"Om vi inte lever tillsammans, kommer vi att dö ensamma."

Vid någon tidpunkt i våra liv, blev vi vilseledda att tro att vi ensamma är de enda upprätthållarna av våra liv. Detta är inte sant. Vi har alla blivit inlotsade i institutionaliserad utbildning, etablerad religion, politiska ståndpunkter och sociala hierarkier - allt med ett kognitivt formaterande syfte.

Vi har tillåtit oss att placeras i positioner av indelningar förespeglade som vore de gällande våra enskilda känslor som individer, vilket bidrar mer till vårt samhälles problem än dess lösningar. Vi ser visdom och styrka i gemenskap endast när våra liv är svåra och utmanande, utan tanke på att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, Vi är med för att få och inte för att ge. Först när våra erfarenheter ödmjukar upp våra egon tillräckligt - vårt eget försvar är utmattat - kan vi bevittna de fel som styr vårt sociala paradigm i ljuset av verkligheten. Frågan vi bör ställa oss är varför har det blivit så naturligt för oss att retirera tillbaka in i den medberoende falska säkerheten av oss själva - i att inte försöka att utvecklas själsligt?

Vi har betingats både inom oss av vårt ego och förstärkt av samhället till att inte lyssna på andra, därför att vi inte ska lyssna på oss själva på djupet och utveckla vår egen emotionella självförståelse - medvetna medvetenhet - och alltså börja med oss själva i den änden av vårt liv. Vi lever som kunde vi förstå andra trots att vi aldrig ens kan förstå oss själva till fullo. Ingen kan uppleva någon annans känslor. Om vi inte ens förstår våra egna känslor till fullo hur kan vi då möjligen egentligen på allvar inbilla oss att vi kan börja att förstå någon annans känslor mer än bara sporadiskt?

När vi inte tillåter oss själva friheten och kraften i att ändå lita på andra, genom att alltså börja med att lita på oss själva utifrån att vi försöker att förstå oss själva, med - vetande, ärlighet till vår upplevda känsla, och därtill grunderna till våra känslors beting, så litar vi inte på oss själva. Så vi litar på ingen, minst av allt till oss själva.

När vi inte förmedlar förtroende för andra genom att tro på oss själva - vi förställer oss, misslyckas vi med att etablera vår egen självkänsla, så vi pumpar upp egot istället som försvar. Vi börjar ty oss till det yttre och materialistiskt kollektivistiska. Vi flyr undan oss själva i ett alltmer växande självbedrägeri. Det blir en förstärkning.

När vi behöver kämpa med att erbjuda sympati och vänlighet mot andra, återspeglar detta att vi kan inte ens vara "medkännande" med oss själva, eftersom vi försöker att undvika våra egentliga känslor och trots allt, de faktiskt enda känslor vi någonsin kan uppleva. När vi fördömer karaktären av andra, fördömer vi därmed också vår egen, genom att förneka andra rätten att uppleva sin egen upplevelse.

När vi är ovilliga att försöka uttrycka villkorslös kärlek och stöd till andra, kommer vi aldrig att kunna omfamna den mer rena glädje det är att älska och bli älskad och vi krymper i detta inför oss själva i vår betraktelse, vårt självförakt växer.

Det finns bara ett sätt att uppleva gemenskap. Det är ett uttryck för vår tjänst för andra, vår glädje i att ge utan villkor. Inte den service vi ger till samhället som vi kompenseras för, det kallas för handel. Det som spelar roll till sist är den ovillkorliga service vi väljer att ge för ingen annan skull annan än givandet. Det finns ingen större uppfyllelse vi kommer att uppleva än av relationer och villkorslöst givande och agerande. Att växa genom tillfredsställelsen i att se andra växa som individer och människor. Det är den viktigaste grunden för vår nuvarande tillvaro och i slutändan vår framtid. När vi som samhälle börjar betrakta gemenskap som ett alternativ istället för vägen framåt, så kommer vi bara att överleva i en alltmer själsligt öde tillvaro. När vi som samhälle väljer att uppleva gemenskap som en nödvändighet, så kommer vi alltid att utvecklas. Nu gör vi ingetdera.

Gemenskapen är vår levande verklighet som människor i en framtid.