Nu kan det vara bra att minnas att säkerhetsavtalet mellan USA och Japan undertecknades den 8 september 1951 i San Francisco , Kalifornien mellan företrädare för USA och Japan. Året efter att Koreakriget hade börjat! Den koreanska halvön var tidigare japansk, alltså till den ovillkorliga kapitulationen efter insatserna med atomvapnet...

Avtalet innehöll fem artiklar, som dikterade att Japan beviljar Förenta staterna de territoriella medel för att upprätta en militär närvaro i Fjärran Östern . Vidare anges i avtalet att Japan är förbjudet att ge utländska befogenheter några baser eller militära rättigheter utan USA: s samtycke. Överenskommelsen ratificerades av Förenta staternas senat den 20 mars 1952 och sedan undertecknades USA: s lag av Förenta staternas president den 15 april 1952. Slutligen trädde fördraget i kraft den 28 april 1952.

Vad handlade då allt detta egentligen om för någonting i verkligheten? Jo upptrappningen och skapandet av det kalla krigets kuliss!

I början av 1950-talet hade alltså USA ett klart övertag framför Sovjetunionen vad gällde kärnvapen. Vid en berömd presskonferens den 30 november 1950 antydde Truman – han med även dom Investorgynnande antitrustlagarna – att USA inte uteslöt att använda kärnvapen. Men Trumanadministrationen försäkrade efteråt att presidentens ordval hade varit olyckligt och att det inte fanns några planer på att använda atombomben. Han var väl kanske möjligen lite väl nitisk i förhållande till sin uppgift….

Trumans befälhavare MacArthur ville, som känt är av en anledning, använda kärnvapen…. USA hade också planer på att använda kärnvapen, men gjorde inte det – tack och lov, Puuuuh… – det blev bara en slags verbal eskalering. Våren 1951 levererades kärnvapendelar till en amerikansk bas i Okinawa, efter en begäran från MacArthur den 10 mars. Anledningen till att MacArthur avskedades i april 1951 var enligt den officiella versionen inte bara för att han var ovillig att lyda order. Truman ville ha en mer pålitlig befälhavare ifall man framöver skulle bestämma sig för att använda kärnvapen. Man ville framför allt inte förhindra utvecklingen av det dyraste militärindustriella projekt som någonsin sjösatts!

Så utåt sett, USA var oroligt för att kriget skulle utökas. Det fanns risk för att Sovjetunionen skulle bli indraget. Vojne vojne… En annan anledning till att kärnvapen aldrig sattes in uppges vara att den kinesiska offensiven slogs tillbaka. Det blev alltså bara ett så kallat ”begränsat krig”. Sicken röta…

Dwight D. Eisenhower, som blivit USA:s president 1953, hotade indirekt med att använda kärnvapen, och skyndade på så sätt istället på försöken att få ett vapenstillestånd. En annan bidragande orsak till att kriget tog slut var Stalins död i mars 1953; på hösten 1952 hade Kina och Nordkorea varit beredda att avsluta kriget, men Stalin ”insisterade in i det sista” på att de skulle fortsätta.

Till skillnad från USA deltog inte Sovjetunionen aktivt i kriget i någon stor omfattning, några marktrupper användes inte. Men som alla har fått lära sig så var det Stalin som godkände det nordkoreanska anfallet 1950. Dokument som offentliggjordes under 1990-talet har ”dessutom visat” att sovjetiska piloter deltog i kriget, vilket tidigare inte varit känt. Koreakriget var därför ett av två tillfällen under kalla kriget då USA och Sovjetunionen stred mot varandra..

Så vad var då den geopolitiska strategiska bakgrunden till detta?

Hirohito, även känd som kejsar Showa, (Shōwa tennō), född 29 april 1901 i Tokyo, död 7 januari 1989 i Tokyo, var den 124:e kejsaren av Japan enligt den traditionella ordningen. Han regerade från den 25 december 1926 fram till sin död den 7 januari 1989.

Även om han utanför Japan är mer känd under sitt personliga namn Hirohito, benämns han numera enbart med sitt postuma namn kejsar Showa i Japan och allt mer av forskare utanför Japan. Ordet Shōwa är namnet på perioden som är i enlighet med kejsarens regeringstid, och gjordes till kejsarens eget namn efter hans död.

Shōwaperioden, den längsta period som någon japansk kejsare har regerat, omfattade en period av enorm förändring i det japanska samhället. I början av hans regeringstid, var Japan fortfarande ett i stor utsträckning agrart land med en begränsad industriell bas. Japans IG Farbenkopplade militarisering på 1930-talet ledde så småningom till Japans deltagande i andra världskriget.

Efter att kriget genom de kalla krigetgrundande bombningarna av Hiroshima och Nagasaki avslutades med en villkorslös kapitulation av Japan, samarbetade kejsaren med återorganiseringen av den japanska staten under ockupationen av Japan, och levde till att få se Japan som en mycket urbaniserad demokrati och en av de industriella och tekniska kraftcentrumen i världen…..Jojo, men…

År 1944 så var den Japanska militära delen av militären förberedd på kapitulation, kom ihåg det! Utan de förskräckande ”atombomberna” i augusti 1945, så hade det kalla kriget aldrig kunnat uppstå! Man kan till och med dra det så långt som till att säga att utan mediernas insatser, så hade de kalla kriget inte alls kunnat uppstå!

Efter andra världskrigets slut var inte helt oväntat uppfattningarna delade beträffande Hirohitos inblandning i kriget. I väst anser man för det mesta än i dag, vilket strax kommer att förändras, att kejsaren var en maktlös marionett som utnyttjades av de styrande, medan man i vissa asiatiska grannländer som invaderades, då främst Kina och Korea, av en eller annan anledning jämför kejsar Hirohito med Adolf Hitler och Benito Mussolini. Vi kan verkligen inte förställa oss varför de har sådana föreställningar…Inte någon av dem var ju marionetter för den Djupa Staten…

Hirohitos första tid som kejsare, från kröningen och fram till andra världskrigets slut, är än idag en källa till dispyter eftersom det aldrig kunnat klargöras till vilken grad kejsaren var inblandad i de japanska erövringskrigen vi kan inte alls räkna ut varför det är på så vis… Klart är i alla fall, vilket vi har skrivit spaltmil om, att under 1930-talet hade militären i Japan absolut makt över landet och när den IG Farbenkopplade ” Svarta Drakens ” högerextremister på pingstdagen år 1932 mördade premiärminister Tsuyoshi Inukai, så utraderades allt hopp om civil kontroll över militären. Helt jävla obegripligt alltså – OR NOT!

Kejsaren själv hade ingen ”verklig makt” vid denna tidpunkt eftersom han bara hade makt över hela folket…, men men eller så, han användes ju i alla fall flitigt av militärregimen som ett instrument till att underblåsa nationalism – Faaaantastiskt uppfinningsrikt redan då…. Då kejsaren troddes vara en levande gud höll han ett otroligt inflytande över folket. När kejsaren visade sig offentligt tittade hela folkmassor ner i marken då det var allmänt ansett att om man tittade direkt på kejsaren skulle man bli blind. Man skulle faktiskt kunna tro att det var i Sverige 2019 redan då..

En intressant anekdot som ofta förekommer i historieböcker kring andra världskriget är från den kejserliga konferensen som hölls innan attacken mot Pearl Harbor – men alltså efter att Hess hade flugit till Skottland vilket som bekant alltså gjorde att Wall Street beslöt sig för att USA måste gå med i WW2 för att inte Hitler skulle kunna liera sig med City of London. Det fanns alltså olika intressen inom den Djupa Staten med olika syften – dock fanns det en part i den Djupa Staten som spelade båda sidor i detta spel inom den Djupa Staten, vilket skulle komma att visa sig med tiden…

Premiärminister Konoe i Japan hade sammanställt ett uttalande från kejsaren som skulle genomdrivas nästa dag. Kejsaren berättade för Konoe dagen innan att han ansåg att krig bara skulle vara den absolut sista utvägen – det hade ju kanske sett lite märkligt ut i historieböckerna om han hade anfört annat.. – och att han personligen verkligen tänkte fråga ut samtliga militärrådgivare vid konferensen. Konoe ”övertalade” dock Hirohito att ta upp det med dessa på en enskild konferens.Alltså en översignalering som bara säger vad den säger..

Vid den kejserliga konferensen var dock alla deltagare som vore det av en slump helt överens om att ta till militära medel mot USA istället för diplomati – tänka sig att de trodde att alla embargon skulle upphöra om de anföll en flottbas med en massa urmodiga och halvt utrangerade slagskepp och sedan helt sonika bara seglade hem igen… Baron Yoshimichi Hara, en företrädare för det kejserliga hovet talade traditionsenligt å kejsarens vägnar och frågade ut deltagarna om konsekvenserna av ett krig. Det var vid denna tidpunkt som, till ministrarnas chock, kejsar Hirohito reste sig från sin stol. Hela salen tystnade och man kunde höra syrsorna andas, med blickarna vända mot kejsaren då en kejsare aldrig tidigare talat själv på en sådan konferens. Så höll Hirohito fram en papperslapp med en dikt skriven av hans farfar, kejsar Meiji – men det var inte alls för att skapa någon kulturhistorisk legitimitet, inte alls!

”Jag tror att alla världens folk är bröder, så varför är då vinden och vågorna så oroliga nu för tiden?”

Vad sägs om egennytta och dubbelspel som svar på den frågan…..

Hur som helst, efter en lång stunds tystnad blev det liv i ministrarna – den gudomlige hade tagit till orda; de försäkrade pliktskyldigt den ”nu så engagerade” kejsaren som ”uppenbarligen nu var starkt på folkets sida” om att självklart skulle diplomatiska lösningar sökas tills inga andra alternativ fanns att tillgå. Krigsförberedelserna fortsatte dock märkligt nog helt utan förändringar och den 7 december 1941 anföll japanska flygstyrkor den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii.

Hur långt kejsarens ansvar sträckte sig är fantastiskt nog ännu ouppklarat, men när kriget väl var igång tog han ett djupt intresse i krigets utveckling och gjorde allt i sin makt för att upprätthålla moralen hos folket att fortsätta kriget. Kriget vände dock märkligt nog så småningom och efter många diskussioner inom militär och regering talade Showa återigen inför rådet den 22 juni 1945. Han sade ”jag önskar att konkreta planer för att avsluta kriget skall studeras och implementeras så snart som möjligt”.

De allierade krävde vid Potsdamdeklarationen den 26 juli villkorslös kapitulation, något som då av idag fullkomligt outgrundliga anledningar inte var ett alternativ varken för kejsaren eller regeringen . De hade några märkliga krav för att gå med på kapitulation, bl a att kejsaren skulle få behålla sin plats i det japanska statsskicket….

Då de allierade helt makalöst oväntat inte godtog några krav alls så fortsatte kriget fram till Sovjetunionens invasion av Manchuriet samt kärnvapenbombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Kort efter detta gav japanerna upp sitt krav på kejsarens kvarvarande och i och med Japans officiella kapitulation var andra världskriget slut.

Hirohito avsade sig den gamla traditionen att vara en levande gud.

Efter denna lilla korta ingress så kommer vi då tillbaka till Koreahalvön och vad som utgör en annan viktig pusselbit för att kunna förstå vår omvärldsutveckling!

Fram till andra världskrigets slut var Korea som beskrivet ovan en del av Kejsardömet Japan. Under Potsdamkonferensen som pågick juli–augusti 1945 - bomberna föll i början på augusti..mellan segrarmakterna i andra världskriget så beslutades det att den 38:e breddgraden, som går rakt genom Koreahalvön och delar denna i en nordlig och en sydlig del, skulle utgöra gränsen mellan Sovjetunionens respektive USA:s kommande ockupationszoner i Korea.

Efter att USA och Sovjetunionen tagit kontroll över sina respektive delar, så påbörjades förhandlingar för hur Korea skulle återförenas och få självständighet. I december 1945 enades Sovjetunionen, Storbritannien och USA om att en provisorisk demokratisk regering snabbt skulle upprättas – Wallenbergs var mycket pressade av de allierade vid det tillfället – med deltagande av de koreanska partierna och folkrörelserna. Förhandlingarna misslyckades och 1947 hänsköt USA ärendet till FN. En speciell FN-kommitté för Korea bildades, men den sovjetiska befälhavaren tillät inte FN tillträde till norra Korea - jättemärkligt...

Den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea -Sydkorea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister.

Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea: bildades med Kim Il Sung som partiordförande.

De sovjetiska trupperna lämnade Nordkorea i december 1948 och USA drog sig tillbaka i juni 1949. De båda koreanska parterna hävdade att just de var den rätta att leda ett återförenat Korea. Tonen hårdnade häpnadsväckande nog och militära förband – både sydkoreanska och nordkoreanska – gjorde räder över 38:e breddgraden.

Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen.

Efter Sovjetunionens fall har man i arkiven ”funnit” att Kim Il Sung rest till Moskva och diskuterat Sydkoreafrågan. Stalin motsatte sig länge ett anfall då han enligt uppgift fruktade att USA skulle ingripa… Kim spelade då ut ledarna för Kina och Sovjetunionen mot varandra: han ”fick” både Mao Zedong och Stalin att tro att den andre var mer positiv till ett krig än han verkligen var. Vid ett möte med Stalin i april 1950 lyckades Kim Il Sung övertyga om att det skulle bli en snabb seger och om att det inte fanns någon risk för amerikansk intervention eller för upptrappning till världskrig. Stalin godkände då planen under förutsättning att man även fick stöd från Kina. I maj 1950 reste Kim till Peking för att träffa Mao, som dock också oroade sig för amerikansk intervention. Men Kim sade oärligt att Stalin redan hade godkänt planerna, varefter Mao gav sitt medgivande utan att kolla upp det verkliga förhållandet….jorå serru! Både den amerikanske generalen Douglas MacArthur och utrikesministern Dean Acheson hade också offentligt sagt att USA:s försvarslinje går från Filippinerna, till Ryukyuöarna, Japan och vidare till Aleuterna, vilket alltså uteslöt Korea.

En annan fantasifullt bidragande orsak till att Stalin ändrade sig och godkände anfallet var att Mao Zedong, efter att kommunisterna i praktiken hade segrat i kinesiska inbördeskriget, kunde proklamera Folkrepubliken Kina den 1 oktober 1949. Kina kunde nu också dras in så att de delade riskerna med att starta ett krig, och Stalin ville inte heller att hans position som den internationella kommunismens ledare skulle ifrågasättas av kineserna, vilket den kanske skulle göras om han höll tillbaka revolutionens sak i Asien. Att Sovjetunionen genomförde sitt första kärnvapenprov i augusti 1949 – med inte obetydligt externt bistånd – kan också ha ökat Stalins självförtroende sägs det i Historieskrivningen. Även Sydkoreas ledare Rhee hade varit märkligt ivrig att starta ett fullskaligt krig med syftet att återförena de två staterna men fick inget stöd från USA.

Tryggve Lie kommer från graven att få se sin roll i historien revideras!

Anfallet från Nordkorea ägde rum en söndag då de flesta sydkoreanska officerare var lediga. USA:s president Harry S. Truman valde att inte gå till kongressen och begära en krigsförklaring vilket skulle kunna ta för mycket tid. I stället vände sig Truman till Förenta nationerna (FN), något som han i efterhand fick kritik för. FN:s säkerhetsråd, där inte Folkrepubliken Kina och Sovjetunionen fanns representerade då, antog den 25 juni en resolution som krävde ett omedelbart stopp på fientligheter och de nordkoreanska styrkornas tillbakadragande bakom den 38:e breddgraden.

(Det ”kalla kriget” försvårade uppbyggnaden av FN och en resa Tryggve Lie gjorde till Moskva 1950 för att åstadkomma avspänning gav märkligt nog inget resultat. Under Koreakriget stödde Lie FN:s ingripande och kom därmed i konflikt med Sovjetunionen. Trots Sovjets veto förlängdes dock hans mandat med tre år – om det slumpar sig så och man får tid)

Två dagar senare – efter det Nordkoreanska anfallet – antog säkerhetsrådet en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Den 7 juli antogs en resolution om bildandet av en FN-styrka, en slags internationell polis…, under amerikansk ledning för att slå tillbaka attacken. Som befälhavare utsågs Douglas MacArthur. En vecka senare överförde Syngman Rhee de sydkoreanska styrkorna till FN, och från denna dag stred samtliga styrkor på den södra sidan under den blå-vita FN-flaggan. Allt detta blev möjligt eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådets möten – i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick vara representerat – och inte kunde lägga in sitt veto. Nationalistkina (Republiken Kina på Taiwan), som leddes av Chiang Kai-shek, innehade Kinas plats.

Det nordkoreanska anfallet hade kommit som en överraskning för amerikanerna. De tvivlade inte på att Nordkorea handlat på order från Moskva och man hade av någon anledning verkligen svårt att föreställa sig konflikten som ett inbördeskrig vars mål var att återförena Korea.

Trumanadministrationen såg kriget som ett test från Sovjetunionens sida på hur långt de kunde gå, och efter Korea ”trodde man” att det kunde komma ett anfall mot Iran eller till och med Västtyskland. Av den anledningen ansågs det viktigt att stoppa aggressionen. Amerikanerna hade dock trott att Sydkorea möjligen skulle komma att inordnas i det socialistiska blocket på grund av gerillakrigföring eller politiskt tryck, något som man måste acceptera som en möjlighet när de amerikanska trupperna drogs tillbaka i juni 1949. Det fanns områden med större strategisk betydelse; därav talet om en försvarslinje som gick utanför Korea.

Att den Djupa Staten höll på att tappa greppet om Iran kom senare att visa sig genom Operation Ajax vilket är den operation genom vilken CIA och MI6, med stöd av Irans shah Mohammad Reza Pahlavi, 15-19 augusti 1953 genom en statskupp avsatte landets folkvalda premiärminister, Mohammad Mosaddeq, och störtade dennes regering.

Bakgrunden till Operation Ajax var att Mosaddeq nationaliserade landets oljekällor i enlighet med beslut som fattats i det iranska parlamentet året innan han blev vald. Detta skadade brittiska oljeintressen i Anglo-Persian Oil Company och under ledning av Kermit Roosevelt, släkting till Theodore Roosevelt, utförde brittiska MI6 och amerikanska CIA attacker mot nationalister, demokrater, religiösa ledare och moskéer, samtidigt som man spred flygblad som gav Mosaddeqs regering skulden. Kuppen genomfördes med stöd av den iranska militären under ledning av generalen Fazlollah Zahedi.

Så ja, det kalla kriget var planerat redan sedan mycket lång tid tillbaka!