SÅ varför är det då möjligen så att en docent vid ett norskt universitet skriver en artikel i RT som innehåller den information som alla behöver känna till, artikeln handlar om anledningen till de västerländska mediernas död...

Internationell rätt har gradvis ersatts med rättegång av den allmänna opinionen och stater har blivit besatta av narrativ kontroll. Informationskrig och ”falska nyheter” är de naturliga konsekvenserna och förtroendet för media kollapsar.

Mycket fokus ägnas åt polariseringen av mediatäckningen i inrikespolitiken, men hur är situationen i täckningen av internationell politik? I det aktuella informationskriget verkar alla sidor ha smutsiga händer. Ryska medier kritiseras ständigt och ibland är kritiken rättvis. Ändå, hur har informationskriget med Ryssland påverkat hur västerländska medier får, analyserar och sprider information?

Favoritkällan för västerländska medier i Syrien har länge varit Syrian Observatory for Human Rights, som trots sitt extravaganta namn bara är en blogg. Guardian avslöjade 2012 att Syrian Observatory for Human Rights består av en man, Rami Abdulrahman, som ligger i Coventry,

Storbritannien. Under dagen driver han en klädaffär med sin fru och på kvällen från sitt kök är han den ledande informationskällan för västvärlden om händelser på marken i Syrien. Varför är Syrian Observatory for Human Rights en sådan myndighet för Syrien?

Om de västerländska medierna behöver information om ryska trupper i Ukraina, kemiska vapen i Syrien eller någon annan stor konflikt som involverar Ryssland - så är den rätte mannen Eliot Higgins, bloggare för en webbplats som heter Bellingcat. Som tidigare anställd i industrin för damunderkläder fick han legitimitet i västerländska medier genom att rapportera exakt vad de ville höra om Ryssland.

I en intervju med faktiska experter avslöjade tidningen Spiegel att Higgins inte använde de digitala analytiska verktygen korrekt för att "undersöka" MH17 och hans bevis avfärdades som "inget annat än att läsa teblad". Higgins fördömer sina kritiker som ryska agenter, ofta följt av vulgära önskemål om att "suga sina bollar". Hur blev Bellingcat en trovärdig källa för media?

Media verkade inte intresserade när det avslöjades att en högre tjänsteman i Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) hade krävt att "alla spår skulle tas bort" av ett dokument som motsäger de viktigaste "bevisen" som beskyllde den syriska regeringen för att ligga bakom en gasattack. Istället vände sig media till sina favoritbloggare / "analytiker" .

Självcensuren var också tydlig när den tidigare brittiska amiralen Lord West i en intervju med BBC uttryckte sina tvivel om att den syriska regeringen stod bakom kemiska vapenattack i Douma. BBC-journalisten som intervjuade honom avbröt snabbt för att tillrättavisa admiralen: ”Med tanke på att vi är i ett informationskrig med Ryssland på så många fronter, tror du att det kanske inte är tillrådligt att säga detta så offentligt”.

Tysklands tidning Der Spiegel stötte också ett hål i den konstiga berättelsen om Sergey Magnitskys död, vilket ledde till att USA skapade Magnitsky-lagen mot Ryssland och pressade den på världen. Historien som de västerländska regeringarna och pressen omfamnade med överflöd utgjordes av Bill Browder, mannen som förtjänade medias kärlek genom att stämpla sig själv som ”Putins nummer 1-fiende”.Han har ingen liten roll i Swedbanks penningtvätt-härva.

Der Spiegel erkänner att det är tveksamt om Magnitsky dödades i en stor konspiration, snarare pekar de på Browders lösa förhållande till sanningen, mångfalden av motsättningar och falskheter om berättelsen om Browders 'advokat' Magnitsky, som det visar sig inte var en advokat. Ändå, som Spiegel konstaterar, var den spännande anti-ryska berättelsen för övertygande för att hindras av bristen på bevis.

Efter förgiftningen av Skripals i Storbritannien underminerade fokus på västerländsk "solidaritet" möjligheten för objektivitet. Den tidigare brittiska ambassadören Craig Murray hade flera frågor som till synes undveks av media: Skripals hade olika åldrar, kön och vikter, men flera timmar efter att de hade förgiftats gick de båda ut exakt samtidigt så ingen av dem kunde få hjälp. Istället hittades de av en av Storbritanniens ledande kemiska vapenexperter, sjuksköterskan för den brittiska armén.

Informationen om räddarens identitet avslöjades av misstag månader efter händelsen och det var inte klart varför den doldes. Skripals, som överlevde, kunde ställas dessa frågor direkt men media verkar vara nöjda med regeringens berättelse.

Pressen har inte heller låtit fakta påverka berättelsen om Russiagate. Den tidigare demokratiska kommitténs servrar hackades aldrig enligt den tidigare tekniska direktören för National Security Agency, Bill Binney. Det bevisades dock att det politiska partiet som förlorade valet anställde den tidigare brittiska spionen Christopher Steele, som gav den sensationella och bedrägliga informationen som kickstartade utredningen.

Avklassificerad information avslöjade också att FBI visste att Steele-ärendet var falskt, vilket representerade en verklig samverkan som borde ha fångat medias intresse. Ändå förblir Russiagate-berättelsen motståndskraftig och bestrider att den klassas som det allvarligaste av alla brott - som stöder berättelsen om Kreml.

Man kan inte låta bli att få en känsla av déjà vu från den georgiska konflikten 2008, då västerländska medier rapporterade om något som den georgiska regeringen angav som obestridliga fakta. Även efter att EU: s oberoende faktauppdrag i Georgien drog slutsatsen att Saakashvili hade ljugit så är berättelsen om en rysk invasion fortfarande stark fram till i dag.

Den senaste mediecirkusen över förgiftningen av Navalny avslöjar också de många prioriteringar som journalister låter styra över uppgiften att informera allmänheten. Navalny är en antikorruptionsaktivist som åtnjuter minimalt stöd bland den ryska befolkningen och som utvisades från det liberala partiet Yabloko 2007 på grund av främlingsfientliga uttalanden. Även om hans kritiska inställning mot Putin bland västerländska journalister har givit honom titeln som "ledande oppositionspolitiker" och en plats tillsammans med Browder som en ytterligare "Putins nummer 1-fiende" som vi helt enkelt inte kan motstå.

Media försöker inte svara på varför den ryska regeringen plötsligt bestämde att aktivisten behövde mördas med ett högt profilerat kemiskt vapen, bara för att behandlas på ett statligt sjukhus och sedan överföras till Tyskland. Ändå är det enighet som tycks ha bildats om att Kreml stod bakom förgiftningen och att det nu är befogat för Nato, en antirysk militärallians, att utreda och straffa - men inte nödvändigtvis i den ordningen.

Tidigare händelser indikerar att brådskan till konsensus inte kommer att bromsas av obekväma fakta, och konflikten mellan väst och Ryssland kommer att fortsätta att intensifieras.