Individuellt Förbättringsbehov

2020-07-21
 
 

Kafka var en självutnämnd socialistisk tänkare tillbaka på den tiden när socialismen "var tänkt" att bli nästa revolutionära rörelse för de förtryckta massorna - för polariseringens skull givetvis. Den var naturligtvis redan från början kontrollerad opposition som skapats av den Djupa Statens marionett-elitister som försökte att utnyttja naturliga upproriska tendenser hos allmänheten i ett falskt paradigm – att använda massorna för att få större makt för några få kontrollerande utvalda, samtidigt som massorna ändå tror att de har vunnit.

En av de mest kraftfulla passagerna i Processen av Kafka är Josefs tal till sin domstols åklagare. I detta ögonblick, hävdar Josef med betongfast logik och lidelsefulla skäl där hans position stöds med vackert utformad meriterande logik och sanning. Men vad han inte vet är att den domstol som han försöker övertyga, inte alls finns till där för att upptäcka sanningen i förhållande till verkligheten. Den är till för att upprätthålla det rådande systemet.

Domstolen är en bisak, en bit utarbetad teater. Deltagarna är där för att göra så att Josef, och samhället i stort, upplever det som om rättvisa har fått en rättvis chans. Josefs grunder i anförandet uppfylls med falska bifall, regisserade hån och till och med manipulerade distraktioner, allt i en regisserad teater. Slutligen kommer han att förstå att systemets syfte är att förgöra honom. Allt annat är en illusion.

Internet kan inte göras gratis eller offentligt inifrån, våra domstolar kan inte skapa rättvisa inifrån, inte heller politiska partier kan tvingas att representera den vanliga människan inifrån, och vår regering kan inte göras ärlig eller transparent inifrån. Systemet är byggt på det viset som det är från början, med grund i samma uppsåt, maximal enskild nytta för de som kontrollerar systemet. Stockholmsbyråkratin är vad den är. Systemet är byggt för att manifestera att bankernas pengar skall styra den ekonomi som kontrollerar politiken, alltså den politik som stiftar lagarna

Att spela spelet av aktivism inom boxen för etablissemangsdominerade system är därför ännu i det nu allt snabbare växande ljuset av verkligheten, lite av att spela en låtsaslek i en surrealistisk mardröm, en bit av ”Alice i Underlandet” på steroider inom ett politiskt kvacksalveri. Att då behandla våra politiker som någonting annat än vad de i verkligheten är, utgör ett bedrägeri mot oss själva i grund och botten.

Liksom inför publiken i Josefs rättegång, eliten bara skrattar åt dessa aktivister, eller låtsas applådera, samtidigt som de fortsätter att verka för samma korruption och kriminella status quo. Att bevara systemet.

Det kan inte främst regleras av lag vad människor tänker, samhället måste bygga på individens förståelse för funktionernas nödvändiga utseende, annars bygger diktaten diktatur. Så tankens etablering måste komma före diktat för att diktaten skall kunna nå långsiktig trovärdighet.

Det finns därför också en viss grad av oärlighet i den gemensamma studien av historia. Vi ser tillbaka på diktaturer i det förflutna, de monstruösa regeringarna, de förödande krigen och de ofattbara brotten, och vi undrar hur det kan ha varit möjligt. Hur kunde människorna i just den generationen låta sådana grymheter ske? Varför gjorde de inte något? Varför har de inte protesterat? Varför slog de inte tillbaka?

Vi undrar allt detta samtidigt som vi absorberar de förteckningar över datum, namn och handlingar i böcker skrivna av andra män som memorerade andra listor med datum, namn och handlingar. Vi får lära sig att studera och undra utan att någonsin faktiskt tillämpa lärdomarna av det förflutna för att driva utvecklingen i dag.

Vi betingas att hävda våra egna snäva spinn på i går, istället för att placera oss själva i rollen som våra förfäder spelade eller att erkänna att deras kamp förblir vår kamp - kampen för att förstå oss själva bättre. Den moderna metoden för visningshistorik lösgör oss dessutom från det, vilket gör att det historiska verkar avlägset, främmande eller surrealistiskt.

Kanske många samhällen misslyckas med att förbereda sig och agera i ljuset av tyranni, eftersom de har glömt sin egen historia, vilket gör att avvecklingen av deras kultur verkar så schizofren att de inte vill tro på vad deras ögon säger åt dem. Vi dömer oss själva till att upprepa våra beteenden till givna förutsättningar. Sverige torde vara ett av de bästa exemplen på detta.

Ofta är det enda sättet att förstå en mer komplett sanning med den föreliggande verkligheten, att undersöka den genom linsen av det absurda som sanning. Den större lögnen är nämligen svårare att se på grund av den kognitiva dissonans som skapas av själva ifrågasättandet.

Tyvärr, vårt land, vår kultur och de flesta av perspektiven på omvärlden har i allmänhet blivit så efterblivna, fula, klena och förvridna att den enda adekvata jämförelsen är att de är mardrömmar av surrealister. Annars hade vi inte kunnat befinna oss där vi nu är - i verkligheten

Sverige har länge presenterat sig som det ultimata alternativet till dessa plågsamma mekanismer för oligarker, och för länge sedan, var kanske möjligen samhällets syfte i någon mån hos någon, en ädel insats. Men vårt arv av detta – är allt som finns kvar i dag – det svaga minnet av detta som egentligen bara var en mekniskt funktionsmässig illusion. Det finns en kontingent av män och kvinnor i vårt land, tusentals av oss, som ändå helgar detta minne och försöker göra det hela helt igen, men vägen framåt är lång, fylld med kamp bortom all räkenskap och finanser.

Vissa människor kan fråga sig hur detta kan ha inträffat. Hur kunde vi bli det monster vi skulle kämpa mot? Vad hände med den goda sidan och den dåliga sidan? Har de blivit exakt samma? Ja de har alltid varit samma samma sak, det har aldrig någonsin funnits tillstymmelse till ärlighet, transparens eller altruism som ledning i politiken.

De av oss som har sett bortom den standardiserade slöjan av historien vet att detta är inte tillkommet av en slump. De av oss som dechiffrerar det surrealistiska vet att det finns en metod bakom galenskapen och ett slutmål som alltid är egennytta.

Men nu måste vi stå upp som individer själva tillsammans för att dra med oss fler av våra medmänniskor till en förändring. Vi måste ta steget från att vara kollektivistiskt materialistiskt orienterade, till att bli intellektuellt emotionellt orienterade som ledning för utvecklingen, vi måste förbättra oss själva som människor och individer.

 
 


Kafka var en självutnämnd socialistisk tänkare tillbaka på den tiden när socialismen "var tänkt" att bli nästa revolutionära rörelse för de förtryckta massorna - för polariseringens skull givetvis. Den var naturligtvis redan från början kontrollerad opposition som skapats av den Djupa Statens marionett-elitister som försökte att utnyttja naturliga upproriska tendenser hos allmänheten i ett falskt paradigm – att använda massorna för att få större makt för några få kontrollerande utvalda, samtidigt som massorna ändå tror att de har vunnit.

En av de mest kraftfulla passagerna i Processen av Kafka är Josefs tal till sin domstols åklagare. I detta ögonblick, hävdar Josef med betongfast logik och lidelsefulla skäl där hans position stöds med vackert utformad meriterande logik och sanning. Men vad han inte vet är att den domstol som han försöker övertyga, inte alls finns till där för att upptäcka sanningen i förhållande till verkligheten. Den är till för att upprätthålla det rådande systemet.

Domstolen är en bisak, en bit utarbetad teater. Deltagarna är där för att göra så att Josef, och samhället i stort, upplever det som om rättvisa har fått en rättvis chans. Josefs grunder i anförandet uppfylls med falska bifall, regisserade hån och till och med manipulerade distraktioner, allt i en regisserad teater. Slutligen kommer han att förstå att systemets syfte är att förgöra honom. Allt annat är en illusion.

Internet kan inte göras gratis eller offentligt inifrån, våra domstolar kan inte skapa rättvisa inifrån, inte heller politiska partier kan tvingas att representera den vanliga människan inifrån, och vår regering kan inte göras ärlig eller transparent inifrån. Systemet är byggt på det viset som det är från början, med grund i samma uppsåt, maximal enskild nytta för de som kontrollerar systemet. Stockholmsbyråkratin är vad den är. Systemet är byggt för att manifestera att bankernas pengar skall styra den ekonomi som kontrollerar politiken, alltså den politik som stiftar lagarna

Att spela spelet av aktivism inom boxen för etablissemangsdominerade system är därför ännu i det nu allt snabbare växande ljuset av verkligheten, lite av att spela en låtsaslek i en surrealistisk mardröm, en bit av ”Alice i Underlandet” på steroider inom ett politiskt kvacksalveri. Att då behandla våra politiker som någonting annat än vad de i verkligheten är, utgör ett bedrägeri mot oss själva i grund och botten.

Liksom inför publiken i Josefs rättegång, eliten bara skrattar åt dessa aktivister, eller låtsas applådera, samtidigt som de fortsätter att verka för samma korruption och kriminella status quo. Att bevara systemet.

Det kan inte främst regleras av lag vad människor tänker, samhället måste bygga på individens förståelse för funktionernas nödvändiga utseende, annars bygger diktaten diktatur. Så tankens etablering måste komma före diktat för att diktaten skall kunna nå långsiktig trovärdighet.

Det finns därför också en viss grad av oärlighet i den gemensamma studien av historia. Vi ser tillbaka på diktaturer i det förflutna, de monstruösa regeringarna, de förödande krigen och de ofattbara brotten, och vi undrar hur det kan ha varit möjligt. Hur kunde människorna i just den generationen låta sådana grymheter ske? Varför gjorde de inte något? Varför har de inte protesterat? Varför slog de inte tillbaka?

Vi undrar allt detta samtidigt som vi absorberar de förteckningar över datum, namn och handlingar i böcker skrivna av andra män som memorerade andra listor med datum, namn och handlingar. Vi får lära sig att studera och undra utan att någonsin faktiskt tillämpa lärdomarna av det förflutna för att driva utvecklingen i dag.

Vi betingas att hävda våra egna snäva spinn på i går, istället för att placera oss själva i rollen som våra förfäder spelade eller att erkänna att deras kamp förblir vår kamp - kampen för att förstå oss själva bättre. Den moderna metoden för visningshistorik lösgör oss dessutom från det, vilket gör att det historiska verkar avlägset, främmande eller surrealistiskt.

Kanske många samhällen misslyckas med att förbereda sig och agera i ljuset av tyranni, eftersom de har glömt sin egen historia, vilket gör att avvecklingen av deras kultur verkar så schizofren att de inte vill tro på vad deras ögon säger åt dem. Vi dömer oss själva till att upprepa våra beteenden till givna förutsättningar. Sverige torde vara ett av de bästa exemplen på detta.

Ofta är det enda sättet att förstå en mer komplett sanning med den föreliggande verkligheten, att undersöka den genom linsen av det absurda som sanning. Den större lögnen är nämligen svårare att se på grund av den kognitiva dissonans som skapas av själva ifrågasättandet.

Tyvärr, vårt land, vår kultur och de flesta av perspektiven på omvärlden har i allmänhet blivit så efterblivna, fula, klena och förvridna att den enda adekvata jämförelsen är att de är mardrömmar av surrealister. Annars hade vi inte kunnat befinna oss där vi nu är - i verkligheten

Sverige har länge presenterat sig som det ultimata alternativet till dessa plågsamma mekanismer för oligarker, och för länge sedan, var kanske möjligen samhällets syfte i någon mån hos någon, en ädel insats. Men vårt arv av detta – är allt som finns kvar i dag – det svaga minnet av detta som egentligen bara var en mekniskt funktionsmässig illusion. Det finns en kontingent av män och kvinnor i vårt land, tusentals av oss, som ändå helgar detta minne och försöker göra det hela helt igen, men vägen framåt är lång, fylld med kamp bortom all räkenskap och finanser.

Vissa människor kan fråga sig hur detta kan ha inträffat. Hur kunde vi bli det monster vi skulle kämpa mot? Vad hände med den goda sidan och den dåliga sidan? Har de blivit exakt samma? Ja de har alltid varit samma samma sak, det har aldrig någonsin funnits tillstymmelse till ärlighet, transparens eller altruism som ledning i politiken.

De av oss som har sett bortom den standardiserade slöjan av historien vet att detta är inte tillkommet av en slump. De av oss som dechiffrerar det surrealistiska vet att det finns en metod bakom galenskapen och ett slutmål som alltid är egennytta.

Men nu måste vi stå upp som individer själva tillsammans för att dra med oss fler av våra medmänniskor till en förändring. Vi måste ta steget från att vara kollektivistiskt materialistiskt orienterade, till att bli intellektuellt emotionellt orienterade som ledning för utvecklingen, vi måste förbättra oss själva som människor och individer.

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Lämna ett svar

Carl på social media

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram