Falska Föreställningar & Bristande Förhoppningar

2020-08-23

Förhoppningar med bristande bäring på verkligheten binder oss till omöjliga situationer och skapar acceptans för att vi inte är och inte har varit så sanningsenliga som vi hade kunnat vara i förhållande till oss själva och den verklighet som vi uppfattar. Det är masken som vi alla bär på. Den är utsidan på spegeln av våra förväntningar

Falska förhoppningar dör därför också ofta en hård och smärtsam död. Även när vi vet bättre så har vi fortfarande en tendens att tänka på helhetens problem som om de bara regnade ned över oss som individer och inte som om vi är på något sätt ansvariga för varken problem eller lösningar.

Med andra ord har vi en tendens att se världen och dess problem ur en synvinkel där vi gärna gör oss själva till offer snarare än deltagare, än mindre en delvis ansvarig part. Det är oftast någon annans fel och allra helst är det många andras fel.

Det råder naturligtvis ingen som helst tvekan om, att det är antingen gravt vinddrivna mentala sociopater eller rena idioter som nu förestår det dårhus som idag kallas för samhället, eller att vi nu går in i den paraboliska bortblåsningsepoken av social och ekonomisk dysfunktion. Den matematiska verkligheten utgör en obestridlig grund till den kommande förändringen.

Informationssamhällets framväxt gör det nödvändigt att förändringen börjar med individen, eftersom samhället bara kan utvecklas om individen utvecklas, vi måste alltså nu ta det steg som blir möjligt för individens utveckling genom informationssamhällets framväxt.

Jag vill dock i detta poängtera att maktens intellektuellt vinddrivna sociopater i allmänhet är en starkt opportunistisk skara människor, som mycket aktivt kommer att söka upp och utnyttja möjliga stridigheter, alltså, de kommer att fortsätta försöka skapa polariseringen i form av stress och social dysfunktion, oavsett var de kan hitta eller underblåsa detta som fenomen, det är helt enkelt numera deras socialpsykologiskt betingade och inneboende natur. Enkelt uttryckt de smider medan järnet är varmt och eldar på mer när det inte är varmt. De är själsligt mycket mer banala människor – mindre utvecklade.

De – dopamin, testosteron och adrenalin – beroende / drivna kan inte se sig själva i spegeln för det finns ingen reflexion, ingen spegelbild, Dracula kunde heller aldrig se sin egen spegelbild, det är metaforen för psykopaten i sagan av Bram Stoker. Deras frontala cortex är bortkopplad. De är bara själsligt tomma kopior i kött och blod. Att utveckla och förändra sig själv är därför det enda som någon kan göra, vara – ut – göra – en del av förändringen. Att gå vidare i sig själv utvecklingsmässigt, bort från detta giftiga tillstånd av krympande medvetet medvetande som leder till ökade behov av yttre bekräftelse och materialistiskt vansinne.

Det gäller nu därför att öka den allmänna medvetna medvetenheten om vem som eldar under vilken gryta och varför och vi måste alla ta vårt ansvar för oss själva och vår egen utveckling som människor och individer i detta.

Jag har ofta gott om tid till att fundera över mitt besök i tillvarons gryta på jorden och vad jag egentligen har sagt och gjort. Jag slås av parallellerna mellan mig själv och den omgivande soppan med alltmer kokande små grodor och de löften om lycka som ges individen ”samhälle till samhälle”, ofta gömda i skepnader av offentliga myndigheter eller privata företags utfästelser till ”oss folket i allmänhet”. Allt blir bara mer tydligt som ett. Ihåliga förväntningar om kommande känslor som aldrig kommer att upplevas med den rådande utvecklingsriktning som samhällets ovillkorliga funktioner gör huggen i sten

Så oavsett om löften som nu kommer i form av ekonomiska, statliga, rättsliga eller politiska utfästelser, så kommer löften också att bli allt mindre uppfyllda från och med nu. Vi kommer därför nu allt mindre tvinga dem som inte har för avsikt att hålla löften eller inte kan hålla löften, att fullgöra sina åtaganden, alltså även allt mindre om de egentligen verkligen ville fullgöra vad som de åtagit sig. Den möjliga ramen för löftens uppfyllande i förhållande till verkligheten krymper, både ovillkorligen och allt snabbare. Så det enda som återstår är att kunna förlåta sig själv för att kunna förlåta andra.

Inte heller skulle skakningarna från uppvaknandet av den slumrande delen av befolkningen i förhållande till den annalkande krisens kraft, kunna göra så att löften verkligen kunde hållas. Alla dessa förväntningar kommer aldrig någonsin att kunna infrias, allt har redan från början varit en bluff byggd på falska föreställningar. Om något så skulle försök att infria löften och förväntningar bara påskynda krisens utvecklingsförlopp eftersom hela systemet fungerar som ett förtroendespel. Skaka förtroendet och du kommer att bryta sönder spelplanen. Löften kommer att svikas i en ökande och aldrig skådad utsträckning och så måste det också vara när en tillvaro byggd på lögner skall anpassas till verkligheten.

Det exponentiellt ökande spionaget från den Djupa Staten (och privata företag) på sina egna medborgare kommer som ett ovillkorligt kvitto på försöken att öka kontrollen för att vidmakthålla lögnen som fundament för samhället. Individen skall vara transparent medan samhället håller information i det dolda bortom individen under namnet av demokrati – vilket mekaniskt funktionsmässigt grundar sig på en upplyst och medveten befolkning, ironin är nu total.

Den finansiella fascismens yttersta form av offentlig och privat korruption, kumpankapitalism, bländande rättslig orättvisa, flagrant polisstatlig taktik och eskalerande haverier av sociala skyddsnät är symptom, inte själva sjukdomen.

”Vi människor” har vetat i årtionden, eller borde alltså ha vetat om, ifall vi inte hade lagt bort vårt eget personliga ansvar för att veta vad som görs (eller inte har gjorts) i vårt namn, att löften givits som inte kunde hållas. Så är det bara

I stället måste vi nu kliva fram och utkräva ansvar från vårt så kallade ”ledarskap”, vilket är något som också kräver ett annat och förändrat ansvarstagande från oss själva, istället för att tro på de aldrig sinande lögner som dessa folkvalda sociopater basunerar ut, om att allt kommer att lösa sig, om vi bara lämnar över ansvaret för lösningen till dem ännu en gång (då detta överlämnande uppenbarligen inte alls skulle göra just det).

”Vi människor” har drivit en politik för fråga inte, berätta inte, vad vi kanske uppfattar som narcissistiska sjöar av blickar, samtidigt som vi har förminskat oss själva till psykosociala dvärgar och gigantiska fettsäckar och – eller – till allt mer olyckliga och materialistiska ägandemaniska varelser. Denna neuros föder sig själv i en positiv återkopplingsslinga till dess den når tryckutjämningen – depressionen och den sociala psykologiska organismen kollapsar.

Detta är sjukdomen.

Det skenande psykosociala tåget har nu nått terminalen – sin terminala fas, fascismfasen där ytan är allt och det kollektiva modet – sprunget ur det individuella modet – till att kliva upp på spåren och möta det psykosociala huvudproblemet i oss själva, är förlorat och står ingenstans att finna. Allmänheten, inklusive du och jag (jag utesluter inte mig själv från skuld till att vi befinner oss där vi är – härvaro och nuvaro – där vi är – verklighet) har principiellt sett härigenom, avhänt oss rätten till vår lott i livet, när vi hukar oss ned i olika omfattning (eller utnyttjar vår sista frenesi för personlig vinning) för att om möjligt vänta ut den som vi hoppas explosiva omvälvningen med längtan efter överlevandet, för att leva en annan och ytterligare dag. Ännu en gång är det de själviska sysselsättningarna som står i vägen för samhällslösningarna. Dumhetens enfald vandrar närmast oinskränkt på jorden men den börjar nu hotas på allvar av verklighetens begränsningar.

Inför detta massornas självsvek, är allt som du, jag eller någon kan hoppas på, att göra vad vi kan i arbetet för att frigöra oss som individer från oss själva och våra tidigare föreställningar och känslogrundande värderingar, så att vi kan utvecklas vidare som människor. Vi måste försöka släppa ”värderingarna” från de falska löften som har gjort så att vi inte kan frigöra oss från den vrede, förbittring och de falska förhoppningar som i dag håller oss alla bundna med neurotiska knopar och i dysfunktionell depression. Vi måste frigöra oss från det förflutna för att kunna gå varandra vidare till mötes framåt in i framtiden. Vi kan bara upplysa oss själva för att upplysa andra till vidare upplysning

Det hela börjar inom kort.

Förhoppningar med bristande bäring på verkligheten binder oss till omöjliga situationer och skapar acceptans för att vi inte är och inte har varit så sanningsenliga som vi hade kunnat vara i förhållande till oss själva och den verklighet som vi uppfattar. Det är masken som vi alla bär på. Den är utsidan på spegeln av våra förväntningar

Falska förhoppningar dör därför också ofta en hård och smärtsam död. Även när vi vet bättre så har vi fortfarande en tendens att tänka på helhetens problem som om de bara regnade ned över oss som individer och inte som om vi är på något sätt ansvariga för varken problem eller lösningar.

Med andra ord har vi en tendens att se världen och dess problem ur en synvinkel där vi gärna gör oss själva till offer snarare än deltagare, än mindre en delvis ansvarig part. Det är oftast någon annans fel och allra helst är det många andras fel.

Det råder naturligtvis ingen som helst tvekan om, att det är antingen gravt vinddrivna mentala sociopater eller rena idioter som nu förestår det dårhus som idag kallas för samhället, eller att vi nu går in i den paraboliska bortblåsningsepoken av social och ekonomisk dysfunktion. Den matematiska verkligheten utgör en obestridlig grund till den kommande förändringen.

Informationssamhällets framväxt gör det nödvändigt att förändringen börjar med individen, eftersom samhället bara kan utvecklas om individen utvecklas, vi måste alltså nu ta det steg som blir möjligt för individens utveckling genom informationssamhällets framväxt.

Jag vill dock i detta poängtera att maktens intellektuellt vinddrivna sociopater i allmänhet är en starkt opportunistisk skara människor, som mycket aktivt kommer att söka upp och utnyttja möjliga stridigheter, alltså, de kommer att fortsätta försöka skapa polariseringen i form av stress och social dysfunktion, oavsett var de kan hitta eller underblåsa detta som fenomen, det är helt enkelt numera deras socialpsykologiskt betingade och inneboende natur. Enkelt uttryckt de smider medan järnet är varmt och eldar på mer när det inte är varmt. De är själsligt mycket mer banala människor – mindre utvecklade.

De – dopamin, testosteron och adrenalin – beroende / drivna kan inte se sig själva i spegeln för det finns ingen reflexion, ingen spegelbild, Dracula kunde heller aldrig se sin egen spegelbild, det är metaforen för psykopaten i sagan av Bram Stoker. Deras frontala cortex är bortkopplad. De är bara själsligt tomma kopior i kött och blod. Att utveckla och förändra sig själv är därför det enda som någon kan göra, vara – ut – göra – en del av förändringen. Att gå vidare i sig själv utvecklingsmässigt, bort från detta giftiga tillstånd av krympande medvetet medvetande som leder till ökade behov av yttre bekräftelse och materialistiskt vansinne.

Det gäller nu därför att öka den allmänna medvetna medvetenheten om vem som eldar under vilken gryta och varför och vi måste alla ta vårt ansvar för oss själva och vår egen utveckling som människor och individer i detta.

Jag har ofta gott om tid till att fundera över mitt besök i tillvarons gryta på jorden och vad jag egentligen har sagt och gjort. Jag slås av parallellerna mellan mig själv och den omgivande soppan med alltmer kokande små grodor och de löften om lycka som ges individen ”samhälle till samhälle”, ofta gömda i skepnader av offentliga myndigheter eller privata företags utfästelser till ”oss folket i allmänhet”. Allt blir bara mer tydligt som ett. Ihåliga förväntningar om kommande känslor som aldrig kommer att upplevas med den rådande utvecklingsriktning som samhällets ovillkorliga funktioner gör huggen i sten

Så oavsett om löften som nu kommer i form av ekonomiska, statliga, rättsliga eller politiska utfästelser, så kommer löften också att bli allt mindre uppfyllda från och med nu. Vi kommer därför nu allt mindre tvinga dem som inte har för avsikt att hålla löften eller inte kan hålla löften, att fullgöra sina åtaganden, alltså även allt mindre om de egentligen verkligen ville fullgöra vad som de åtagit sig. Den möjliga ramen för löftens uppfyllande i förhållande till verkligheten krymper, både ovillkorligen och allt snabbare. Så det enda som återstår är att kunna förlåta sig själv för att kunna förlåta andra.

Inte heller skulle skakningarna från uppvaknandet av den slumrande delen av befolkningen i förhållande till den annalkande krisens kraft, kunna göra så att löften verkligen kunde hållas. Alla dessa förväntningar kommer aldrig någonsin att kunna infrias, allt har redan från början varit en bluff byggd på falska föreställningar. Om något så skulle försök att infria löften och förväntningar bara påskynda krisens utvecklingsförlopp eftersom hela systemet fungerar som ett förtroendespel. Skaka förtroendet och du kommer att bryta sönder spelplanen. Löften kommer att svikas i en ökande och aldrig skådad utsträckning och så måste det också vara när en tillvaro byggd på lögner skall anpassas till verkligheten.

Det exponentiellt ökande spionaget från den Djupa Staten (och privata företag) på sina egna medborgare kommer som ett ovillkorligt kvitto på försöken att öka kontrollen för att vidmakthålla lögnen som fundament för samhället. Individen skall vara transparent medan samhället håller information i det dolda bortom individen under namnet av demokrati – vilket mekaniskt funktionsmässigt grundar sig på en upplyst och medveten befolkning, ironin är nu total.

Den finansiella fascismens yttersta form av offentlig och privat korruption, kumpankapitalism, bländande rättslig orättvisa, flagrant polisstatlig taktik och eskalerande haverier av sociala skyddsnät är symptom, inte själva sjukdomen.

”Vi människor” har vetat i årtionden, eller borde alltså ha vetat om, ifall vi inte hade lagt bort vårt eget personliga ansvar för att veta vad som görs (eller inte har gjorts) i vårt namn, att löften givits som inte kunde hållas. Så är det bara

I stället måste vi nu kliva fram och utkräva ansvar från vårt så kallade ”ledarskap”, vilket är något som också kräver ett annat och förändrat ansvarstagande från oss själva, istället för att tro på de aldrig sinande lögner som dessa folkvalda sociopater basunerar ut, om att allt kommer att lösa sig, om vi bara lämnar över ansvaret för lösningen till dem ännu en gång (då detta överlämnande uppenbarligen inte alls skulle göra just det).

”Vi människor” har drivit en politik för fråga inte, berätta inte, vad vi kanske uppfattar som narcissistiska sjöar av blickar, samtidigt som vi har förminskat oss själva till psykosociala dvärgar och gigantiska fettsäckar och – eller – till allt mer olyckliga och materialistiska ägandemaniska varelser. Denna neuros föder sig själv i en positiv återkopplingsslinga till dess den når tryckutjämningen – depressionen och den sociala psykologiska organismen kollapsar.

Detta är sjukdomen.

Det skenande psykosociala tåget har nu nått terminalen – sin terminala fas, fascismfasen där ytan är allt och det kollektiva modet – sprunget ur det individuella modet – till att kliva upp på spåren och möta det psykosociala huvudproblemet i oss själva, är förlorat och står ingenstans att finna. Allmänheten, inklusive du och jag (jag utesluter inte mig själv från skuld till att vi befinner oss där vi är – härvaro och nuvaro – där vi är – verklighet) har principiellt sett härigenom, avhänt oss rätten till vår lott i livet, när vi hukar oss ned i olika omfattning (eller utnyttjar vår sista frenesi för personlig vinning) för att om möjligt vänta ut den som vi hoppas explosiva omvälvningen med längtan efter överlevandet, för att leva en annan och ytterligare dag. Ännu en gång är det de själviska sysselsättningarna som står i vägen för samhällslösningarna. Dumhetens enfald vandrar närmast oinskränkt på jorden men den börjar nu hotas på allvar av verklighetens begränsningar.

Inför detta massornas självsvek, är allt som du, jag eller någon kan hoppas på, att göra vad vi kan i arbetet för att frigöra oss som individer från oss själva och våra tidigare föreställningar och känslogrundande värderingar, så att vi kan utvecklas vidare som människor. Vi måste försöka släppa ”värderingarna” från de falska löften som har gjort så att vi inte kan frigöra oss från den vrede, förbittring och de falska förhoppningar som i dag håller oss alla bundna med neurotiska knopar och i dysfunktionell depression. Vi måste frigöra oss från det förflutna för att kunna gå varandra vidare till mötes framåt in i framtiden. Vi kan bara upplysa oss själva för att upplysa andra till vidare upplysning

Det hela börjar inom kort.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Lämna ett svar

Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram