Vår formatering börjar vid tidpunkten för vår födelse. Även om de flesta av oss inte är medvetna om det, våra föräldrar och familjemedlemmar, påbörjar processen. Våra föräldrar har betingats före oss och alla deras ”inprogrammerade” traditioner förs vidare till oss utan att någon tänker på konsekvenserna. Hur ofta har du hört den ursäkten, ”Det är bara så det är, acceptera det !” ?

Det är allmänt accepterat att våra sen barndomen, och tidig vuxen ålder, år är våra mest formativa och mest kära, den lyckliga barndomen, så formateringen tycks inte ha inneburit så mycket tillförd glädje, eller vi var lyckligt ovetande och detta gäller fortfarande när vi är i vår primetime både intellektuellt och fysiskt.

Historiskt sett tog ändå människor fullt ansvar tidigare för att hantera sina egna liv, alltså mycket tidigare i livet än vad vi gör idag, redan under vad vi numera anser som sen barndom. Det var en gång, inte bara i sagans värld, så att 14 år gamla amiraler förde befäl – övervakade stora sjöstridskrafter. Engagemanget för äktenskap och bilda familj började mycket tidigare. Pionjärer reste ut för att upptäcka och befolka nya mystiska länder innan de hade nått tonåren.

Den mest stela och destruktiva formaterande effekten åläggs oss uppenbarligen under vår skolgång, vad vi blir skolade - utbildade - till. Att skolgång börjar allt tidigare och varar mycket längre än tidigare i historien är en del av vår tillvaro idag, och medan vi håller på att bli ”utbildade” anses vi inte vara fulla vuxna med ansvar och friheter som sådan vuxenstatus innebär. Ändå tycks av någon anledning bara veta allt mindre om sig själva och sin omgivning?

Varför är det så? Kan det vara så att kontrollen i vårt samhälle är mycket mer strikt än någonsin tidigare? De styrande vet att ord styr människors tankar och att de måste kontrollera människors språk om makten skall kunna verka i det dolda och det har de vetat sedan mycket länge.

De som styr oss inser även att ett okontrollerat uppror av obildade - oformaterade - ungdomar är den farligaste typen. Det är därför det är så viktigt att snabbt korrumpera autonoma växande rörelser. Så det är bättre att minimera eventuell påverkan av människor i sina bästa år genom att hålla en allt längre status på ” barn” under utbildning med liten möjlig tillgång till makten till dess att de passerat långt förbi sina bästa år? Om folk hålls fångna i grottorna av ”slaveri” under sina bästa år, hur troligt är det att de då gör göra uppror när de är förbi sin primetime, särskilt om de är formaterade till lydnad och belastade med alltför stora skulder från sin utbildning?

Även om jag valde en annan väg än de flesta och jag kanske inte alltid jag inte riktigt förstod intellektuellt helt varför jag gjorde det som jag gjorde då, den förståelsen kom ett par decennier senare. Vad jag hur som helst gjorde då, det gjorde jag intuitivt, snarare än enbart grundat på logisk eftertanke, samtidigt som jag i den mån det rimmade med moral accepterade fullt ansvar för resultatet. Allt är bara medel för kontroll från den styrande grupp människor som är hårdast formaterade – själsligt oförmögna till eget fritt tänkande.

Människor är förresten dessutom mycket svårare att kontrollera om de bor i små kluster, överallt, samtidigt som de fäster liten eller ingen uppmärksamhet till MSM. Propagandisterna kan då inte längre skapa ett enda meddelande som motiv för hela flocken människor att agera på samma sätt, genom att sända sin bit av propaganda från en enda plats som når alla.

Propaganda fungerar fortfarande, men den måste anpassas på rätt sätt för att passa varje unik situation för att få konsekventa resultat. Om det inte finns någon central-sändning av budskapet så måste budskapet också tas anpassar till varje unik plats var för sig. Detta är numera en omöjlig situation för våra härskare och det är anledningen till att vi alla nu blir alltmer ifrågasättande.

Så är – blir – vi formaterade att tro att vi måste göra för att bli lyckliga, vilket gör att vi kommer att bli allt mindre lyckliga med tiden och effekterna av formateringen från samhället:

Måste vara i nära förhållande med andra människor.

Kräver godkännande bekräftelse av andra.

Tänk lika.

Tror att vi måste vara / är en del av ett lag utan individuell tankemässig suveränitet .

Bli isolerade känslomässigt från oss själva och varandra, även när vi packas ovanpå varandra, så bara samhället kan ge oss tröst. – fast vi mår allt sämre…

Hylla och åtrå specialiserad kunskap som resulterar i att bara kunna överleva som en del av detta ”urbana” team.

För att önska en ”morot” av belöning som bara kan ”vinnas”, till varje pris (?), och som kan presenteras publikt, den högsta bekräftelsen.

Var beroende av centraliserade tjänster, särskilt energikällor.

Var beroende av regeln om så kallade ”mänskliga” lagar för att skydda oss från varandra.

Den mest destruktiva formateringen sker alltså uppenbarligen i våra skolor, precis vid den tidpunkt när vi är som mest mottagliga för det, under vår uppväxt. Under den perioden har vi liten egen erfarenhet till att jämföra med vad vi får höra för någonting och resa frågor om giltigheten av denna in - utlärda ”sanning” som hänsynslöst straffar för att tvinga oss att vara beroende av det kloka i andra i stället för vår egen intuition som baseras på vår alltmer utvecklande eftertanke.

Vi är hänsynslöst styrda att följa order, så att vi så småningom ska bli helt oförmögna att tänka för oss själva och bli beroende av den så kallade ”chefen” för att göra vårt tänkande åt oss. Den intellektuella låda vi fastnat inuti definieras då av chefen.

Specialisering i utbildning, samt att begränsa tillgången till information, är (indelning) och avgörande för vår formatering. Om vi inte kan tänka själva, och bara förstår en lien del av pusslet, och är oförmögna att härleda eller intuitivt svara på okända frågor, är vi fångade i vårt beroende av andra.

Jag har träffat ett antal intellektuella som är extremt lysande inom sitt eget område, men bildligt talat kan inte knyta sina egna skosnören. Denna situation är ingen tillfällighet. Om bara chefen har hela - eller i varje fall den större bilden, blir chefen den enda som kan agera effektivt. Alla andra blir då helt beroende av chefandet. Specialisering har sin plats, men med en väl avrundad verktygslåda av livskunskap fö vidden på perspektivet, det är avgörande för individens tankemässiga frihet - själsliga frihet - grundad på egen eftertanke.

Ingen är perfekt och alla kommer att göra misstag när man tänker själv på grund av alltför snäva perspektiv. Misstag är ofta smärtsamma och skapar lidande, men om man accepterar möjligheten att göra misstag, och är villig att lära av dem när man gjort dem, att bearbeta och förstå grunderna till känslorna som uppstod när man gjorde misstag i sina egna tankar, kommer man så småningom att bli en mycket robust och kapabel person. Vad som inte bryter dig stärker dig.

Om man är rädd för att göra fel så har man fastnat på den säkra (?) väg som byggdes av våra kognitivt formaterande landskapsarkitekter och den vägen leder bara till vår egen psykosociala ofärd, det är själva meningen med den vägsträckningen, vi skall hållas missnöjda

Jag har trots allt lärt mig oändligt mycket mer av mina misstag än av mina framgångar. Nu är jag mera tacksam för mina misstag, även om vissa var mycket smärtsamma att navigera sig igenom.