När vi placerar vårt eget lidande i ljuset av det medvetna medvetandet, tanken om tanken - metakognition, så försöker vi inte längre fly undan ifrån detta i förtvivlan och inte längre drömma om att nå en känslomässig himmel utan lidande.

Vi förstår då att vår egen visdom bara beror på hur bra vi själva är på att hantera lidandet av sorgen efter våra brustna illusioner. Vi är då medvetna om att vårt lidande är i själva verket vår medhjälpare och det kan påskynda processen genom vilken metakognitionens utveckling vaknar upp i kroppen som vi tidigare och felaktigt ansåg vara under vår egen kontroll, men som i själva verket var en effekt av andras skapade kognitiva formatering för oss mot vår egen utveckling.

Lidande i den meningen är därför även den väckarklocka som förhindrar metakognitionen från att slutligen sjunka samman ner i drömmen om en evig separation genom ignorans eller galenskap. Lidande är vad som därför faktiskt hindrar oss från att slutgiltigt och oåterkalleligt identifiera sig med en kropp och en personlig själslighet för evigt känslomässigt åtskilda men ändå fångade i varandra. Vår själ speglas ut som projiceringar av våra inre tillstånd, vi är öppna som böcker att läsa, men vi tror att ingen ser oss eftersom vi inte ser oss själva i en tillräcklig utsträckning. Detta trots att ingen kan uppleva någon annans känslor och därför känna någon annan bättre än sig själv.

Det är endast möjligt att förstå allt detta när intensiteten i vår identifikation med främst kroppen och vidare vårt psykologiska självförsvar, egots överlevnadsvilja, försvagas lite och egot inte är så på tå. För vi kan, även om det bara är under korta perioder-kliva ut ur det lilla fängelset av våra kognitivt formaterade tankar och sinnen och medge den oändliga rymden av möjligt medvetet medvetande utanför boxen. Lidande är vår vän och egot är vår fiende, lidande är vår möjliga grund till lycka medan ego är vår ovillkorliga väg till lidande, vi är allt i ett och fångar i oss själva genom graden av vår vilja till att utvecklas.

Våra bojor är motståndet mot våra tankebanors förändrade riktning,

Vårt dagliga lidanden påpekar för oss att lida är för oss ett resultatet från vårt vändande bort från vår närvaro i verkligheten – nu – och vår identifikation med det separata tillstånd av medvetandet som vi tror existerar i en annan tid - ego - självet existerar bara nu. Lidande kan därför uttryckas som en konsekvens av oförståelse för att känslor bara kan upplevas nu och enskilt. Men det tar också tid att uppleva känslor medan de kan gå snabbt att rationalisera analysmässigt och visdom är ju som sagt bara helat lidande, så utan lidande saknar analysen sitt grundläggande laddningsvärde värde över tid.

Givetvis, eftersom lidandet är den givna förutsättningen för utvecklad visdom så är det också den bärande förutsättningen för ett balanserat liv i glädje utan rädsla och ångest – eftersom rädsla är rädsla för det kända och ångest är rädsla för det okända, där det minsta möjliga och ändå ojämförligt största blir att alltid ifrågasätta sig själv och sina egna känslomässigt grundande värderingar, för att kunna utveckla sig själv för att bättre kunna förstå sin egen omgivning och verkligheten.