”Det ser ut som ett typiskt svenskt misslyckande – kopplat till ett vänstervridet lands överdrivna tro på sin egen vetenskapliga skicklighet och byråkratiska elit...”

Därefter drar man en parallell till Sveriges unika flyktingmottagande 2015 och där vi utifrån samma självöverskattning tog emot fler flyktingar än något annat land i Europa räknat per capita.

Det handlar också, vilket artikeln inte nämner, om intelligens. Sveriges politiker saknar ofta akademisk bakgrund och förlitar sig dels på experter I svåra frågor och dels på mediala opinioner i moraliska frågor.

En svensk statsminister kan göra rent logiska/ analytiska felslut i direktsändning genom att i samma mening påstå att överdödlighet (en avvikelse från normal dödlighet) är normalt och utan att få kritiska följdfrågor.

Effekten av detta blir en politisk övertro på byråkratier som Folkhälsomyndigheten och personer som Anders Tegnell som inte har ett enda positivt ord att säga om något annat lands expertis och strategier.

Bristen på rationalitet i moraliskt tänkande leder i sin tur till att politiker följer mediala drev och vad de tror är allmänna uppfattningar om exempelvis flykting- och migrationspolitik. Många gånger har det tvärtom handlat om minoritetsuppfattningar hos journalisterna själva och konsensuskultur där avvikare från gängse normer inte får tillträde till redaktionerna.

Vi var även världsunika i vår syn på ”återvändande IS-terrorister” och vilja att ge dessa boende snarare än indraget medborgarskap och landsförvisning/ fängelse.

Att vara kritisk på faktuell och saklig grund (exempelvis ekonomiska analyser och kritik av Sandvikenrapporten) har tolkats som djup omoral.

I artikeln i Financial Times heter det att Sveriges hantering av både Covid-19 och flyktingkrisen 2015:

”...skiljer sig åt från den internationella publiken på grund av sin distinkta och radikala inställning. Men i båda fallen fungerade det svenska undantaget inte så bra”.

Källa: