Distraherande Systemfunktion

2020-08-03

Det är nu ännu mer viktigt att inte fastna i meningslösa och slutligen destruktiva polariseringstävlingar av något slag, vare sig de gäller relationer eller omedveten dialog - genom de signaler vi själva sänder ut, eftersom de kan ha mycket bedrägliga och försvagande konsekvenser.

Det är hur systemet fungerar. Att få alla att fångas upp i förblindande och affekterade interaktioner som dämpar och förvrider samtalet bort från det medvetna medvetandet och från vägar som har verklig betydelse. Det leder till något som är det uppenbarligen diametralt motsatta. Den styrande makten hos den Djupa Staten - kraften att bryta motstånd - är mer än glad i att trassla in dig i något småaktigt, att hålla dig från att förverkliga förändring, sprida ljuset från verkligheten

Du kan inte vinna på deras sökta nivå om du faller ner. Du kan inte ens komma till ett försök värt namnet. Men när du gör det i alla fall och finner dig själv i en dragkamp med okunnighet, egon eller manipulerande grindvakter ... ..bara släpp taget så stiger du upp igen. Det är bara så enkelt, håll dig till saken.

Låt dem falla ner i sina egna gropar grävda för andra och gå bara muntert vidare din egen väg.

Gå ta en trevlig promenad i tanken längs livets väg i din majestätiska själsligt tankemässiga frihet, gå med ära i din egen prakt din egen upplevelse av dina känslor! Sedan kan du vända om, göra och säga vad som är rätt - i varje situation du ställs inför.

Att undvika dessa typer av hinder retoriskt är lite av en en förvärvad konst, så den kan läras. Detta har att göra med den typ av pågående förändringar som samhället nu går igenom. Vatten går precis runt berg, under det eller över det, eller bådadera. Ibland rör sig stenar med vattnet lite grann, men aldrig helt. Liksom att dessa är på sitt sätt, de har sin natur.

De är stenar. Det är bifogat bagage som människor inte kommer att släppa ur sina hjärtan med lätthet och det täpper till arbetet och infekterar allt som det bäddar in. Det är bra, eller ska vi säga mindre farligt, på egen hand och de har sin plats trots sina tvivel mot förändring. Men de är inte vatten; och om du förväntar dig av dem att följa med som vatten, så kommer det att bli en lång och mödosam resa som ganska mycket spelar bergets spel. Så du måste utveckla dig själv lika mycket framåt för att skapa utvecklingen bakom dig. Rodret på båten är verkningslöst utan båtens rörelse genom vattnet

Vatten går vidare till där det välkomnas. Gå med rörelsen. Låt stenarna vara, det vill säga; släpp taget. Den omkringliggande pedagogiska effekten av debatt är visserligen stor, men lägg inte för mycket tid på att bromsa din egen utveckling. Gå vidare.

Det är naivt att tro att vi i ett slag kan rätta till den andliga skolios eller utföra någon form av emotionellt självförståelsemässig exorcism eller på något sätt överbelasta denna mekanism, för att få allt in på sin rätta plats och perspektiv när det handlar om en infekterad individ med en sådan attityd och kognitivt bestående formatering. Faktum är att de är just de saker och personer som medvetna människor borde kringgå tills motivet verkligen kommer hjälpa till och börjar se dagens ljus och fullt släppa sina futila engagemang. När tiden är mogen.

Detta är frågor som verkligen inte är så ringa när du kommer ner till den medvetet medvetna naturen i det och det svåra i att urskilja samt konfrontera sig själv i förhållande till detta.

Men när du är tillräckligt medvetet medveten om dessa egenskaper, så kommer du inte att argumentera med dem på det viset längre eller vädja till dem att släppa taget. Antingen kommer de att konfronteras med egen medveten medvetandet eller så gör de inte det. Det handlar i allt om egen utveckling och förmåga att föra argument i sak. Lämna dem annars ensamma tills det finns en förändring, och gå vidare med dem då de är öppna för verklig dialog. Denna typ av medvetet medvetande är det tyvärr tunt med i dagens värld men folk hakar på alltmer. Den sociala ingenjörskonsten har varit effektiv.

Deras tillvägagångssätt har en hel del att göra med poserande för yttre bekräftelse, som om de vore auktoritativa på något ämne samtidigt som de förblindas av att förakta sig själva. Tanklösa människor underkastar sig ofta det. När någon kommer och låtsas vara en auktoritet på något och talar i den tonen och hållningen är det dags att sitta upp och ta meddelandet till sig - noggrant. Inte luta sig tillbaka i passivitet. Då blir du lätt fånge i dig själv. Verkligheten som sanning och delaktigt föreslå och reflektera. Kom ihåg att ord, som bär mening, ändå så småningom kan övermanna dig om du bara fortsätter att lyssna på vad du känner och det försvagar dig som rotad i verklighet som sanning, det är inte hälsosamt.

Det kommer att stå klart. Bara lyssna och försök att höra.

Tillämpningen av denna insikt kan bli ganska personlig. De vi är närmast kan ofta visa användningen av denna dialektik och det är inte lätt att urskilja på känslomässigt nära håll relativt det egna känsloengagemanget och inte heller vet vi hur man rationellt skall bemöta någonting som håller oss kvar i affekt.

Det finns ofta en inbyggd dagordning i vad som sägs eller föreslås, som exemplifieras av nyhetskanaler, eller som vi brukar se det av människor runt omkring oss, som är så mycket djupare än ytans argument. Du kommer ofta höra svepande språk med generaliseringar som verkar vara sanna i sådana tävlingar i sinnet, men dessa kan ha en mycket mer smygande karaktär.

Människor, samt sociala ingenjörer, använder ofta denna teknik.

När man arbetar med denna skenbara "konfliktlösning" - a.k.a konfliktetablering, så verkar vi vara konfronterade på många nivåer, "släppa taget" är ett mycket intressant sätt att bryta denna psykofantiska relation med våra förtryckare.

Vad som då alltid uppenbarar sig i vår vänstra hjärnhalva som mänsklig reaktion på dessa typer av omständigheter är en slags tävling mellan människor eller situationer. Ena sidan motsätter sig den andra i någon form, och det ena eller det andra eller båda sidor uttrycker anstöt på vad andra säger.

Det är en programmering som grundar en massa konflikter, "spänningsstrategi" som de kallar det, som utnyttjas av media och militär med mycket mycket lyckat utfall.

När vi befinner oss i dessa situationer kan detta vara ganska stressande. Reflexmässigt tänkande sparkar igång och vi tar ställning, för att koncentrera oss på de "frågor" som finns till hands och för att bortse från det totala - den större bilden. Även i en personlig uppvärmd dialog, subtil eller uppenbar, vinner ingen. De kan inte bli så, det är kampen som är poängen. Det övergripande med verkligheten som sanning är helt missad i detta träsk av en "logiskt" begränsad tanke som nertecknats ur perspektivet av deltagarna.

Övergripande social psykos kanske, eller vänster hjärnhalvas reptilsinne som kommer att fungera, vem vet. Det är bara meningslöst i den här typen av paradigm. Dessa typer av konflikter är en övning i meningslöshet. Åh, kan vi få lite enskild sannings (tautologi) ljus till konversationen eller situationen. Någon måste ju komma ut som "segrare" och spelet fortsätter därför, utan att ta itu med de bakomliggande förhållandena utanför boxningsringen, trots att hela arenan håller på att rasa ihop.

Samhället har manipulerats till en sådan grad att det enklaste sättet att styra oss nu är genom enkel distraktion. Bröd och cirkustävlingsidrott och liknande tankebedövande underhållning - ja eller genom helt imbecill skräckpropaganda, höger-vänster paradigm, politiska charader och samhällsdelande frågor som ras, invandring och social, ekonomisk klasstatus är nu likafullt också ursinnigt levande triggerpunkter av distraktion som nu löper skenande i detta allvarligt dysfunktionella sinnets värld.

Vi hjälper till att definiera och förstärka dessa mönster i oss själva genom vårt deltagande.

Utan att vi stiger över detta införda spelschema och förstår den värld vi redan lever i, kan vi verkligen inte hitta sätt att ändra på någonting, ännu mindre en väg ut i ett nytt paradigm, vi måste förändra oss själva för att kunna förändra någonting alls.

Kort sagt, om du inte vill spela deras försåtliga, meningslösa, utmattande och störande spel av dragkamp, helt enkelt bara släpp taget och gå vidare. Låt dem själva falla för sina egna brister.

Det är intressant hur vi fastnar i dessa situationer och interaktioner, ofta omedvetet. Vi står alla inför denna utmaning kontinuerligt. Så ofta, mycket är möten som själva är predestinerade att misslyckas utan vår egen medvetenhet om det och det resulterar i en känsla av energipåfrestande meningslöshet.

Igen, om du befinner dig i en sådan dragkamp, är det alltså dags att tänka om hela din hållning. I själva verket kan det nu vara dags att släppa beteendet tillsammans och mer börja dra framåt. Att vinna är inte vad det verkar vara, och inte heller är det något som du upplever vara till din fördel i de flesta fall under dessa omständigheter.

Detta händer eftersom vi är fångade på lägre nivå av tänkande på en förinställd spelplan, som syftar till att göra just det. Snärja och fånga in. Denna samhällsmekanism är utformad för att ställa in parametrarna och dölja den verkliga lösningen som är vägen till utanför boxen för detta konstruerade paradigm. När vi går in i "tävlingen" utsätter vi oss för win-lose dialektik, en skrovlighet kontra en annan som paradigm har drabbat mänskligheten under eoner.

Det är inte att säga att det inte är en tid att försöka belysa okunskap eller utsätta manipulativa mekanismer för angrepp, vi kan bara inte räkna med att "vinna" på en arena byggd för meningslös konflikt som distraherar från att se det väsentliga och ge bilden av den verklighet som blåser hela konstruktionen i bitar.

Om vi är alltför upptagna med att slåss sinsemellan, fysiskt eller intellektuellt, kommer vi aldrig att se den helheten där det verkliga problemet verkligen ligger i verkligheten - nu.

Det är nu ännu mer viktigt att inte fastna i meningslösa och slutligen destruktiva polariseringstävlingar av något slag, vare sig de gäller relationer eller omedveten dialog - genom de signaler vi själva sänder ut, eftersom de kan ha mycket bedrägliga och försvagande konsekvenser.

Det är hur systemet fungerar. Att få alla att fångas upp i förblindande och affekterade interaktioner som dämpar och förvrider samtalet bort från det medvetna medvetandet och från vägar som har verklig betydelse. Det leder till något som är det uppenbarligen diametralt motsatta. Den styrande makten hos den Djupa Staten - kraften att bryta motstånd - är mer än glad i att trassla in dig i något småaktigt, att hålla dig från att förverkliga förändring, sprida ljuset från verkligheten

Du kan inte vinna på deras sökta nivå om du faller ner. Du kan inte ens komma till ett försök värt namnet. Men när du gör det i alla fall och finner dig själv i en dragkamp med okunnighet, egon eller manipulerande grindvakter ... ..bara släpp taget så stiger du upp igen. Det är bara så enkelt, håll dig till saken.

Låt dem falla ner i sina egna gropar grävda för andra och gå bara muntert vidare din egen väg.

Gå ta en trevlig promenad i tanken längs livets väg i din majestätiska själsligt tankemässiga frihet, gå med ära i din egen prakt din egen upplevelse av dina känslor! Sedan kan du vända om, göra och säga vad som är rätt - i varje situation du ställs inför.

Att undvika dessa typer av hinder retoriskt är lite av en en förvärvad konst, så den kan läras. Detta har att göra med den typ av pågående förändringar som samhället nu går igenom. Vatten går precis runt berg, under det eller över det, eller bådadera. Ibland rör sig stenar med vattnet lite grann, men aldrig helt. Liksom att dessa är på sitt sätt, de har sin natur.

De är stenar. Det är bifogat bagage som människor inte kommer att släppa ur sina hjärtan med lätthet och det täpper till arbetet och infekterar allt som det bäddar in. Det är bra, eller ska vi säga mindre farligt, på egen hand och de har sin plats trots sina tvivel mot förändring. Men de är inte vatten; och om du förväntar dig av dem att följa med som vatten, så kommer det att bli en lång och mödosam resa som ganska mycket spelar bergets spel. Så du måste utveckla dig själv lika mycket framåt för att skapa utvecklingen bakom dig. Rodret på båten är verkningslöst utan båtens rörelse genom vattnet

Vatten går vidare till där det välkomnas. Gå med rörelsen. Låt stenarna vara, det vill säga; släpp taget. Den omkringliggande pedagogiska effekten av debatt är visserligen stor, men lägg inte för mycket tid på att bromsa din egen utveckling. Gå vidare.

Det är naivt att tro att vi i ett slag kan rätta till den andliga skolios eller utföra någon form av emotionellt självförståelsemässig exorcism eller på något sätt överbelasta denna mekanism, för att få allt in på sin rätta plats och perspektiv när det handlar om en infekterad individ med en sådan attityd och kognitivt bestående formatering. Faktum är att de är just de saker och personer som medvetna människor borde kringgå tills motivet verkligen kommer hjälpa till och börjar se dagens ljus och fullt släppa sina futila engagemang. När tiden är mogen.

Detta är frågor som verkligen inte är så ringa när du kommer ner till den medvetet medvetna naturen i det och det svåra i att urskilja samt konfrontera sig själv i förhållande till detta.

Men när du är tillräckligt medvetet medveten om dessa egenskaper, så kommer du inte att argumentera med dem på det viset längre eller vädja till dem att släppa taget. Antingen kommer de att konfronteras med egen medveten medvetandet eller så gör de inte det. Det handlar i allt om egen utveckling och förmåga att föra argument i sak. Lämna dem annars ensamma tills det finns en förändring, och gå vidare med dem då de är öppna för verklig dialog. Denna typ av medvetet medvetande är det tyvärr tunt med i dagens värld men folk hakar på alltmer. Den sociala ingenjörskonsten har varit effektiv.

Deras tillvägagångssätt har en hel del att göra med poserande för yttre bekräftelse, som om de vore auktoritativa på något ämne samtidigt som de förblindas av att förakta sig själva. Tanklösa människor underkastar sig ofta det. När någon kommer och låtsas vara en auktoritet på något och talar i den tonen och hållningen är det dags att sitta upp och ta meddelandet till sig - noggrant. Inte luta sig tillbaka i passivitet. Då blir du lätt fånge i dig själv. Verkligheten som sanning och delaktigt föreslå och reflektera. Kom ihåg att ord, som bär mening, ändå så småningom kan övermanna dig om du bara fortsätter att lyssna på vad du känner och det försvagar dig som rotad i verklighet som sanning, det är inte hälsosamt.

Det kommer att stå klart. Bara lyssna och försök att höra.

Tillämpningen av denna insikt kan bli ganska personlig. De vi är närmast kan ofta visa användningen av denna dialektik och det är inte lätt att urskilja på känslomässigt nära håll relativt det egna känsloengagemanget och inte heller vet vi hur man rationellt skall bemöta någonting som håller oss kvar i affekt.

Det finns ofta en inbyggd dagordning i vad som sägs eller föreslås, som exemplifieras av nyhetskanaler, eller som vi brukar se det av människor runt omkring oss, som är så mycket djupare än ytans argument. Du kommer ofta höra svepande språk med generaliseringar som verkar vara sanna i sådana tävlingar i sinnet, men dessa kan ha en mycket mer smygande karaktär.

Människor, samt sociala ingenjörer, använder ofta denna teknik.

När man arbetar med denna skenbara "konfliktlösning" - a.k.a konfliktetablering, så verkar vi vara konfronterade på många nivåer, "släppa taget" är ett mycket intressant sätt att bryta denna psykofantiska relation med våra förtryckare.

Vad som då alltid uppenbarar sig i vår vänstra hjärnhalva som mänsklig reaktion på dessa typer av omständigheter är en slags tävling mellan människor eller situationer. Ena sidan motsätter sig den andra i någon form, och det ena eller det andra eller båda sidor uttrycker anstöt på vad andra säger.

Det är en programmering som grundar en massa konflikter, "spänningsstrategi" som de kallar det, som utnyttjas av media och militär med mycket mycket lyckat utfall.

När vi befinner oss i dessa situationer kan detta vara ganska stressande. Reflexmässigt tänkande sparkar igång och vi tar ställning, för att koncentrera oss på de "frågor" som finns till hands och för att bortse från det totala - den större bilden. Även i en personlig uppvärmd dialog, subtil eller uppenbar, vinner ingen. De kan inte bli så, det är kampen som är poängen. Det övergripande med verkligheten som sanning är helt missad i detta träsk av en "logiskt" begränsad tanke som nertecknats ur perspektivet av deltagarna.

Övergripande social psykos kanske, eller vänster hjärnhalvas reptilsinne som kommer att fungera, vem vet. Det är bara meningslöst i den här typen av paradigm. Dessa typer av konflikter är en övning i meningslöshet. Åh, kan vi få lite enskild sannings (tautologi) ljus till konversationen eller situationen. Någon måste ju komma ut som "segrare" och spelet fortsätter därför, utan att ta itu med de bakomliggande förhållandena utanför boxningsringen, trots att hela arenan håller på att rasa ihop.

Samhället har manipulerats till en sådan grad att det enklaste sättet att styra oss nu är genom enkel distraktion. Bröd och cirkustävlingsidrott och liknande tankebedövande underhållning - ja eller genom helt imbecill skräckpropaganda, höger-vänster paradigm, politiska charader och samhällsdelande frågor som ras, invandring och social, ekonomisk klasstatus är nu likafullt också ursinnigt levande triggerpunkter av distraktion som nu löper skenande i detta allvarligt dysfunktionella sinnets värld.

Vi hjälper till att definiera och förstärka dessa mönster i oss själva genom vårt deltagande.

Utan att vi stiger över detta införda spelschema och förstår den värld vi redan lever i, kan vi verkligen inte hitta sätt att ändra på någonting, ännu mindre en väg ut i ett nytt paradigm, vi måste förändra oss själva för att kunna förändra någonting alls.

Kort sagt, om du inte vill spela deras försåtliga, meningslösa, utmattande och störande spel av dragkamp, helt enkelt bara släpp taget och gå vidare. Låt dem själva falla för sina egna brister.

Det är intressant hur vi fastnar i dessa situationer och interaktioner, ofta omedvetet. Vi står alla inför denna utmaning kontinuerligt. Så ofta, mycket är möten som själva är predestinerade att misslyckas utan vår egen medvetenhet om det och det resulterar i en känsla av energipåfrestande meningslöshet.

Igen, om du befinner dig i en sådan dragkamp, är det alltså dags att tänka om hela din hållning. I själva verket kan det nu vara dags att släppa beteendet tillsammans och mer börja dra framåt. Att vinna är inte vad det verkar vara, och inte heller är det något som du upplever vara till din fördel i de flesta fall under dessa omständigheter.

Detta händer eftersom vi är fångade på lägre nivå av tänkande på en förinställd spelplan, som syftar till att göra just det. Snärja och fånga in. Denna samhällsmekanism är utformad för att ställa in parametrarna och dölja den verkliga lösningen som är vägen till utanför boxen för detta konstruerade paradigm. När vi går in i "tävlingen" utsätter vi oss för win-lose dialektik, en skrovlighet kontra en annan som paradigm har drabbat mänskligheten under eoner.

Det är inte att säga att det inte är en tid att försöka belysa okunskap eller utsätta manipulativa mekanismer för angrepp, vi kan bara inte räkna med att "vinna" på en arena byggd för meningslös konflikt som distraherar från att se det väsentliga och ge bilden av den verklighet som blåser hela konstruktionen i bitar.

Om vi är alltför upptagna med att slåss sinsemellan, fysiskt eller intellektuellt, kommer vi aldrig att se den helheten där det verkliga problemet verkligen ligger i verkligheten - nu.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram