Ett av mänsklighetens problem kan sägas vara grindväktarna, de grindväktarna, de parasiterande, de andliga lönnmördarna av vår egen art. Vi själva i oss själva. Vakterna som finns på tröskeln till vår egen odödlighet, vår förståelse av oss själva som gör att vi kan förstå andra människor bättre, vår evigt fortsatta utveckling som människor.

Det finns ingen väg runt detta. Det finns ingen enkel väg till upplysning av sig själv - det ökade medvetna medvetandet.

Upplysningen är en destruktiv process. Det har ingenting att göra med att bli eller vara mer lycklig. Upplysning är att arbeta bort osanning. Det ser igenom fasaden av falska förespeglingar. Det är den
fullständiga och evigt pågående utrotningen av allt vi trott för att vara sant.

Gör dig inga illusioner om detta, det växande medvetna medvetandet är inte en promenad i parken. Det är en resa genom helvetet i oss själva. Det är rivningen av alla dina omhuldade övertygelser och allt du tänkt på själv. Det finns ingen väg runt detta. I Hobbit: Smaugs ödemark, var de tvungna att gå in i Mörkmården - skogen för att komma till sin destination. Det fanns inget annat sätt för dem att komma framåt. Det var inte en promenad i parken där fanns alla deras värsta föreställningar samlade.

På samma sätt måste vi komma in i och för alltid vidare genom Skuggriket av oss själva, och komma ansikte mot ansikte med våra egna vanföreställningar. Det är där som våra falska föreställningar om vilka vi är gör oss själva splittrade. Det är där som alla våra falska föreställningar förgörs eller består. Vi måste möta dessa falska föreställningar och se dem för vad de är i ljuset av verkligheten. Detta är det enda sättet att läka , utvecklas, för att bli mer hel igen, att kunna leva mer i integritet med emotionell autenticitet. Vara oss själva och trygga i det.

Det rädda egot - vårt jag - det som håller oss fastlåsta i avgrunden inom oss själva som hindrar vår rörelse, och vidare spelet " vi och dom" som vi blir lurade att delta i. Iakttagaren är tjänare till fienden i livet, och den fjärde dimensionen är dess lekplats - tiden - när vi diskonterar våra känslor bor från verkligheten, vårt nu.

Skenet av ormens blick är hypnotisk, och det kan och utgör engagemanget i våra sinnen, och lever sitt eget liv i egen tillfredsställelse genom vårt medvetande och känslor och den lämnar oss utom oss själva utan möjlighet till känslomässig autenticitet ... tills vi dör om vi inte medvetet motverkar detta. Det är en pladdrande röst av distraktion, vakten vid grinden till både djupet och höjden i och av oss själva, vilket leder till allt, reptilhjärnans aktivering som har tillskansat sig rätten till vår egen utveckling av emotionell självförståelse och som har lämnat vårt medvetande liggande döende i känslornas dike. Endast den dåraktiga tror på lagen om dualitet kortsiktigt: Lagen om polaritet kan förändras. Det kan inte finnas någon utopi i dualitet på lång sikt, då råder stillhet eftersom energi inte kan förstöras, i en kortsiktig värld av rovdjur finns det bara jag, jag och mitt ego.

Människan är nu effekten av alla upptänkliga åtgärder och reaktionen är [kortsiktig dualitet] och spelen är riggade, vi staplar upp energisk skuld som håller oss tillbaka liv efter liv generation efter generation det brutala spelet på randen till avgrunden. Pendeln svänger fram och tillbaka, tidsålder efter tidsålder, och människans djuriskhet kommer ut ur grottorna och går tillbaka in ... ad infinitum och ad nauseum. Men nu kommer någonting att hända, någonting radikalt kommer ovillkorligen att inträffa ur ett allmänt medvetandeperspektiv

Vi inser ännu inte i så stor omfattning att vi har ett framodlat parasitsinne, och att orsaken till problemen i världen är energisk. Konflikten är emotionellt självförståelsemässig och den manifesterade världen är en reflektion av oss själva; våra bedragare medvetandegjort ärftlig rätt till ärr och våldtäkt av den levande världen.

Många av oss tror fortfarande att direkt aktion - konfrontation - med status quo, kan underlätta en förändring för att åstadkomma förbättringar för alla. Men ingenting har förändrats sedan tiden började. Mänskligheten är fortfarande självisk, brutal och obetänksam, och ingenting kommer att förändras i denna avgrund av motsatser med mindre än att vi först förändrar oss själva, för vår verklighet - nu - det är en konstruktion där vi fortfarande domineras - styrs - av parasit ego sinnet. Vi kan peka på det ena eller det andra som framgång, men med världen som helhet, har det aldrig varit så omoraliskt, förorenat och förnedrande, så förändringen kommer att bli till det bättre nu