Det är ju så mycket lättare att följa med Krugman och institutionerna när han dansar runt elden i den keynesianska konsumtionskulten och brunstigt skanderar ”aggregerad efterfråga!” Samtidigt som man vinkar med förgiftade döda kycklingar åt andra sidan diket på den reduktionistiska, naiva polariseringskulissen med ideologier, istället för att faktiskt arbeta med den egna tanken genom en oberoende egen analys.

Självständigt tänkande är ett utmärkt sätt att få sparken, bli degraderad eller skickas på dårhus. Även om Sverige hävdar att landet och statsapparaten värderar självständigt tänkande, så är detta bara ännu en ondskefull lögn: Vad Sverige värderar är förmågan att maskera misslyckade konventionella idéer och system med ett allt tunnare glänsande skikt av ” nytänkande. ”, ur det enskilda perspektivet. Det gäller att bevara den monetärmekaniska funktionen i den innevarande strukturen.

Med andra ord, vad den svenska staten och korporatokratin värderar är inte uppkomsten av självständigt tänkande, inte på något vis alls. Eftersom den äkta varan kommer att ge dig sparken, så är alla som arbetar för regeringen eller korporatokratin i Sverige mästare på de sköna konsterna att producera psykosocial stimulantia, taskspeleri och illu-zionism. Detta skymmer bara den verkliga dynamiken ytterligare, vilket gör logiskt legitim analys mycket svårare.

Relativt få människor - men som blir allt fler - har något incitament att ifrågasätta myndigheter, staten eller korporatokratin. Människor är nämligen utmärkta på att räkna ut på vilken sida av brödet det är smörat, och vem som äger smörbyttan.: Egenintresse är människans ultimata kortsiktiga överlevnadsdrag (vi samarbetar fortfarande bara eftersom det tjänar vårt eget kortsiktiga intresse av att göra det).Vi ser bara så långt som vår egen personliga näsa räcker, vi ser inte ens till våra barns bästa eftersom då hade vi inte befunnit oss i den situation som vi nu befinner oss.

Även om vi inte kan hålla efter vår strävan av kortsiktigt egenintresse så måste vi verkligen försöka – trots allt, vem av oss agerar verkligen osjälviskt när det verkligen gäller, så kan vi övervaka de monumentalt negativa konsekvenserna av vårt egen-intresse och dess delaktighet i systemen och den allmännytta som vi delar. Vi måste bromsa vårt egen – intresses utbredning i samhället och organisationsstrukturer. Samhället måste ledas av transparent altruism.

Korporativismens Sverige är inte annorlunda till det bättre, det är naturligtvis ännu värre. Butiken kan sakna kunderna, men de anställda kommer att sträva efter att se upptagna ut för att erhålla lönecheckar fram till den oundvikliga uppsägningsimplosionen inträffar. Hur många korporativistanställda kommer kritisera sig bort från sin lönecheck? Men just det beteendet är också vad som skapar det egna med tiden ovillkorliga upplevda misslyckandet.

I en miljö där det är svårt för arbetssökande, skulle du vara benägen att bry dig om att lista ut varför din avdelning misslyckas, att känna som du gör att sanningen kommer att leda till ”din direkta uppsägning med extrem social påverkan” som de naiva dårar som presenterade sanningen som om det skulle vara välkommet .
.
Finns det någon som på allvar kan föreställa sig att någon anställd i en uppsvälld byråkrati någonsin kommer att frivilligt utmana slöseri av skatteintäkterna när det kan kosta dem deras egen lön, bonus, kontrakt för sin svåger, etc.? Ett fåtal skyddade personer (professorer med besittningsrätt, till exempel) kan upplevas vara ”modiga”, men deras ”mod” är billigt marknadsgyckel: deras protester kan inte utlösa uppsägning med extrema konsekvenser, så gesten av motstånd är just det, bara en gest.

De relativt få som kan ha en verklig motivation att genomföra oberoende analys har bara en liten tid att fullfölja detta ädla projekt. De arbetar absurda mängder timmar bestående av absurda svängningar. Mellan att få in buntar av blöjor in i hissen och planera vad man ska laga till middag, det finns väldigt lite tid eller energi kvar för att räkna ut och spjälka röran som vi är i.

I en konstig ironi, så finns det gott om medborgare som har gott om tid (minns att människor lyckas titta på TV 6-8 timmar per dag), men deras marginaliserade socialpsykologiska status och beroende av staten tömmer dem på motivation att göra något annat än söka nöjen och distraktion från att försöka att utveckla sig själva genom sitt växande medvetna medvetande.

Om vi inte kan förstå problemet eller den dynamik som genererar problemet, är det omöjligt att nå en lösning eller praktisk handlingsplan. Med andra ord, vad som beskrivs ovan leder till undergång av samhället lika säkert som dynamiken i en konkurs, korruption, skuldslaveri, majoritetens tyranni, etc. etc. etc.

Välj metafor av val, men att flytta om däcksstolarna på Titanic har en fin ironisk textur, när ”nyheten” kommer att fokusera på att ordna de politiska solstolarna på första klassens däck – åtminstone när det inte finns någon kändishistoria eller ”om det blöder, så leder det” för att tränga ut vad som passerar för att vara faktabaserade ”hårda nyheter” i en regim tillägnad distraktioner av bröd och skådespel.

Om vi inte förstår problemet eller den dynamik som genererar problemet, är det omöjligt att nå en lösning eller praktisk handlingsplan. Sverige har inte en upplyst och medveten befolkning

När det blir dags att utvärdera vår förståelse av dynamiken i denna makalösa tid, hur tror du historiker kommer betygsätta vårt kollektiva politiska ”ledarskap” intelligentian, centrala staten, företagsledning och den vanliga människan som medborgare?

Tog vi oss samman till att resa oss vid prövningen eller vacklade vi och kröp ihop, lät vi bli att agera för upplösningen av status quo, eller ansträngde vi oss för att helt enkelt göra en samlad insats för att förstå det trassliga nät av lögner, korruption, perversa incitament, oavsiktliga konsekvenser, förenklade (och fullkomligt missriktade) ideologier, för att bara inte tala om de verkliga gränserna för en förment gränslös värld, som har blivit nyckeln till dynamiken i denna tid? Alltså den eviga tillväxten på en ändlig planet

Jag misstänker att framtida historiker (förutsatt att finansieringen av sådana intellektuellt havererade vetenskapliga bedömningar lever vidare) kommer betygsätta alla kategorier antingen F - eller E -.

Orsakerna är inte svåra att urskilja och det tillkommer oss att förstå varför vi är tillsammans så sjukligt ovilliga till att förstå vår tid genom att försöka att förstå oss själva, än mindre fixa till vad som nu bryts sönder inom oss själva och runt omkring oss, innan hela denna övermogna röra kollapsar i en hög.