Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) var en svensk Stockholmsbyråkratiskt myndighet vars föregångare var Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och som efterträddes av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Den kallas också Psykologiska försvaret, namnet på alla de organisationer och myndigheter som skapats för att kunna klara av försvarsviljan för att skydda Sveriges territoriella gräns. Ett av målen var att minska opassande ryktesspridning, eller då mer enkelt uttryckt att bevara valutaregimens trovärdighet i allmänhetens ögon och förhindra öppen kritik.

Att det varit samma gamla vanliga gubbar inblandade behöver väl kanske inte förtydligas närmare - Heckscher och gänget alltså.

Psykologiska försvaret var tillsammans med militära försvaret och det ekonomiska försvaret en del i totalförsvaret. Man skulle bland annat analysera folkstämningen och vid behov starta de kampanjer som krävs. En av uppgifterna var att radiobevaka utländska etermedier. Men den historien tar vi inte här och nu.

Under det första världskriget hade Sverige ingen statlig informationsverksamhet bara privata varianter via telenätet. Det enda som fanns var ett organ för nyhetsförmedling, som ingick i folkhushållningskommissionen. Men redan hösten 1927 fick försvarsgrenscheferna i uppdrag av regeringen att gemensamt komma med förslag om en upplysningscentral i krig, då var underrättelsetjänstverksamheten igång och Boris Hagelin också.

Vid andra världskrigets inledning fanns Tremannanämnden och Statens Informationsbyrå men dessa ersattes i början av 1940 av Statens Informationsstyrelse, i folkmun kallad Desinformationsstyrelsen, där arbetade Thede Palm. Denna myndighets uppgift var att upplysa, granska, kartlägga samt styra den svenska opinionsbildningen, inte minst pressen som ännu inte var lika hårt ägardirektivstyrd genom ägarkoncentrationen, och naturligtvis även folkopinionen under andra världskriget.

Den hade alltså karaktären av propaganda- och censurorgan. Under kriget inskränktes pressfriheten genom bl.a. konfiskation av tidningsnummer och transportförbud. Bl.a. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, den antinazistiska tidningen Trots allt! och en del kommunistiska publikationer berördes av sådana åtgärder.

Det svenska psykologiska försvaret bildades den 8 oktober 1954 när kalla kriget rasade och det verkligen gällde att få liv i sagorna om kärnvapenhot och invasionsrisker.

När Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar inrättades 1954 var dess huvuduppgift att förbereda en stor beredskapsorganisation för att i krig möjliggöra regeringens och de centrala myndigheternas kontakter med tidningar och radio och motverka motståndarens psykologiska krigföring. Alltså att etablera en slags dold kontroll genom medierna som skulle tas i anspråk i händelse av ofred. En forskningsuppgift - att följa opinionen när det gäller försvarsvilja - hade föreslagits av den Mossbergska utredningen, men skurits ner i den slutliga propositionen. Några fredstida informationsuppgifter hade BN inte.

Parallellt med BN inrättades 1962 Totalförsvarets upplysningsnämnd för att stödja och samordna informationen om totalförsvar och säkerhetspolitik. En sådan verksamhet passade uppenbarligen inte BN, som skulle syssla med krigsplanläggning och extremt oberoende forskning men inte ha direkta fredstida informationsuppgifter. Det där med upplysning och ansvar för upplysningen i förhållande till verkligheten, det var helt enkelt någonting som man aktade sig noga för. Det skall man tänka på idag eftersom det mest effektiva motståndet mot otillbörlig påverkan - utifrån eller inte minst inifrån - är och förblir en upplyst och medveten befolkning.

Den 1 juli 1985 omorganiserades Beredskapsnämnden till Styrelsen för psykologiskt försvar. Då levde fortfarande det kalla kriget på Ubåtskränkningsfrågorna. År 2002 övertogs vissa uppgifter av den då organiserade Krisberedskapsmyndigheten. De återstående uppgifterna överfördes den 1 januari 2009 till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Upplysning om tingens ordning i verkligheten hade nu kommit ännu längre bort ifrån vad verksamheten gick ut på

Riksdagen godkände den 20 maj 2008 ett förslag av regeringen om att en ny myndighet skulle inrättas den 1 januari 2009 och att Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Statens räddningsverk skulle läggas ned. Det var helt enkelt för riskfyllt att ha dessa kvar i dagens nya informationsrörlighetsklimat. Den nya myndigheten, som heter Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), har en samordnande roll i krisberedskapsarbetet. De kan inte så mycket om skuldmättnad....

Därmed så fanns det inte längre någon ansvarig part hos samhället för vad som skulle gälla som beskrivning av verkligheten när internetplattformarna började blomma ut. Det var säkert praktiskt ansåg många inom Stockholmsbyråkratin - att ingen skulle behöva stå ansvarig...

Extra oberoende och neutral forskning som bedrevs av dessa kulissväktarstrukturer var naturligtvis en viktig uppgift, främst i samband med allvarliga händelser såsom Tjernobylolyckan, Diskoteksbranden i Göteborg och Estonias förlisning. Man utbildade även kommunerna och bistod även andra myndigheter i krishantering - a.k.a att agera kulissförstärkare.

Så vad händer då om en sådan instans skapas i dagens informationsrörlighetsklimat och med omvärldens alltmer förändrade syn på Sverige..

Det blir bara en tidsfråga innan den instansen måste börja med upplysning baserad på verkligheten om det inte sker från start.