ML //

" Helmuth Ternberg var en legendarisk underrättelseman dock använde han oftast smeknamnet ”Teddy”.

 

Förnamnet kom från modern Augusta Limberg (född 1856) som tillhörde en balttysk familj och växte upp på ett godset Marienhof i Lifland. Vintrarna tillbringades i S:t Petersburg. Modern var utbildad lärarinna med examen från Dorpats universitet 1875.

 

Fadern Robert Ternberg var svensk mariningenjör och föräldrarna träffades på Krim. De gifte sig 1889 och bosatte sig i Sverige. 1890 får de sonen Egon (som också gör militär karriär och blir kommendörkapten) och den 13 september 1893 födds Helmuth. Familjen bor i en våning på Riddargatan 51 på Östermalm. 1903 dör fadern Robert Ternberg. För att klara försörjningen hyr modern ut rum i lägenheten. Hemma lärde sig Ternberg, förutom svenska, både tyska och ryska. Uppfostran ska ha varit gammaldags och Ternberg var genom livet galant mot damer, med ett artigt och belevat sätt.

 

1913 blir Ternberg kadett på Krigshögskolan Karlberg i Stockholm och går ut 1915 med usla betyg på grund av dåligt uppförande. Efter krigsskolan hamnar han på Dalregementet I13 i Falun och slutar som kapten. 1932 (även årtalen 1925 och 1931 förekommer i litteraturen) lämnar han armén och blir reservstatkapten. Efter militären arbetar han några år på Törnbloms reklambyrå men går sedan till sjöss och tjänstgör både som matros och eldare på Nordsjön och Medelhavet. Senare arbetar han på Marabou där han blir vän med ägaren, disponent Henning Throne-Holst.

1933 finns han i Tyskland där han, som han själv uttrycker det, ”gör Torsten Kreuger, Stockholms-Tidningens ägare, vissa tjänster”. Enligt uppgift är Ternberg under denna period intim vän med Rutger Essén, ordförande i Sveriges Nationella Förbund och en centralgestalt inom den svenska nazistiska rörelsen. På trettiotalet är han gift med modetecknerskan Britta Dahl. De skiljer sig 1938. År 1941 gift med Magriete Grosvald, född i Riga, fram till sin död. Ternberg ska ha beskrivit äktenskapet som en ”räddningsgärning”. Ternberg ska också haft en relation med konstnären Ebba Ridderstad (f. Pauli) med vilken han hade en son.

 

Enligt Gunnar Jarring ska Ternberg ha rekryterats av Carlos Adlercreutz informella uppbyggnad av en hemlig militär säkerhetstjänst. Ternberg tog därefter officiellt uppdrag hos Torsten Kreuger i Berlin åter igen, samtidigt som han fick sin agentutbildning av tyska Abwehr.

 

I slutet av 30-talet, i samband med upprustningen av det svenska försvaret är Helmuth Ternberg tillbaka på Dalregementet. Efter det sovjetiska anfallet på Finland den 30 november 1939 mobiliseras Ternberg till finska gränsen som underrättelseofficer och chef för avdelning 1B, VI arméfördelningen.

 

Hela avdelningen består av tre personer, förutom Ternberg, tolkarna Gunnar Jarring och Fahle Isberg.

 

Jarring beskriver 1993 Ternberg på följande sätt:

Ternberg var en flegmatisk man som rörde sig långsamt och omständigt och alltid såg lika oberörd ut. Han hade definitivt anlag för underrättelsetjänst.

[…]

Ternberg hade ingen aning om vad en underrättelseofficer egentligen skulle göra. Han byggde upp en egen underrättelseverksamhet. Han skapade ett eget system med stafetter i Kemijärvi och Rovaniemi som skulle rapportera rysk aktivitet. Vi fick inte gå över gränsen men Ternberg gjorde det ändå, i civila kläder, och tog kontakt med folk. Typiskt för honom.

Ternberg anmälde sig som Finlandsfrivillig men hann inte inställa sig innan Vinterkriget tog slut.

 

Gunnar Jarring blev senare placerad på den nybildade hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån (kallades ursprungligen G-sektionen). På denna medverkade han i rekryteringen av bland annat Johannes Hedberg, Thede Palm, Algot Törneman och Helmuth Ternberg som blev andreman till chefen, major Carl Petersén. Ternberg fortsätter som ställföreträdande chef fram till krigsslutet. Efter kriget ska försvarstabschefen Ehrensvärd beskrivit Ternberg som "en konstnärsnatur, uppslagsrik och effektiv" och sagt att han hellre skulle sett Ternberg som chef för C-byrån än Petersén.

På C-byrån ansvarat Ternberg bland annat för kontakter och informationsinhämtning i Tyskland, Finland och Sovjet. Till sin hjälp med detta hade han en hel armé av unga flickor s.k "svalor" eller "syréner", som rekryterats genom charmoffensiver från hans sida, ofta utan att initialt förstå vad de gav sig in på, som mot betalning skickades ut i Stockholms nattliv för att förföra och förhöra utländsk personal som placerats i Sverige under kriget.

 

Han var också ofta i Tyskland där han kallades ”unser Schwedischer Freund” (”vår svenske vän”) på den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Berlin. Han får också ett så kallats Sonderausweis (en sorts inrikespass) av Abwehr som gjorde det möjligt för honom att åka tåg fritt i Tyskland under kriget. Speciellt goda kontakter ska Ternberg haft med ”Fremde Heer Ost” under Reinhard Gehlen som stod för kunskapsinhämtningen österut.

I juni 1940 ser han till att Dagens Nyheter ackrediterar honom som ekonomen Georg Bross i Estland och Litauen. Som ”Sonderkorrespondent” för Norrköpings Tidningar ska han ha följt den tyska armen på östfronten fram till Stalingrad och kontinuerligt lämnat rapporter hem och till Gehlen. Det berättas om Ternberg att han vid ett tillfälle kapat en sovjetisk färja från Tallin med ett lok ombord och överlämnat detta till tyskarna. Ternberg ansvarar efter hemkomsten för transport av personal från Baltikum till Gotland med hjälp av Curt Andreasson som senare ansvarade för T-kontorets spionage mot Baltikum.

 

I kategorin förtroendeskapande gärningar, medverkade också Ternberg till att det tyska slagskeppet Bismarcks kunde sänkas. Han gav den norske militärattachén i Stockholm, Alfred Roscher-Lund, upplysningar om fartygets exakta kurs 20 maj 1941. Denne förmedlade dessa till britterna som därmed kunde sänka fartyget.

 

Helmuth Ternberg ansvarade för värvningen av Erika Wendt (född Erika Schwarze) sekreterare vid tyska beskickningen i Stockholm som agent. Wendt får kodnamnet Onkel. Ternbergs personliga charm förefaller varit en mycket stor del av Wendts motivation för att arbeta för svenskarna. Efter en tid överlämnas ansvaret för Onkel från Ternberg till Börje Brattberg.

 

Ternberg startade en arbetsgrupp på C-byrån (troligen 1944) för att göra ekonomisk-politiska analyser av de stridande parterna. Denna gav senare upphov till Östekonomiska byrån där Ternbergs vän Jan Rydström blev chef. Ternström medverkade i Östekonomiska byrån som en resande kunskapare. Östekonomiska byrån kom senare att spela en roll i kampen mellan T-kontoret och Birger Elmérs IB.

 

Helmuth Ternberg var också inblandad i Raoul Wallenberg och dennes verksamhet. För det första så var Ternbergs bror Egon en av Raoul Wallenbergs gudfäder så det fanns en rent personlig koppling. För det andra var Ternberg ansvarig för C-byråns bevakning i Ungern. Detta arbete bedrevs bland annat genom täckföretaget ”Mellaneuropeiska handelsaktiebolaget” som grundats i samarbete Wallenbergsfären (som själv aktivt arbetade med underrättelseinhämtning) och en av de anställda på företaget var Raoul Wallenberg. (Enskilda Banken hjälpte C-byrån vid flera tillfällen att upprätta frontföretag att finansiera verksamheten såsom hemlighålla den.)

 

Efter andra världskriget uppmärksammades C-byrån i ett flertal utredningar och även rättegångar. Dessa gällde dels byråns relationer till Axelmakterna under kriget, dels misstankar om ekonomiska oegentligheter. Bland annat gällde det den så kallade Skandistål-affären där ett privat bolag startat av Ternberg och andra ledande personer på C-byrån misstänktes ha tjänat stora pengar på bland annat vapenhandel under kriget. En annan skandal gällde den tyska krigskassan i Norge som ska ha förts till Stockholm från Lillehammer av C-byrån och därefter försvunnit.

 

På grund av all denna negativa uppmärksamhet beordrade försvarsminister Allan Vougt försvarsstabschefen C. A. Ehrensvärd att upplösa C-byrån och avskeda dess chef Petersén. Ternberg fick följa med sin chef. Ehrensvärd skriver i sin dagbok :

Vougt har meddelat mig att han önskat att major Peterséns tjänstgöring på C-byrån omedelbart upphör. Motivet var främst att regeringen, om frågor uppkommer rörande samarbetet med andra länders underrättelsetjänst under kriget, önskar att kunna meddela att CP inte längre var i svenska underrättelseväsendets tjänst (…) Jag bestämde att en av CP:s närmaste män skulle avsluta sin tjänst samtidigt som CP.

 

C-byrån ersattes av T-kontoret under ledning av Thede Palm. Eftersom Ternbergs kontaktnät huvudsakligen fanns på den förlorande sidan i kriget kan man ju tro att han skulle vara av föga nytta för den nya organisationen. Men så ser inte spelreglerna ut i underrättelsevärlden. Den nazi-tyska underrättelsetjänsten (i alla fall öst-spionaget) fortsatte verka utan avbrott efter kriget, först i den halvofficiella Gehlen-organisationen som 1956 blev Västtysklands officiella underrättelsetjänst. Så Ternbergs kontaktnät var av stor nytta även under de första åren efter kriget, och han var knuten på konsultbasis till T-kontoret.

 

1952 emigrerade Ternberg till Tyskland och började arbeta direkt för Gehlen-organisationen. Han fortsatte att stödja T-kontoret med kontakter i Tyskland och även med spionaget mot Baltikum. Ternberg ska även ha haft kontakter med T-kontorets efterträdare IB och bland annat 1966 tagit initiativ till ett samarbete mellan IB om underrättelseutbyte rörande öststaterna.

 

Enligt Jan Bergman var Ternberg djupt engagerad i uppbyggnaden av en ”motståndsrörelse mot kommunismen”. Chefen för ”Stay Behind” i Sverige Alvar Lindencrona ska ha varit en medarbetare till Ternberg. En personakt över Ternberg ska ha upprättats av östtyska Stasi i början av 50-talet. Den innehöll flera övervakningsrapporter från Ternbergs resor och hans kontakter med Organisation Gehlen. Enligt akten var Ternberg aktiv i underrättelsekretsar till i alla fall 1964.

 

De sista åren ska Ternberg varit sambo med frau Ruth Kraff i Worms i Tyskland och han dog den 24 maj 1971 i Tyskland. Ternberg är begravd på Galärvarvets kyrkogård och på minnesstenen står det "Fäderneslandets öga och öra 1940-1945". "