Detta är den situation som vi nu befinner oss i - verkligheten. Var och en av oss måste välja vilken riktning på livets väg man vill ta. De flesta människor följer tanklöst givna diktat, väljer att förbli instängd i den egna kognitivt formaterade boxen, men den person som älskar sanningen – att sanningen skall beskriva verkligheten – färdas i motsatt riktning. Detta är dennes val, oavsett hur svårt det är, att en autentisk – verklig – person tar den vägen. Varför? Eftersom den personen är trött på att leva en lögn i självförnekelse. Att förvägra sig själv rätten till sina verkliga känslor genom att aldrig leva i nuet.

Den personen är intelligent nog att se att det finns så många saker som är fel med världen av idag, och har därför beslutat att inte bli delaktig i en sådan accelererande galenskap. Det kan tyckas och det kan inte tyckas, vara att välja en svår väg, men för den som har fokuserat sin uppmärksamhet på ta sig fram på en så svår väg, att utveckla sig själv som människa, så kan det heller inte finnas något annat sätt.

Att ansluta sig till sin egen ovillkorliga intellektuella undergång, det är inte ett alternativ hos en sådan människa som vill utveckla sig själv, att ge upp sitt eget så svårt uppnådda tillstånd av utvecklande eget fritt tänkande. Å andra sidan så är ju valet att inte utveckla sig själv som människa också att ansluta sig frivilligt till sin egen ovillkorliga intellektuella undergång i ljuset av verkligheten - eftersom det enda som är konstant i verkligheten är förändring.

En sådan intelligent, ärlig och äkta person - som vill verkligen vill utvecklas - kommer därför heller inte fram till tyranni i någon som helst form. För den personen är det med tiden mycket svårare att gå vägen som är utstakad av systemet för människor i allmänhet, att underkasta sig myndighet satt att upprätthålla ett fullkomligt korrupt system som syftar till att göra allt färre allt rikare på allt fler människors bekostnad och därför tvingas till att leva ett liv av lögner och bedrägerier, där självbedrägeriet utgör den största och mest bärande delen. Slutmålet med den egna socialpsykologiska ofärden blir då ovillkorligt och framstår som alldeles för uppenbart

Människor hängivna systemet å sin sida vägrar att ens försöka roas av en sanning som beskriver deras verklighet, eftersom det då rör upp en inte obetydlig mängd känslor inuti dem själva. De vill fortfarande hellre vara känslomässigt oberörda eftersom de framför allt är rädda för att bli rädda och de är alltså fortfarande oförmögna att klara av att ta steget in i sig själva för att betrakta, att våga konfrontera sina egna känslors grunder, värderingar och de dömer därmed också sig själva till att bli alltmer emotionellt tomma efterhand längs livets väg och därmed också att bli alltmer olyckliga.

Den breda massan fick med uppsåt därför aldrig verktygen för rationellt, kritiskt tänkande eller logik. Den berövades sitt språk i en så stor omfattning att tankarna konformerades i en given riktning. Den fick bara lära sig att memorera och repetera vad den blev tillsagd och att anpassa sig till att följa myndighet. Alla de olika programmen som utifrån skapar en persons falska föreställningar om sig själva och dess därför också lika känslomässigt falska identitet, leder till samma psykosociala Pandemonium. Ingen är t.ex sin yrkesroll, alla är bara människor och individer.

Människor som använder dessa falska föreställningar som sitt alltmer sviktande emotionella stöd och stabilitet i livet blir också därför ovillkorligen till offer för sig själva och möjligen den som hoppas kunna dö av dumhet kommer att dö lycklig längs den vägen, även om det kanske verkar enklare att ta livet av sig direkt i så fall.

Om hela en människas livshistoria och uppfattning om sig själv vilket blir, av världen hur världen ser ut och fungerar, hänger på dessa falska yttre föreställningar i stället för sina egna tankar om sina egna tankar, då kommer också omvälvningar i samhället att påverka den människans självuppfattning.

Om de yttre känslogrundande betingelserna skakas om, så orsakar det störningar hos individen, som den är oförmögen att hantera – för stor kognitiv dissonans skapas. Om dessa betingelser - exempelvis pengars värde - då faller pladask är inte vilsenhet det ord som bäst beskriver individens upplevelse. Det blir det tomma mörkrets kalla omfamning, inifrån.

Därför förblir människor fångade i bojorna – inom väggarna för det av systemet formaterade tänkandet – i boxen, och blir alltmer rädd för den sanning som beskriver verkligheten. En sådan person kommer till slut att kämpa och till och med döda andra människor, för att skydda sitt eget mentala fängelse som den är bunden till av sina egna tankars kedjor. Tankekedjor bildar mönster - formatering.

De flesta människor är fortfarande alltför oförmögna att avvika särskilt långt från status quo - boxen. De fruktar det okända alltför mycket, de förstår inte alls känslan som uppstår vid insikten – upptäckten av den egna utvecklingen av tankeförmågan – förmågan att frysa tiden för Aha-upplevelsen, att börja röra sig i sig själv och alltså principen för vad som avviker från den accepterade normen, att istället utveckla sig själv som människa istället för att låta sig avvecklas som människa av systemet.

Det är det ena eller andra och vi har ett val, om någon som läser detta fortfarande undrar varför samhället blir alltmer omänskligt med tiden.

Men också för att det är den enkla vägen, den minsta motståndets väg och så måste det också vara. Medvetandet är som vatten, som alltid väljer den minsta motståndets väg, vilket är en nedåtgående – fallande – trend och så måste det naturligtvis vara om inte alla skulle bli galna av mental överbelastning - det är en skyddsmekanism som måste hållas i medvetet medvetande. Så det krävs ansträngning för att höja sitt medvetna medvetande, precis som det krävs ansträngning för att flytta vatten uppåt.

Så risken för allmän mental överansträngning kan nog just nu fortfarande ses som tämligen obefintlig. Men risken är därför också att det med tiden verkligen kan bli för mycket på en gång att återta som förlorad intellektuell terräng om vi går bort i mörkret inom oss själva, vilket definitivt gör att vi inte lär oss någonting av historien..