritiserats i något halvt sekel?

 

Men framför allt tänker jag på Mona Sahlins resonemang om försoning och förlåtelse. ”Ja, man erkänner sina fel och man tar konsekvenserna av dem. Men jag vägrar idén om att man ska ställa sig vid den publika skampålen och be om nåd.”

 

Det har ofta konstaterats att den svenska offentligheten är dålig på förlåtelse, att vi saknar språket och ritualerna som möjliggör en felande att släppas tillbaka in i värmen.

 

En del människor vill bara bli förlåtna, utan större åthävor, och blir kränkta när de får nobben. Men en förutsättning är att man verkligen ber om ursäkt, ångrar sig – och visar vilja att inte upprepa sina snedsteg. Den som kallar en ursäkt för att ”be om nåd” kanske fortfarande har något kvar att lära om processen.

 

Jag har alltid gillat Mona Sahlin. Men hon gjorde flera comebacker, fick chans på chans och fortsatte att missköta såväl sin egen som statens ekonomi och därmed också sina förtroendeuppdrag. Hur kunde det gå så fel, så länge? På det har hon fortfarande 25 år efter Tobleroneaffären inte gett de fulla svaren.

 

”Jag vill också få fortsätta vara en gåta”, säger hon till Matilda Voss Gustavsson. Det har hon rätt till, men det gör inte förlåtelsen lättare.