Palme blev 1880 löjtnant vid Svea artilleriregemente, var 1885–1887 informationsofficer, men övergick 1887 till reserven, varifrån han tog avsked 1890. Hans första företag var Militär Ekiperings Aktiebolaget som grundades 1883 och utvecklades till det exklusiva varuhuset MEA som bl.a försåg militären med uniformer. Samma år hade han börjat ägna sig åt försäkringsverksamhet och blev biträdande aktuarie i försäkringsaktiebolaget Victoria. År 1887 erhöll han anställning som avdelningschef i Skandia, och var från och med 1888 verkställande direktör i Lifförsäkringsaktiebolaget Thule, som under hans chefskap vunnit en betydande utveckling.

Under första världskriget visade han sig utpräglat tyskvänlig; och var ordförande i Svensk-tyska föreningen i Stockholm.

Denna förening grundades 1913 på initiativ av försäkringsdirektören Sven Palme. Bland stiftarna återfinns bland annat ett 60-tal av den tidens framträdande kulturpersonligheter, som Svante Arrhenius, Carl Larsson, Selma Lagerlöf, Hanna Pauli och Verner von Heidenstam. I ett upprop till allmänheten inför bildandet konstaterar initiativtagarna bland annat att ”inom vida kretsar av vårt folk kännedomen om och intresset för Tyskland och det tyska folket samt dess kultur.

Syftet med den nya föreningen – som i Berlin under en tid fick en samtidig motpart i ”Deutsch-Schwedische Vereinigung zu Berlin” – beskrivs som att ”främja svenskars och tyskars kännedom om varandras land och folk samt andliga och materiella odling, ävensom för övrigt utan några politiska mål samarbeta för gemensamma kultursyften”.

Även om föreningens medlemsantal dramatiskt sjönk under tidsperioden 1914-1918 skapade Sveriges traditionella tyskorientering inom flera samhällsområden efterhand ett förnyat intresse för föreningen och dess verksamhet. Samma betydelsefulla skikt i samhället som under första världskriget tagit ställning för Tyskland kom efterhand att också under 1930-talet inta en välvillig ställning till utvecklingen i Tyskland. En starkt bidragande orsak var Sveriges allmänt goda officiella förbindelser med Tyskland.

Många svenskar tog starkt intryck av vad som kallades för ”det nya Tyskland", tillsammans med de tyska militära framgångarna i krigets inledningsskede. Föreningens verksamhet kom som en följd härav under några år på 1930-talet och början av 1940-talet att kännetecknas av sympati för den nazistiska regimen i Berlin. I föreningens föredragsverksamhet förekom i ökad utsträckning företrädare för naziregimen, såsom Rudolf Hess, Robert Ley, Gerhard Wagner, Fritz Sauckel, Hjalmar Schacht, Baldur von Schirach, Fritz Todt, Hans von Tschammer und Osten och Franz von Papen, många som senare dömdes i Nürnbergrättegångarna.

På grund av Svensk-Tyska Föreningens inbjudningar var Sverige det enda icke-allierade landet med Nazi-Tyskland, som tog emot så många besök ur den nazityska ledningen. Under perioden kan cirka hälften av föreningens arrangemang betraktas som politiska. För sin hållning under denna tid har Svensk-Tyska Föreningen i efterhand blivit föremål för kritik.

Framträdande medlemmar i föreningens styrelse under denna period var majoren och kammarherren Carl von Essen, viceamiral Charles de Champs, dennes bror generallöjtnant Henri de Champs, Sven Hedin, professorn och nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin och överstelöjtnant Emil Fevrell.

I Tyskland uppstod vid årsskiftet 1917/1918 Thulesällskapet ur kretsar inom Germanenorden och verkade i Bayern med Rudolf von Sebottendorf, München, som grundare. Bland medlemmarna, som mest omkring 1 500 personer,återfanns advokater, domare, professorer, polisbefäl, aristokrater, läkare och affärsmän. Det förekom att minst en eller flera svenskar, bland annat från Stockholm, var kopplade till, eller medlemmar i, sällskapet. Utåt beskrev man sig som ett "studieförbund för forngermansk kultur", medan verksamheten i själva verket i sina former påminde om ett ordenssällskap, och i sina syften verkade för bland annat rasism och antisemitism.

På Thulesällskapets ideologiska grund byggde sedan Alfred Rosenberg vidare när han författade sitt ideologiska verk Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, utgivet 1930. Till emblem valde Thulesällskapet en svastika med strålkrans bakom ett blankt svärd.

Efter första världskrigets slut i november 1918 flyttade Rosenberg till Tyskland. Han lärde känna Adolf Hitler år 1919 och gick med i DAP, NSDAP:s föregångare, samma år. Rosenberg anses ha bidragit kraftigt till nationalsocialismens och Hitlers antisemitiska världsbild och har kallats partiets chefsideolog. Rosenberg formulerade den nazistiska ideologin i flera antisemitiska och rasideologiska skrifter. Han skrev även om Lebensraum och Versaillesfreden.

Rosenberg hade flera höga ämbeten inom den nazistiska statsapparaten.
Från 1941 till 1945 var Rosenberg riksminister för de ockuperade områdena i öst och därmed ansvarig för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks där. Vid Nürnbergprocessen 1945–1946 dömdes han till döden som krigsförbrytare och avrättades genom hängning.

Så vem var då Alfred Rosenbergs mentor och lärare?

Jo, han hette Woldemar von Knierem, och var ingen mindre än Olof Palmes morfar, såsom styrelseledamot för IG Farben, det företag som finansierade och rustade Adolf Hitlers krigsmaskin.

Ingen operativ strategisk planering här inte...