Arius av Alexandria var av den fasta övertygelsen att Kristus var av Gud skapad, den första och högsta av alla skapade varelser men, trots att han var utan synd, underkastad Fadern och är alltså inte Gud.

Denna antitrinitariska lära kallas för subordinationsläran. Men Athanasius, Arius överordnade biskop i Alexandria (som kom att formulera Treenighetsläran), hävdade att detta var kätteri. Han menade att Gud Fadern och Jesus, "Sonen", var av samma väsen - olika hypostaser av samma Gud - och alltid hade existerat sida vid sida. Arius och Athanasios motarbetade varandra och sökte överbevisa världen om att de hade rätt. Efter många kyrkomöten, och efter dramatiska kyrkopolitiska vändningar, blev till slut Athanasios tolkning den officiella och "ortodoxa" (renläriga), medan Arius och hans anhängare stämplades som kättare. Flera vetenskapliga studier tyder på att Arius blev förgiftad av sina motståndare

Nuförtiden betraktas arianismen av de dominerande kyrkorna som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes alltså först av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid det av oss rätt som mångfaldigt beskrivna kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern. Att Jesus är en del av alltet - gud.

Arianerna förvisades och uteslöts inledningsvis, men kejsar Konstantin den store upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Constantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381 (se Nicaenska trosbekännelsen).